Överproduktion

Jag är inte van vid att ofrivilligt läcka ur mina kroppsdelar. Jag står i badrummet och det sprutar mjölk i en vid båge ur mina bröst över det orangea 50-tals kaklet och toalettstolen. Första gången det händer känns det roligt. Det påminner mig om vattenpistoler som vi använde som barn. Men det tar inte länge tills jag inser att detta inte är en lek. Från och med nu är det min kropp som styr. Och den har beslutat att jag bör lida.

Utdrivningen känns exakt så i brösten som ordet låter; trångt. Det finns egentligen ingen plats där inne för så mycket mjölk, särskilt inte när den kommer på en gång. Jag andas lugnt och försöker fokusera på mitt barn men det är svårt att ignorera tusen nålar som sticker i bröstet.

På amningsmottagningen säger de att jag ska blockamma, det betyder alltså amma på ena bröstet i flera timmar medans andra bröstet vilar. Jag testar det. Jag får mjölkstockning. Den kommer vara min trotjänare de närmaste månaderna.

För tight BH.

Mjölkstockning.

Bebisen biter i bröstvårtan.

Mjölkstockning.

Blir irriterad på svärmor.

Mjölkstockning.

Boris Johnson säger något dumt.

Mjölkstockning.

En fjäril fiser.

Mjölkstockning.

Det bästa med mjölkstockning är att alla säger man ska vila i sängen och göra mer av det som har gjort att man har fått 40 graders feber och knöl i bröstet: amma.

Men jag nöjer mig inte med det. Jag tillhör Generation Y och vi hittar lösningar till våra problem på nätet. Jag läser mig som besatt genom information om överproduktion. Websidan som beskriver lösningen till mitt problem, finns därute, jag vet det bara. Det är bara några klick bort. Jag kan inte bestämma mig för att bara hålla ut, så länge det känns som att lösningen kan finnas därute. Det vore förnedrande.

Mitt sökande tar mig, som varje gång när jag söker för specifikt, på familjeliv. Jag läser följande kommentar: »Kan de som har för mycket mjölk sluta tjata här inne? Vet ni hur svårt det är att behöva läsa det här när man har för lite mjölk?«. Jag lägger min mobil under amningskudden och gråter tyst.

*

Mamma ringer. Hon menar att det går över. Jag frågar hur det var för henne. »Det var Kosovo på början av 90talet. Jag hade inget annat val än att få det att funka.«

»Jag har inget val heller mamma. Det här är en explosion, förstår du?« Hon säger att det finns tabletter som gör att det tar slut.

»De skriver inte ut sådant i Sverige. Jag har redan kollat. De säger bara att man ska ha på sig tight sport-BH.« Jag ångrar mig att jag sa det. Den tanken kan bli mjölkstockning.

Det kan nog vara så att jag måste dö om jag vill sluta amma, tänker jag. Eller att jag måste bortamputera båda brösten åtminstone. Nej, det är bara att hålla ut. Hoppas att det kommer att minskas även om jag inte förstår hur det ska gå till. Rädslan att min kropp är fel programmerad växer dagligen.

Efter 3 månader slutar jag prata om det för alla har ju sagt att det ska bli bättre. Och jag kan inte ta så mycket plats i en konversation och förklara att det fortfarande sprutar som om det inte fanns en morgondag. Att jag har börjat vattna träd med min bröstmjölk, att min frys är full, att jag är fortfarande blöt varje morgon och min bebis med om vi har samsovit. Min kropp kanske tror att jag har tvillingar? Det måste vara för att jag blev snittad, då har kroppen liksom inte fattat att det bara var en unge som kom ut.

Jag är fast övertygad att jag alltid kommer att producera mjölk. När mitt barn börjar skolan måste jag sluta amma men mjölk kommer finnas kvar, så då måste jag hitta andra barn som jag kan amma. Det fanns kvinnor förr i tiden som på tyska kallades för Amme. Det ska jag bli och det ska jag vara livet ut. Och sen när jag dör, så är mjölkproduktionen den sista processen i kroppen som upphör. Mina naglar kommer att ha slutat växa då när sista droppen rinner till.

*

Sex månader senare händer det som jag inte trodde skulle inträffa. Kroppen har förstått att jag inte behöver producera mjölk till hela Sveriges barn. Jag börjar ana vad vissa kvinnor menar när det säger att amningen är en mysig stund. När jag håller mitt barn i famnen blir jag lugn. Eller bättre än så. Jag blir lycklig. Det liknar känslan precis efter orgasmen när det känns som att alla ens problem är påhitt. Eller som när man röker marijuana kanske. Det är så vänner har beskrivit det i alla fall. Själv har jag svårt för att inhalera.

När mitt barn fyller 15 månader beslutar jag mig för att sluta amma. »Jag är så lycklig över min kropp och stolt över mina bröst«, säger jag. »De har gett mig så mycket …«

»Feber« fyller min sambo i meningen.

Jag skrattar högt och tänker tillbaka på den tiden när jag vaknade med två stenar som bröst varje morgon. Det har inte gått tillräckligt länge så jag tänker att jag skulle klara det en gång till men det har gått nog tid för att förstå hur man frivilligt kan ge sig in i samma situation igen. Det är kanske så extremidrottare känner?

Jag väntar på mjölkstockningen men den här gången uteblir den. Mjölken tar vägen någonstans.

Min kropp behövs inte längre. Den behövdes kanske aldrig. Det ska inte låta deppigt. Jag menar bara att teoretiskt sätt, hade mitt barn klarat sig utmärkt med ersättning. Men mjölken fanns ju och att finnas är en makt i sig. Den eller det som finns, som är på plats, som visar sig, den vinner till slut. Titta på Biden. Just be there.

*

Mitt barn pekar på mina bröst. »Da, da, da …«. Jag blir ledsen. Jag påminner mig om varför jag har slutat. Det var rätt, tänker jag. Nu är jag fri att resa iväg. Så fri som man kan vara när man älskar.

Om jag ammade nu, skulle jag kunna återställa produktionen igen. Det är magiskt, det är mäktigt. Jag tar upp mitt barn och andas in bebislukten. Jag känner hur bröstet blir tyngre.