I Fredrika Fabris novell skildras en stillastående Thailandsresa – och en semesterromans med omöjliga förutsättningar. I sin text vill Fabri utforska ojämlikhet och identitet.
Läs Fredrika Fabris vinnande novellbidrag här!
Din novell Babes in Thailand är en no plot, just vibes-berättelse om en turist i Thailand och om mellanrum som inte kan överbryggas. Vad ville du berätta?
– Jag ville belysa ojämlikheten som kan uppstå när en turist besöker en plats, genom en berättelse där känslan är tydlig men där det egentligen inte händer så mycket.
Du är aktiv i klimatrörelsen. Var det därför du valde att skriva om den av utsläppsskäl så kritiserade Thailandsresan?
– Inte riktigt, snarare är det en novell om turism och identitet. Jag uppfattar det som att många gillar att resa till Thailand för att man kan ha en annan livsstil där. Delvis handlar det förstås om att det är spännande att komma till en ny plats, med annat klimat och annan natur, men en ganska viktig del verkar vara att man har råd med saker som skulle vara för dyra hemma.
– Men jag har inte velat skriva texten som kritik, det är mer en reflektion över resande. Många säger att de älskar att resa för att de möter andra människor och andra kulturer, men som turist möter man kanske egentligen inte platsens kultur och lär inte känna människorna som bor där. Snarare observerar man, inte sällan lite från ovan.
Kvinnan i din novell lär dock känna en man på platsen.
– Ja, det gör hon faktiskt, och det uppstår en kärlekshistoria. Men även den är väldigt ojämlik, och det känner de båda av.
I texten bygger väl valda detaljer stämningen: de billiga kläderna som faller sönder, soporna som bränns, den tunga värmen och sköldpaddorna som har slutat komma till stranden.
– Ja, jag ville inte skriva en debattartikel. Snarare än att beskriva ett problem ville jag sätta fingret på hur ojämlikhet kan kännas. Att det inte är ett behagligt tillstånd att vara i.
Till vardags är du läkare i geriatrik. Hur relaterar ditt skrivande och arbetsliv till varandra?
– När man arbetar inom vården, med människor, träffar man mycket folk och får kanske en viss inblick i hur folk tänker och hur olika livshistorier kan te sig.
Just nu läser du en termin på Långholmens författarskola?
– Ja, det har varit kul och också gjort att jag blivit mer seriös med skrivandet. Jag har alltid skrivit, men senaste året har jag känt att jag vill satsa mer. Jag har testat olika format: skrivit essäer och noveller och poesi. Just nu jobbar jag med två olika romanprojekt. Utmaningen är att få dem att bli tillräcklig långa, det är svårt att få volym och längd. Det blir liksom klart mycket tidigare än vad jag hade velat.
