Justice Airlines

Ljudet från ett propellerplan hörs i luften. Det är ett fyrmotorigt
Herkules C-130 som ombyggt för sitt syfte tar fyrtionio passagerare.
På en tv-skärm i inne i kabinen visas en flygvärdinna.
”Välkomna till Justice Airlines! Vi börjar närma oss resans destination – Ön!
Vi har en bra och en dålig nyhet. Vilken vill ni höra först?… Någon?”
Passagerarna utgörs av fångar med munkavle fastspända i specialsäten
med inbyggda fallskärmar. Förskräckta söker de ögonkontakt med varandra.
Alla ljudliga protester dämpas effektivt av munkavlen.
”Ingen? Vi tar de goda först. Vädret på platsen
är oftast strålande och ni behöver inte ha med er nåt. En goody-bag med alla
nödvändigheter väntar på plats. Den dåliga nyheten är att ni ska vistas en lång
tid på ön utan kontakt med omvärlden. En del av er kommer tyvärr aldrig
någonsin lämna ön.”
Passagerarna är förhindrade att uttrycka sig med ord, men dödsångesten
i deras blickar är omisskännlig.
Bland resenärerna syns Billy, en 30 årig man med ett tvetydigt ansikte.
Med en tidlös karisma som Cary Grants sticker han ut i vilket rum han än
kliver in i , så även i detta – en svärmorsdröm om det inte vore för de
där ögonen. Det är något som inte stämmer, en intensiv blick som förnimmer
nåt dunkelt.
”Det finns ingen landningsbana på ön så ni måste landa med fallskärm.
Fallskärmen öppnas automatiskt efter att ni lämnat planet, och samtidigt
frigörs era händer. Om ni tittar framför er på bröstet ser ni två handtag. När ni
vill svänga åt höger drar ni i höger handtag och vice versa. Precis när
ni är på väg att träffa marken drar ni hårt i båda handtag samtidigt så blir
landningen mjuk. Inga frågor? Bra då är det dags snart.”
Tidigare samma dag på Justice org, som är ett underground-baserat
brottsbekämpnings-syndikat, pratar två kollegor med varandra. ”Billy
Sturmer. 30 år, dömd till endast 28 månader för mordförsök släpps idag. Vår
justerade dom är gul zon på ön. Bussen är på väg till flyget och svänger förbi
fängelset.”
”Ok, har vi nån skuggbil ifall han nekar skjutsen?”
”Ja Frank är redan på plats utanför fängelset.”
En stund senare passerar Billy ut genom fängelsets grindar friare än en fågel.
På 28 månader hade han hunnit glömma hur det var att leva, och det var nästan
värt det om det är vad som krävs för att uppskatta frihet. Hans humör är
strålande och sammalunda uppfattar han vädret trots att det småregnar.
En transferbuss anländer och Billy erbjuds gratis skjuts till city, nästan som ett tecken
på att ödet inte längre är emot honom. Sorglös kliver han på, men blir i nästa
stund skärrad när han märker att det sitter fasthållna personer med munkavle
på sätena. Instinktivt vill han kliva av, men bussen åker iväg snabbt.
”Oroa dig inte! Fångarna ska bara transporteras till en annan plats. Sätt dig så
skjutsar vi dig till stan”, säger bussvärden. Billy sitter ned med en oroskänsla.
Bussen åker iväg men kör åt fel håll.
”Men hallå! Stan ligger ju åt andra hållet!
Busschauffören tittar i backspegeln men fortsätter köra.
”Men stanna då!!!”
Efter en stund passerar bussen en flygplatsskylt.
”Vart är vi på väg egentligen?”
När Billy försöker kliva upp från sätet skjuts en spärr fram som håller fast
benen och han kommer inte loss.
”Hallå för helvete! Jag har ju avtjänat mitt straff! Det måste vara nån miss.”
Utan att förstå vad som händer, har det som först varit en oroskänsla nu övergått
till en brutal insikt om att den korta friheten nog är över. Bussen kör av mot
flygplatsen och passerar en skylt som det står ”privatflyg” på och svänger in. De
kommer fram till ett avlägset parkerat fraktflygplan med uppfälld bakdel.
Tillbaka till flygvärdinnan.
”Nu kommer vi till det viktigaste: Så fort fallskärmen öppnat sig ska ni
titta ned mot marken. Ön är indelad i tre zoner som är märkta med färgerna rött,
blått och gult som syns tydlig från luften. Och här kommer en fantastisk
valmöjlighet. Fundera över vilken typ av samhälle ni skulle
vilja leva i. Till skillnad mot det samhälle ni kommer ifrån där den enskilde
individen inte har nån större möjlighet att påverka, kan ni här direkt välja
statsskick. Alltså inte genom politiska val, utan genom val av plats. Om ni
föredrar total frihet med dess för – och nackdelar försöker ni styra mot blå zon.
Om ni gillar demokrati med ordning och reda men med viss begränsad frihet
väljer ni röd zon. Sen finns det en gul zon. Om det är någon av er som
har ett gult band på vänster arm MÅSTE ni ta er till gul zon. Misslyckas ni ta er
till gul zon kommer ni sprängas i luften. Men som sagt,
gul zon gäller endast om ni har gult armband.”
Alla tittar nervöst på sina armar. Tre av passagerarna har gula armband. En av
dem är Billy.
”Helvete! Gult kan inte vara bra”, tänker han.
Han blundar och försöker stänga ute kaoset för en kort stund. Han tänker
tillbaka på sin fallskärmsutbildning – för vad ingen här inne vet, var han
fallskärmsjägare i lumpen. Allt han kan tänka på är en incident då hans
huvudskärm inte löste ut och han blev tvungen att släppa loss skärmen och dra
reservskärmen. Ögonen öppnas igen och han försöker analysera utrustningen på
sin sits och på den framför. Han upptäcker att personen framför också har gult
armband, och det sitter en sprängladdning på baksidan av hans sits.
Billys tankegångar avbryts med flygvärdinnans avslutande ord.
”Hoppas informationen gått fram. Lycka till allesamman och tack för att
ni flugit med Justice Airlines!”
Planet saktar in. Baksidan öppnas och det bildas en öronbedövande
turbulens i kabinen. Mitt i kaoset börjar sitsarna åka ut längs en skena, en efter
en – de längst bak först. Snart är det Billys tur. Hans fighting face indikerar fullt
stridsläge, och så…