En stängd dörr och ett låst läge, där ingen kan svälja stoltheten. Emma Zetterholm Kling skildrar två människor som älskar varandra men sitter fast.
Läs Emma Zetterholm Klings vinnande novellbidrag här!
Du har tidigare deltagit i fyra av Skrivas novelltävlingar och fått andra pris tre gånger. Femte gången gillt föll juryn för din novells lätt absurda premiss – ett gräl draget till sin absoluta spets. Varför en sådan take på en novell om kärlek?
– Jag gillar när det blir lite skevt och samtidigt finns igenkänning i texten, och jag tycker också att skrivandet blir roligt när någonting just får dras till sin spets. När jag skriver är jag intresserad av det mellanmänskliga, som diskrepansen mellan det vi säger och det vi egentligen menar. Ofta startar mitt skönlitterära skrivande i någonting enkelt, allmänmänskligt, och sedan drar jag upp reglagen.
Vad händer med texten då?
– Att skruva upp volymen på ett gräl så här ger ett textkoncentrat som gör att man får syn på hur extremt och absurt vi människor faktiskt beter oss ibland. Man kan på riktigt stå och gräla om en diskmaskinstablett som om det gällde livet. I det här fallet var det tacksamt, för just ämnet »kärlek« är så stort och kanske lite uttjatat. Absurdismen gav mig möjlighet att jobba med oväntade exempel och metaforer.
Emma Zetterholm Kling
Ålder: 52 år.
Bor: På Resarö i Vaxholms kommun, norr om Stockholm.
Gör: Frilansande copywriter och manusförfattare. Har bland annat varit medförfattare till en TV-serie för barn för UR och färdigställt ett romanmanus, parallellt med copyuppdragen.
På nattduksbordet: »Där ligger just nu en hög med typ tretton böcker. Två av dem är Underlandet av Hanna Nordenhök som jag tycker mycket om, och den smått fantastiska Den ensamma staden av Olivia Laing, som jag läser för andra gången.«
En tydlig symbol i din text är den kluvna lägenheten, med en låst dörr mellan två älskande. Hur kom du på idén?
– Jag tycker att det är roligt med ord, att leka med språket. Ganska ofta startar jag intuitivt i en formulering, mening eller tanke, och sedan drar jag iväg åt något håll, tillåter mig det. Om startmeningen är knäpp – som i det här fallet en lapp under en låst dörr – ger jag mig hän och sticker i den riktningen för att se vad som händer. Kanske är det för att jag längtar efter att inte behöva förhålla mig till en målgrupp eller ett tydligt budskap, till skillnad från när jag skriver i arbetet.
Trots de låsta positionerna – handlar din text mest om kärlek?
– Det tycker jag. Den handlar ju om premisserna för kärlek. Jag ville gestalta just att man kan älska och längta efter varandra men ändå vara fast, om än i en mindre absurd kontext. Som småbarnstiden, när man kämpar på i varsin tunnel och bara överlever dagen.
På Bokmässan fick du möjlighet att framföra din novell på scen. Hur var det?
– När det är något jag själv skrivit och känner att jag bottnar i tycker jag om att få läsa högt på en scen. Så jag kände mig rätt lugn, det var roligt.
Vad skriver du annars?
– Jag har med åren bestämt mig för att prioritera mitt eget skrivande. Jag har läst på Skrivarakademin och Jakobsbergs folkhögskola, där jag jobbade fram det romanmanus som jag nu ska skicka till förlag. I höst börjar jag på Monika Fagerholms författarskola, där jag ska påbörja ett nytt romanprojekt.
