Resan
”Hallå!, jag ställde en fråga. Ska vi ta en tur i skogen eller är du i en annan värld?”
Jag ler mot Mannen min och säger att jag tog bara en sväng till Sicilien, men en skogstur blir bra. Pojkarna dundrar ner för trappan till toan i källaren. Mannen min ställer sig med händerna på mina axlar och låter högerhanden sakta glida ner mot mitt bröst. Försiktigt smeker han över det mjuka tyget i morgonrocken och viskar i mitt öra att kanske kan vi ta en tripp till Sicilien till våren, bara han kan få lite extrapass ska det nog gå. Jag lutar huvudet mot hans bröst, ler och säger att det blir bra med en skogspromenad, Sicilien ligger väl kvar.
På kvällen när pojkarna somnat sitter jag tillsammans med Mannen min. Han knådar ömt mina fötter som varit inklämda i finskor hela dagen.
”Kan du fatta att jag alltid gick i högklackat förr? Jag begriper inte ens hur det gick till. Dagarna i ända stretade jag omkring på skolan i veckad kjol och stilettklackar.”
”Lite synd ändå,” Mannen min skrattar och smeker lite längre upp längs benet. ”Kanske kan jag få en lite uppvisning i kväll,” säger han och lägger huvudet på sned.
”Skulle inte tro det! Du måste i vilket fall spänta mer ved, det var svårt att få fyr i morse när jag skulle till jobbet.”
”Aha, det förklarar den lätta doften av rökt makrill. Men du vet ju att det är min favoritfisk.”
Mannen min reser sig och säger att jag behöver ett glas vin och så får jag berätta om dagen. Den gyllene vätskan porlar i de gamla dricksglasen som mannen fyllt från dunken som står under trappan. Så värst lyckat blev det inte att brygga eget vin men billigt och nog kan jag förmå mig att ta en ordentlig klunk innan jag berättar om begravningen och prästens underliga samtal. Någon späntad ved blev det inte men några glas till och många funderingar om den där Willy som prästen pratade om, får timmarna att fly.
Höstlov, är guds hjälp till alla Sveriges lärare tänker jag där jag står på gårdsplanen och vinkar av barnen som sitter inpackade i baksätet på farmor och farfars stora svarta Mercedes. Lilleman vinkar men hans lilla hand når knappt över ryggstödet där han sitter tryggt mellan storebröderna. För första gången ska han få åka med till släktingar i Skåne. Ungarna ska vara borta i fyra dagar och inte förrän i morgon kväll kommer Mannen min hem från jobbet.
Redan efter lunch skyms den bleka solen och snart strilar regnet tröstlöst ner över potatisåkern där jag hade tänkt ta upp de sista stånden. Nu får det vara tills i morgon eller när det nästa gång blir uppehåll. I värsta fall släpper jag grisarna på åkern så de får böka runt och äta upp resterna av årets skörd. Jag har redan fullt i de stora bingarna nere i källaren, det kommer säkert att räcka nästan ända fram tills nypotatisen kommer i juni. Utan en tanke på vätan som drar in i byxbaken sätter jag mig på den nedersta grenen i det krumma äppelträdet. I bland funderar jag på varför i all sin dar vi köpte gården, så mycket slit och så ofantligt mycket att lära sig. Vätan får mig att rysa till och jag drar den gamla grå ulltröjan tätare om mig men sitter ändå kvar. Låter dropparna fukta huden, som på det sista äpplet som hänger just ovanför mig, pärlas de på ytan. Jag vrider äpplet av grenen och sätter tänderna i det ljusrosa köttet, gommen fylls av sötma och doften får mina ögon att tåras. Jag blundar och minns när jag står i farmors matkällare och får hjälpa till att ta ner de finaste äpplena från trähyllan dagen före julafton. Det hade alltid varit mitt och farfars uppdrag.
”Kan ni se om det finns några äpplen kvar? Det är nog mest bara torkade gamla skruttar, ”
farmor hade skrattat och blinkat åt farfar.
”Tag med dig Maud så får ni se om ni kan hitta något.”
Med farfar i hasorna hade jag rusat mot källartrappan men alltid stannat för att försäkra mig att farfar skulle säga att Terry, farmor och farfars hund, satt tryggt ute i hundkojan. Sedan hade jag öppnat dörren, sträckt mig efter den svarta strömbrytaren som jag precis kunde nå från översta trappsteget, sprungit ner för trappan och in i matkällaren. Längst in stod godsakerna, sylt, saft, marmelad, inlagda päron och så på översta hyllplanet det finaste röda äpplena. Farfar lyfte upp mig så att jag kunde sträcka ut handen och försiktigt plocka ett efter ett tills hyllan var tom och korgen som farfar haft med full. Då sa han alltid:
”Tror bestämt att det finns ett litet äpple kvar. Du får allt känna efter lite mer noggrant.”
Jag visste att det alltid låg en lite överraskning där längst in på hyllan men ändå sa jag:
”Nej det tror jag visst inte. Jag har tagit alla.”
”Jaha då får väl lilla husmusen äta upp godsaken.” och så släppte farfar ner mig och sträckte sig efter ljusknappen.
”Nej, nej, jag ser något. Lyft upp mig farfar. Lyft upp mig!”
Där längst inne låg det fyra smala chokladstänger omvirade med staniolpapper i rött, gult, grönt och blått. De glimrade i ljuset från taklampan när jag stolt höll upp dem framför farfar.
”Oj, oj där ser men. Vem kan ha glömt dem där?”
Farfar skrockade och sa att nu fick jag vara så snäll och dela med storsyster som ju inte hade fått vara med och leta.
”Men jag måste få välja färg för det var ju ändå jag som hittade dem. Jag tar den gula och den gröna, de är godast.”
Jag tar det sista bettet på äpplet, slänger skrotten över gärdesgården och går iväg mot hagen för att ta in hästarna.
