Vrångö

Hon vaknar före honom. Det tar ett par sekunder innan hon förstår att det bara var en dröm. Nattens förlösande lättnad ersätts direkt av rivande oro.

 

Den bruna sekelskiftesfasaden utanför sovrumsfönstret har en hånande klarblå himmel som fond. Perfekt väder för en skärgårdsutflykt på en värdelös dag för en skärgårdsutflykt. Han ligger ungefär som i framstupa sidoläge, ansiktet vänt bort från henne, händerna under kudden, täcket invirat mellan benen. Hans överkropp är blottlagd. Hon tittar på hans rygg, på hans födelsemärken och fräknar. Det som annars vore självklart, att dra sina fingertoppar över hans lena hud, är omöjligt. Orden från kvällen vevar i hennes huvud. Han är aldrig varsam i deras gräl, igår var inget undantag.

 

Vi måste inte åka ut om du inte vill, säger han och tar en tugga av sin knäckemacka med ost. Han tuggar frenetiskt och glupskt, tar en ny tugga innan den första är klar.

Hon sväljer kaffet och ställer ner koppen.

Men det var ju min idé, det är klart jag vill åka.

 

Han kommer mjukna under dagen, tänker hon, det måste han. Han kommer ta mig i sina armar, titta på mig med sin mjuka blick medan han håller mitt ansikte mellan sina händer.

Under den korta båtresan googlar hon ön och föreslår den södra promenadslingan som lovar vacker utsikt över havet. Hon läser högt om den gamla lotsutkiken som man absolut inte får missa. Han tittar ut genom fönstret.

Den måste vi gå upp i, säger hon.

Han har blicken kvar på de stora lastbåtarna som ligger stilla långt ute till havs. Varför ligger de där båtarna bara där? De ligger alltid där, säger han.

Hon tittar på honom, på fartygen.

Jag vet inte. De kanske väntar på att få komma in i hamn.

De kliver av färjan och går genom det lilla samhället med vitmålade hus, omsorgsfullt skötta tomter med trädäck och häckar som ramar in de nyklippta gräsmattorna och de välrensade rosen- och lavendelrabatterna. För att komma rätt svänger de av åt vänster och följer en smal stig genom en snårig lövskog. Snart öppnar sig ett kargt landskap. Ljunghedar och släta klippor ut mot det öppna havet. Stigen blir bredare och tar dem upp på berghällen. Kaprifol, blåklockor, älggräs och en blomma hon aldrig tidigare sett, som liknar en luktärt, kantar deras väg. När hon lyfter blicken ser hon havet och vågornas vita gäss sträcka ut sig nedanför dem.

 

Hon tittar på den välbekanta kroppen framför sig som över en natt blivit främmande och onåbar. Kroppen som hon inte kunnat få nog av. Det kan inte vara borta. Hans precis lagom håriga bröst, hans armar, fräknarna på skuldrorna. Hans ofattbart lena hud, som lenast i midjan, på sidorna. Hans ansikte. Den höga pannan, hans fina, tunna, böjda ögonfransar som ramar in de ljusblåa ögonen. Det finns inga ögon som kan göra henne så lugn, inga som kan göra henne så rädd.

Stigen möter det lilla samhället igen, som på mitten av ön sträcker sig från den östra kusten till den västra. Hon ser en sliten träskylt som visar vägen till lotsutkiken. En trång passage mellan tätt liggande vita hus övergår i en trätrappa upp på berget. Lotsutkiken är en liten röd stuga. Hon läser att lotsningen på Vrångö har anor bak till 1600-talet och att bergsstigen upp till stationen bär tydliga spår efter flera hundra år av lotsars idoga vandringar upp och ner för berget. I alla väder, alla dagar året runt, var de tvungna att gå upp.

 

Det blåser starkt, hon går längst ut på berghällen och ser ut över havet. Han står kvar vid det lilla huset. I öster ser hon ända bort till Vinga fyr. Hon dröjer kvar en stund men han kommer inte.

De går till andra sidan av ön, där det är lä. Det finns en liten sandstrand men de väljer en klipphäll och han lägger ut filten. Hon plockar fram deras picknick. Kaffe, lemonad, en baguette, en fransk kittost, oliver, körsbärstomater, bigarråer. Hon bryter av en bit bröd, lägger ost i och räcker honom. Hon ler mot honom, får ett knappt märkbart leende tillbaka och blicken som möter henne är kvar i gårdagskvällen.

 

De ligger bredvid varandra på filten under den varma junisolen. Efter ett tag vågar hon närma sig hans kropp, hon stryker honom lätt över armen med fingrarna. Han förblir stilla. Hon söker hans hand, tar den och trycker mjukt. Hon låter den ligga kvar så, ger honom en liten stund till, medan paniken och oron i magen börjar ge vika för en annan, obekant men befriande, känsla.

 

Jag kanske åker hit med Tom nästa helg, säger han, det är ju en bra barnstrand där.

Hon släpper hans hand, sätter sig upp och säger ja, gör det. Bra idé.

 

Hon reser sig, lämnar honom bakom sig och går fram till klippkanten. Drar av sig klänningen, låter den falla ner på berget. Hon ser genom det klara vattnet att det är tillräckligt djupt för att dyka. Den omslutande kylan, det lena, salta vattnet mot hennes hud, de blåa färgerna som sträcker ut sig i oändlighet framför henne. I det ögonblicket finns inget annat och hon tar några lugna simtag mot horisonten.

Texten är skriven av Annika Lidbeck och kom på plats 2 i tävlingen »Skriv om frihet. Vinnarna får resa, hotell och plats på scen vid Novellfest!«

Juryns motivering

»En novell som utspelar sig i den tillfälliga stiltjen mellan en passerad storm och en kommande. Spänningen och stämningen i en kärleksrelation på upphällningen blir ytterst påtaglig.«