Kapitel ett – Flytten
Himlen är grå, nästan som att den håller med om att det här är en dålig idé. Vem flyttar en månad innan jul? Varför ska vi flytta över huvud taget? Till och med mamma ogillar det. Vi flyttar bara för att pappa har hittat ett nytt jobb och vuxna alltid tar varandras sida. Som om att mitt liv inte är viktigt.
Jag öppnar min dagbok och skriver: Kom ihåg att försöka vara normal. Min sjunde flytt, ännu en plats där jag behöver smälta in. Och det hjälper inte att flytta. De följer efter mig överallt. Även till…
“Mamma, vad heter stället igen?”
”Åh, hon kan prata!” utbrister hon glatt till pappa och jag kan höra hennes leende från förarsätet. “Evig vinter, och du kommer att älska platsen. Jag är säker på det!”
Mitt liv är ett helvete på jorden, men absolut… så kul. Och Evig vinter…vad är det för namn? Det kommer inte ens snö nuförtiden, betyder det att det är konstant slask där borta?
Pappa har den sämsta karriären på jorden. Att vara journalist är redan svårt. Att vara en journalist som utforska det övernaturliga är bara…dumt. Det är väldigt svårt att hitta människor som fortfarande tror på voodoo, häxor och varulvar. Självklart finns ingenting av det. Spöken å andra sidan är väldigt verkliga, men deras död beror oftast på naturliga orsaker eller mord. Ironiskt nog är jag den enda personen som pappa inte tror på. Den enda personen som faktiskt kan se spöken.
Och det suger förresten. Spöken respekterar inte personligt utrymme. Det är som att de dog och glömde bort hur man beter sig.
Mina föräldrar insisterar på fördelarna med nya perspektiv och att skaffa nya vänner. De borde försöka leva i en värld där de konstant behöver avgöra om någon är död eller vid liv…
Människor: Andas, alla kan se dem. Spöken: Andas, bara jag kan se dem. IBLAND saknar de ett huvud, men det är sällan.
Det fanns en tid när jag försökte avgöra vem som var ett spöke, men till slut insåg jag att det bara är lättare att ignorera alla. Att vara ensam är sämst, men att retas för att man kan se spöken är värre. Om inga vänner innebär att jag får vara ifred, så var det vara så.
“Elisabeth…jag förstår att det här inte är kul…” mamma suckar medan hon svänger in på en smal, lerig väg som splashar upp på fönsterrutan. Fantastiskt.
“Det är inte kul alls…” muttrar jag. Jag förstår att hon menar väl, men det enda jag har kontroll över är min ton.
“Okej…det är inte alls kul. Det är fruktansvärt tråkigt!” utbrister hon dramatiskt och jag har svårt att inte le… lite grann. “Vad sägs om ett filmmaraton när vi kommer fram?”
“Nej tack…” mitt leende dör och jag trycker mitt ansikte mot glasrutan.
“Älskling, det kommer att bli kul.” Pappa vänder huvudet bakåt mot mig. “Du får välja rum först, vilket du vill!”
“Toppen…” Jag kanske väljer vinden eller förrådet på den enorma och fula trädgården, bara för att poängtera hur fruktansvärd den här flytten är…
