Paddan

Mörkret har lagt sig tillrätta i natten. Jag riktar ficklampans ljus framför mig och mina ben navigerar vingligt efter skenet. Det enda som skär igenom den stumma tystnaden är knastret under mina skor när jag går längs med grusvägen. Hade jag inte varit full hade jag aldrig vågat gå ensam bland de dova träden. Jag hatar det som växer utom min kontroll, naturen är alldeles för yvig för att jag ska kunna förstå den, och jag hatar ännu mer att jag faktiskt har valt det här själv, att jag lät syrran övertala mig att köpa ett sommarställe i närheten av hennes.

”Landet vore bra för dig.”

”Vi kommer kunna promenera till varandra”

”Det blir en mötesplats för familjen.”

Jo,jo.

Mina tankar bryts av att något rör sig i ögonvrån. Något stort, grågrönt. En stor jävla padda. Jag riktar ficklampan mot den, och den stannar upp, står blickstilla, som om den blivit påkommen. De skeva, brunsvarta ögonen stirrar på mig. Avvaktande, fientligt. Är det något jag hatar mer än att vara på landet så är det groddjur. Jag tror det handlar om den där gången när jag såg en padda med avhugget huvud på en landsväg när jag var liten. Den hade nog legat där en stund i solgasset, för det hade börjat lukta om den, och den vårtiga huden var helt knastertorr. Kroppen låg vid sidan om huvudet, och inälvorna hade åkt ut ur den feta buken, låg kletigt utspridda över marken. Jag kommer ihåg att jag tyckte synd om den då, att jag ville laga den, så jag stoppade ned delarna – ja, inälvorna också – i en plastpåse och tog med mig hem. På mitt rum testade jag att tejpa ihop den, och när det inte funkade tog jag fram Karlssons klister ur pappas städskåp och försökte limma de uttorkade kroppssegmenten istället. Helt sjukt, jag skäms nu när jag tänker på det. Och då har jag ändå inte hunnit nämna att jag till slut la inälvorna i en mixer, blandade dem med oboy och drack, för att jag hade läst i en magibok en gång att man kunde väcka de döda genom att äta dem. Jag kräktes som en räv ett helt dygn efter det, och gick aldrig ut på landsvägen igen. Alla skrattade alltid tills de inte fick luft när morsan berättade den historien, särskilt syrran.

Minnet får mig att vilja sparka till paddan framför mig i ren aversion, men jag hindrar instinkten, vill bara komma fram till familjemiddagen. Jag skyndar på stegen, går över på andra sidan vägen. Precis när jag ska passera paddan vidgar den sina pupiller, som om den sonderade terräng, och tar sedan spjärn med sina muskulösa ben och hoppar rakt mot mig. Hulkningen är en ren reflex, och det goda rödvinet jag drack lite för mycket av tidigare under kvällen lägger sig som en rödblaskig sörja framför mig. Vi tittar på varandra en stund, helt stilla, jag och paddan. Det ser ut som att den blinkar åt mig och ler, och sedan börjar den äta av spyan som om det vore helt i sin ordning att göra en sådan sak. 

Det är det här som gör att jag hatar att vara på landet, hinner jag tänka innan det svartnar.

När jag öppnar ögonen igen ser jag att det fortfarande är natt. Något är smetigt i munnen, och en överrumplande hunger river i mig, suger mig ut ur min dvala. Jag är fortfarande kvar på grusvägen, måste ha däckat här, och ficklampan ligger slängd i diket lite längre fram. Jag orkar inte resa mig upp, och börjar kravla mig mot den. Det brusar i öronen, men jag hör tydligt några myggor som surrar i periferin. Jag stannar, höjer upp huvudet med armarna, registrerar intrycken med precision. Utan att veta varför börjar jag rulla med tungan i munnen, och känner hur klibbigt saliv rinner till, som om jag gjorde mig redo för något.