Det finns en tjusning i det oförutsägbara. Att inte veta om akutmottagningen är sömndrucken och halvtom eller redan överfull och pockande. Att låta dagen rinna förbi i en ström av nya beslut och oväntade besked, kasta i sig en halvljummet slokande lunch med larmsökaren i bröstfickan som ett extra pickande hjärta. Stå på tå och kika mot ambulanshallen, muntorr av adrenalin, svettas under plastförkläde och handskar, glömma att man inte hunnit kissa sedan man lämnade hallen i morse medan resten av huset sov. Ingrid sökte sig till det men ville ibland låsa in sig på toaletten och kräkas. Hon hade våndats lite under natten, krängt runt i lakanen och vaknat innan väckarklockan, som inför en avresa.
På väg mot en jourdag i början på slutet av den pandemi hon trodde skulle prägla historieskrivningen. Men vad vet man. Kanske var det mitt i. I värsta fall slutet på början. Eller kanske kommer historien leverera så mycket annat elände att detta inte ens finns med bland det vi minns och berättar för barnbarnen. En ynka viral parentes i allt annat som ska drabba oss. Det enda man kan konstatera, tänkte Ingrid, är väl att vi inte hade någon aning om vart historien var på väg med oss när viruset dök upp i alla nyhetsflöden förra vintern. Hon mindes själv, så som man minns sin tids stora ögonblick, att hon stått i långkalsonger i fjällen, rört i havregrynsgröten med en blick på mobilens nyhetsflöden och intuitivt förstått att något var på gång. Hon hade kommit att tänka på ett annat sportlov för länge sedan, i en värld där allting var av furu och hur hon i pyjamas klättrat uppför en trappa som med raggsockor var livsfarligt hal för att berätta att God morgon Sverige var inställt och Palme skjuten. Nu såg hon sig om i pendeltåget, enstaka munskydd syntes här och var bland passagerare som halvblundade och lät sig vaggas genom söderförort. Högtalarrösten manade till hänsyn till medpassagerare, denna nya värld där avstånd är hänsyn och inte tvärtom, men det var knappast svårt i den lördagsglesa vagnen. Ingrid gäspade. Det hade blivit sent igår, senare än det borde med tanke på dagens arbetspass.
Medan hon var på väg till jobbet var det uppenbart flera som var på väg hem. En tomflaska rullade längs med tåggolvet, gungade med i svängarna medan Älvsjöskogen rann förbi utanför fönstret. Två tjejer sov, sittandes mittemot varandra med huvudena lutade mot rutan, de skulle nog bli sittande så hela vägen till Södertälje. Yrvaket titta upp, mascaran långt ner under ögonen, salivsträng i mungipan, bh-band som föll ner över axeln. Tumla ut på perrongen och kisa mot morgonsolen, i ett klibbigt gränsland mellan fylla och bakfylla. Ingrid klev av i Flemingsberg. Passerade genom Pressbyråns nybakade morgondoft, uppför nästa rulltrappa, förbi samma gamla kvinna som alltid satt högst upp, precis innanför skjutdörrarna och tiggde och sålde träslevar. Ingrid hälsade ibland, undrade om någon enda slev blev såld någon gång. Idag gick hon bara förbi. Den stenlagda vägen mot sjukhuset var redan varm, trots att klockan bara var strax efter sju.
Ingrid fick en kort förnimmelse av en annan varm sommar när hon jobbat två nätter i rad, det var samma liksom tropiska känsla i luften då som nu, sockrig av de sista utblommande smultronschersminerna som kantade sjukhusområdet. Dagen mellan nattpassen hade hon slumrat mellan noppiga landstingsfiltar i ett kvavt, varmt jourrum. Yrvaket promenerat över till centrum för att proviantera inför den andra natten, känt doften av grillat och ljudet av stillsamt familjegräl. Nu sköt man barn här i krokarna, förlupna kulor på förortstorg och lekplatser. Det var inte klokt egentligen. Hon klev in genom en av sidoentréerna, en tom evighetslång korridor bredde ut sig, hisshallar och avdelningar på var sida. Det är något särskilt med sjukhus på ödsliga nätter och helger, som ett slumrande väsen, en drake som svalt en hel stad som nu lever sitt eget liv i dess mage, med ofrivilliga invånare som trängs på avdelningar med nötta väggar och sträva lakan, fula plastbrickor med mat i små tråg, överfulla katetrar. Bland pipet från droppräknare och hjärtövervakning, surret från maskiner och gnisslet av träskor på lättstädade golv. Det fanns något härligt i det ändå.
Ingrid klev in i hissen, skämdes men orkade inte med trapporna just idag. I hisspegeln konstaterade hon att knäna åldras först hos vissa, ett begynnande rynkigt häng som rör sig ner mot knäskålarna istället för att stramt hålla sig på sin plats på låret. Hon larmade av, gick robotlikt mot sitt arbetsrum, krängde av sig shorts och t-shirt och drog på jobbkläderna. Tömde fickorna från gårdagens bussarong i den nya, tog av klockan och förvånades över att hon ändå hunnit bli solbränd nog att armbandet lämnade ett blekt spår efter sig. Hon hämtade kaffe i automaten och som tur var lite mjölk i kylen, skrev ut listor över patienterna och började förbereda sig. Krafsade ner anteckningar i marginalen, när hon närmade sig slutet av listan tröttnade hon som vanligt på att rada upp alla diagnoser och övergick till att rafsa ner ett kort och gott ”multisjuk”. Hon hoppades kunna hålla det mesta i huvudet i alla fall. Nuförtiden blev ingen inlagd utan vara svårt sjuk ändå.
