Transkriptat

Ja, eller – det var nog strax efter ett. Och då var det mer som ett gny, liksom. Jag hade just varit på toaletten, annars hade jag nog inte hört det. Kopiatorrummet ligger precis bredvid.

Nej, jag brukar inte gå den vägen, mitt kontor ligger på andra sidan korridoren.

Jag vet inte exakt varför. Hör man ett ljud så tittar man väl? Jag vet inte. Det lät plågat på något vis, jag ville väl se om någon behövde hjälp.

Ja, det var ju Emma som stod där då, ja.

Ja.

I kopiatorrummet, vid kopiatorn.

Liksom lutad över. Jag antog att det var ett papper som fastnat, hon stod liksom lutad på det viset, vid luckan.

Luckan på kopiatorn, ja. Där man måste öppna för att se om det fastnat något.

Hon verkade göra det, ja.

Nej, inte skrek, liksom. Mer gnydde, som sagt. Lite argt, »nnniiiiinnnngh«, som att hon var irriterad och tog i.

Jamen, jag frågade om hon behövde hjälp, såklart. Och när hon tittade upp, då var blicken sådär … jamen, vad ska jag säga … Hon var liksom helt svart i synen. Tom. Jag tyckte det var obehagligt. Riktigt obehagligt.

Nej, inte hotade, det kan jag inte säga. Men det var den där blicken.

Jag ursäktade mig väl och gick därifrån.

Ja, det stämmer. Jag gick därifrån.

Till mitt kontor.

Nej, det ligger som sagt på andra sidan. Men man hör bra.

Jag hade dörren på glänt, så ja, jag hörde utan problem.

Nej, jag brukar ha den helt öppen, det brukar vi allihop, det blir trivsammare så. Men ja, jag vet inte, jag ville väl skjuta till den lite.

Det hade varit att överreagera. Som sagt, vi brukar ha dörren öppen allihop. Och hon var ju inte hotfull, det var bara den där blicken.

Jag kunde fortfarande höra, ja.

Det var lite högre nu, och lite grymtanden. »NnnniiiNNnff-ÖH«, »öff« ­– ja, jag vet inte. Det lät som att hon sparkade på den också.

Kopiatorn.

Ja, det gick väl en liten stund sådär, sen kikade Margareta ut.

Hon undrade vad det var som lät.

Jamen, jag sa väl som det var. Att Emma verkade ha lite problem med kopiatorn.

Nej, det sa jag inte.

Jamen, vad skulle jag ha sagt? Att det var något obehagligt med hennes blick, så hon borde akta sig? Det kändes fånigt. Överdrivet. Dessutom, om det är någon som kan ta vara på sig så är det Margareta.

Ja, hon gick dit.

Eller ja, hon muttrade något om att det var då typiskt och så gick hon åt det hållet. Jag antar att det var dit hon gick.

Det blev tyst en stund. Sen började det smälla litegrann, som att de ryckte i apparaten eller öppnade andra luckor.

Jag kan inte exakt säga, jag brukar bara behöva öppna den där första. Men som sagt, det lät som att de höll på att dra i kopiatorn och försökte väl ordna den tillsammans. Det var vad jag tänkte då, iallafall.

I stort sett.

Ja, eller, lite: »Mmmmff, nnnngh«, sådär – det lät som att de tog i. Men det var inte det där gnyet längre, det var mer kontrollerat.

Jag stängde dörren. Jag skulle ha ett kundmöte på datorn.

Det hade ju i stort sett tystnat, förutom smällarna, så jag antog att det hade lugnat sig.

Ja, jag skulle som sagt ha ett kundmöte.

En halvtimme, ungefär. Kanske fyrtiofem minuter.

Nej, jag märkte ingenting. När dörren är stängd blir det helt tyst, det är därför det är mycket trivsammare att ha den öppen. I vanliga fall, alltså.

Ja, jag gick för att öppna dörren. Jag ville väl se att de hade löst det med kopiatorn också.

Nej. Alltså … nej.

Det är svårt att beskriva. När jag öppnade dörren – det var som en vägg. Som att kliva rakt in i en vägg, liksom. Det var brölanden. Smällar. Någon liksom vansinnesskrattade, »iaaaha-ha-ha«, liksom, som ett skrik. Jag tror det var Anna.

Nej, jag fattade ingenting. Ingenting.

Jag gick för att titta.

Det var väl chocken, antar jag. Eller, jag vet inte? Vad skulle jag ha gjort?

Det är svårt att beskriva.

Ja … De hade ju dragit ut den, då. Och stod liksom runtomkring.

Kopiatorn. De hade dragit ut den från kopiatorrummet, och stod runt den i korridoren. Eller, vad som var kvar av den. Eller, jag kan inte … Det var inte ens som att de stod. Och det var en massa bråte. Sladdar, plastbitar … Stämpelklockan var nerdragen från väggen och skärmen var helt sprucken. Den har aldrig fungerat bra iallafall, men ja … Nu låg den liksom där. Och så Annas pulsklocka, den som hon fått i bröllopspresent av maken. Det var så mycket saker!

Jag vet inte. Det var så udda. Det blev liksom fastbränt. Den där högen, och hur de bar sig åt.

Ja … Det var ju Emma, då. Hon var liksom hukad över resterna av kopiatorn, och bara ryckte i sladdarna. Och brölade och lät. Och Margareta, då. Med håret på ända, och bara, ja, »EuöÖÖÖH«, liksom, så lät hon, fast mycket högre, då. Och hon … ja, alltså, hon hade ju tagit av sig BH’n då. Stod uppe på resterna av kopiatorn och höll den som en fana. Näsborrarna helt vida.

Jamen, liksom, vad ska jag säga? Som på en tjur. Som står och frustar. Och den där blicken! Och Anna med. Hon stod och krasade med klacken på den där pulsklockan, som hon gått och skrutit om veckan innan. Helt svart i ögonen. Okontaktbar. Och lilla Lene, hon från HR.

Jaa … Hon liksom gick därbakom, eller hur jag nu ska säga, det var så ryckigt på något vis, som att se en grottmänniska, liksom på jakt, om du förstår hur jag menar? Hon gick och röck i hyllorna som är där längs korridoren, hävde ut formulär och papper och släpade fram hurtsar och drog ut över högen, lilla milda människan, helt vild såg hon ut.

Ja, hon kastade dem där på, då.

Jag tänkte väl inte så mycket, jag menar, vad i himmelens namn skulle jag gjort? Det var inte så lång stund. Och det var så udda, hur de grufsade omkring och tjöt och bar sig åt. Men det började borta vid Emma, det är jag rätt säker på, det var ju hon som satt och röck i sladdarna.

Ja, och hon liksom grymtade ju till då, som att hon fick en stöt. Så det var väl därifrån gnistan kom, tänker jag.

Ja … jag vet inte. Jag är säker på att det inte var med avsikt, eller hur jag nu ska säga. De var som galna allihop. Men de hamnade liksom tätare ihop, då, när det började ryka. Anna och Emma. Och Lene från HR viftade på med sina papper och började ränna efter fler, eller hur man nu ska säga, hon liksom hoppade och vaggade där längs med hyllorna, fram och tillbaka – och Margareta kastade BH’n på högen när det väl börjat ryka och ställde sig och tjöt, som en varulv, det är det närmsta liknelse jag kan komma på.

Ja, hon liksom stod där ovanpå alltihop och kastade huvudet bakåt och tjöt, det är det jag menar.

Vad är det för en fråga? Nej, det gör jag inte. Jag menar att hon lät så, som man föreställer sig en varulv.

Det var väl situationen. De var ju som galna allihopa. Det är väl inte så konstigt att man associerar så då.

Nej, jag tror inte på varulvar.

Nejmen, nu får du sluta. Självklart gör jag inte det!

Ja, då…

Du får ursäkta. Jag har för mig att jag …

Jag tog väl upp telefonen för att ringa, tror jag. Det är lite … Jag skulle ringa, men …

Det är lite svårt att minnas.

Chocken, antar jag? Hur skulle DU hanterat att dina kollegor förvandlas till grottmänniskor och börjar elda upp inredningen?!

Nej, inte förvandlas på så vis, men hur de betedde sig.

Nejmen, nu får du sluta. Nej, jag tror varken på varulvar eller magi. Herregud.

Jamen, jag skulle ju ringa då… Du får ursäkta.

Det är lite svårt att komma ihåg. Jag står mitt i det här brölet och tjutet, då, och det ryker från kopiatorn och luktar bränd plast … Och jag tar fram telefonen och ska ringa, men …

Kan man få lite vatten?

Tack.

Jo, jag är helt säker på att jag larmade. Det måste jag ha gjort. Jag tog fram telefonen, det vet jag bestämt.

Min telefon, såklart?

En Samsung. Lite äldre modell.

Svart. Vad spelar det för roll?

Ja, det har jag … Eller … jag vet inte riktigt. Jag verkar ha förlagt den någonstans.

Jag tänkte väl ringa 112, antar jag? Men jag har för mig … Det var något fel med telefonen …

Jag försöker tänka efter! Herregud.

Jag tog upp telefonen och skulle ringa, men så var det något i vägen … Någon notis, tror jag … ja …

Jamen, såna där som liksom kommer upp automatiskt. Hela tiden håller det på att blippa. Jag brukar slå av ljudet när jag är på jobbet, men det ligger en rad där iallafall och väntar, när man ska … ja … det var någon notis … Ahh …!

Jag är lugn.

Det var någon notis från förskolan, har jag för mig. APT. Ja. Det brinner på jobbet och de skriker och har blivit galna, och jag har fem påminnelser från förskolan om att de stänger tidigt för APT! Och min man har säkerligen inte fått en enda, för han har inte ens appen installerad. Och det ryker och luktar illa och…

Jag är lugn.

Jag är lugn, säger jag ju!

Ja, det där ser ut som min telefon, men vad i himmelens namn har hänt med den?! Har ni trampat på den?!

Nej, det minns jag inget om.

Nej, det kan jag väl aldrig … Nej, det minns jag inget om.

Min BH? Vad är det för en fråga?!

Ja, det är väl en blå, har jag för mig … Men herregud!

Ja, det ser ut som min, men …

Nej, det minns jag inget om.

Vad är egentligen klockan?! Herregud, förskolan har APT, jag måste …

Tack och lov.

Nej, det minns jag inget om.

Herregud.

Nej, det minns jag inget om.