Innan broarna

Vi ses utanför klubben Fish Fabrique halv åtta och direkt går allt åt helvete. Alltså inget allvarligt, ingen kommer till skada – åtminstone ingen viktig. Men det rullar inte enligt plan.

Det börjar med att Tjoma saknas. Med Tjoma är det så här att han jobbar på Fish Fabrique och i princip aldrig lämnar lokalen. När han går av ett skift stannar han bara kvar och super tills nästa börjar. En gång kom Tjomas mamma och flickvän, som kanske till och med är en fästmö, dit och letade efter honom. Tjoma dök in bakom baren och gömde sig tills de gått igen. Flickvännen grät. Eller om det var mamman. I vilket fall är det anmärkningsvärt att Tjoma inte är här nu, på sin stadigaste adress.

Jag ringer The Ilja och The Olga – de kallar sig själva så när de pratar på The English – från en telefonkiosk för att säga att vi blir sena till festen. Det är The Olga som svarar och säger att »Okej, men kom hit innan broöppningen«.

Det är ovanligt varmt för slutet av maj och tidigare samma månad har landet fått en ny president. Ingen som står i en telefonkiosk i försommarkvällen kan föreställa sig att han om ett par decennier kommer att slita Europa i stycken, än så länge är han bara en före detta KGB-snubbe härifrån i stan. En kompis har till och med ett porträtt av honom på väggen. För att han var rätt stilig som ung.

Det är en blond och vattenkammad yngling som blickar ut från det där fotot, men ögonen är kalla som på en fisk och liksom följer en överallt i lägenheten. Jag säger aldrig emot om stiligheten, men en gång när jag stannar över tejpar jag för den där fiskblicken – jag vill inte att den ska iaktta mig när jag sover.

Kirill måste också ringa ett samtal, han ska möta en turistgrupp vid Finlandsstationen i morgon bitti. Med Kirill är det så här att han jobbar för en turfirma och guidar runt grupper i St: Petersburg. Lökkupoler, kryssaren Aurora, Dostojevskijs lya – såna saker. Samtidigt läser han på universitetet, eller visar sig i alla fall där ibland. Men tar aldrig examen. Tar han examen kan han vilken sekund som helst bli inkallad till militärtjänstgöring, och militärtjänstgöring är ofta lika med kanonmat – för tillfället i Tjetjenien.

Men nu ringer han alltså Helsingfors för att spika detaljerna inför morgondagen. När Kirill pratar med Finland läser han innantill från en handskriven lapp på knagglig engelska. Sedan läser finnen i andra änden innantill från en liknande lapp, och så hoppas de båda på det bästa. Sedan vill finnen snacka hockey, men då har Kirill slut på mynt.

Någon kommer ut från klubben och meddelar att Tjoma har bett oss möta honom på en adress längs Nevskij Prospekt.

Misja säger att där säljer de schyssta jeans. Misja är väldigt tyst ikväll, och alla skyller det på att han slutat dricka. Fast när vi kommer ut på Nevskij vill han köpa öl.

»Du har ju slutat dricka?« säger jag.

»Vodka ja«, svarar Misja.

Vi går in i en mataffär och Misja ber om tre flaskor Baltika 4. Bredvid oss står en kille i mörk skinnjacka och hänger. Plötsligt kommer det in en annan snubbe i butiken, går rakt fram till disken och slår den första killen på käften. Bara så där. Vi hör smacket när knytnäven träffar skinnjackekillen och blodet börjar forsta från hans näsa. Misja backar mot utgången med Baltikapåsen.

»Nu drar vi«, säger han, och så gör vi det. Utan att betala.

Med Misja är det så här att ibland får han stryk. Mest av nynazister som tycker att han ser bögig ut. Hans hår är inte direkt långt, men det är inte kort heller och det skapar en otydlighet som nästan bara kan leda till stryk. Inte blir det bättre av att han alltid bär den där stickade tröjan med stort Chevignon-tryck heller. Den har något franskt över sig som man som nynazist inte kan se genom fingrarna med.

Butiksmiljöer är inte heller någon höjdare för Misja. Tidigare jobbade han i en slakteributik där han konsekvent la på några gram på varje köttbit han vägde och stoppade den extra inkomsten i egen ficka. När det uppdagades drog de in hans pass. Kirill tjatar om att Misja ska ansöka om amnesti, men Misja verkar inte bry sig.

Vid jeansstället väntar Tjoma med en tjej som inte är den eventuella fästmön. De undrar varför det tagit en sån jävla tid.

Det har redan gått två timmar när jag ringer The Olga igen och hon säger: »Vafan håller ni på med? Kom hit nu innan ni blir fast på fel sida Neva – ta en taxi.«

»Säg att vi rör oss som kometer!« ropar Kirill. »Som kometer genom kosmos!«

Ytterligare två timmar senare har Kirill ringt ett otal samtal till Finland medan nykteristen Misja har tömt sina öl och brutit loss en och halv meter av ett stuprör som han bär med sig över axeln. Det är flera decimeter i diameter. Ryssland är ett stort land med stora regn, och nu kan vi definitivt inte ta en taxi.

Men så upptäcker Tjoma att nu är vi ju för fasen i rätt kvarter. Och plötsligt går det inte åt helvete längre. Vi är framme. Det är slut.

Fast egentligen är det väl nu det börjar. Även om ingen av oss kan ana, när Tjoma framåt morgonen härjar om att det är en skam för nationen att man inte kan köpa vodka någonstans 06.30, att han 20 år senare ska jobba för säkerhetstjänsten FSB. Och att Misja, som klamrar sig fast vid sitt stuprör, inom ett år kommer att ha fått både amnesti och påhugg som kurator för en utställning i Bangalore. Och att där kommer han bli kvar.

Inte heller kan någon förutse att The Ilja inom kort kommer att slitas upp ur sängen mitt i natten och föras bort i bara kalsongerna, eftersom han inte infunnit sig till mönstring. Eller att Kirill, som hasar iväg mot Finlandsstationen i beige kavaj över bart bröst – skjortan har försvunnit ur sikte under natten – så småningom kommer att ta över hela turfirman.

Och att han den där KGB-snubben med övertejpade ögon, han ska söndra och härska och slutligen sätta punkt för världen som vi känner den.

För nu är det bara vit natt som övergår i ljum morgon. Spritbutiker som öppnar medan Tjoma däckar på en hög med skor.

Och broarna som stängs, så att vem som helst kan gå i princip vart som helst.