Det kreativa suget

Shakespeare tittade skeptiskt på Bulten. Länge. Bulten tittade ner på strumporna. Han var van vid att katten tittade skeptiskt på honom. Det brukade inte dröja innan det följdes upp av en spydig kommentar. Till slut blinkade katten hårt tre gånger, som om han försökte få bort en otänkbar bild från sin inre syn.

– Skriva… Du ska bli författare? Skriva?

Det var inte bara den vanliga sarkasmen. Bulten tyckte sig höra äkta förvåning i kattens röst. Mmm. Han tänkte ju det. Skriva. Bulten hade börjat ana att det var det som pockat på hela tiden. Som musiker hade han aldrig blivit mer än en högst halvdan basist i ett halvdant rockband. Som konstnär fick han en gång hänga några alster i foajén på det lokala hotellet. Ingen hade köpt något. Troligen hade ingen ens tittat på tavlorna. Det var i alla fall ingen som gjort det de fyra hela dagar som Bulten hängt i foajén för att prata med eventuella konstköpare. Det blev lättpratat kunde man väl säga.

Listan på Bultens i bästa fall mediokra konstnärliga satsningar var lång. Men fortfarande hade han det där kreativa suget. Något som ville ut. Förverkligas. Av en tillfällighet hade han ramlat över en novelltävling och börjat fundera. Det kanske var det som var hans egentliga konstnärliga kall? Han hade fnulat lite med berättelser i skolan för länge sedan. De hade varit poppis på roliga timmen när han läste upp dem. Det var i alla fall så han kom ihåg det. Skriva en novell om att skriva. Hur svårt kunde det vara? Om han vann kunde det bli en bra start på en ny karriär.

– Vad ska du skriva? Tillåt mig att ödmjukt ställa den frågan. Vad har du att skriva om?

Shakespeare hade aldrig sett Bulten skriva så mycket som en inköpslista en gång. Det var därför han så ofta glömde både kattsand och leverpastej. För att han inte kunde skriva det på en lista. Shakespeare rullade med ögonen. Det var ingen måtta på enfalden. Han hade med åren lärt sig att leva med Bulten. Någonstans tyckte han väl om människoeländet, men särskilt begåvad var han inte. Shakespeare hade genomlidit Bultens stelbenta musikerförsök, hans kladdande med akrylfärger och det amatörmässiga bildbehandlandet av halvdana svartvita foton på brunnslock och lyktstolpar. Det fanns helt enkelt ingen­ting konstnärligt i kroppen på Bulten.

– Jamen, du, sade Bulten. Var inte så negativ. Alla har en historia att berätta! Det hade han läst någonstans. Eller något liknande. Han skulle skriva sitt eget liv. Man skulle gräva sin egen grop där man stod. Det hade han hört.

– Det är en skrivartävling om att skriva. Jag ska skriva om mig. Om oss. Mitt liv. Vårt. En novell om hur jag börjar skriva och så väver jag in vårt liv i det. Du och jag. Verklighet. Sånt vanligt folk känner igen sig i.

Shakespeare stönade. Åhh nej. Han såg inte fram emot att bli gestaltad i text av Bulten. En gång hade han mot bättre vetande stått modell så att Bulten kunde måla hans porträtt i akryl. Shakespeare hade sedan varit tvungen att låta det färdiga alstret råka ut för en »olycka«.

– Du, du skriver inte ett ord om mig. Förstår du? Inte ett ord. Shakespeares röst lät vassare än den brukade.

– Inte ett ord. Bulten suckade. Han var lite trött på att katten alltid var så dramatisk.

– Okej, jag ska inte skriva om dig då. Jag skriver om någon annan. Jag kan skriva om en snubbe som kallas … Bulten och har en katt som heter … Shakespeare? Det blir »inspirerat av verkliga händelser« utan att någons riktiga namn nämns. Okej?

Nej, Shakespeare var inte alls säker på att det var okej. Men han orkade inte bråka om det nu. Kände han Bulten rätt så blev det ingenting skrivet i alla fall.

– Jag ska ha en macka, sade Bulten. Vill du ha leverpastej?

Shakespeare nickade. Bulten gick ut i köket och Shakespeare hörde kylskåpsdörren öppnas. Det var tyst en liten stund. Shake­­speare tittade trött ner på tassarna och suckade. Han visste vad som skulle komma redan innan Bulten ropade.

– Du, vi verkar inte ha någon leverpastej!