Kapitel 1
Oktober 1988
Malte Nordström var en bra bit över åttio och han var varken hel, ren eller nykter, men det verkade inte bekymra honom det minsta. Han stod på sin gårdsplan, belåtet leende med en halvrökt Havanna 2 i höger mungipa. Det blåste snålt och det föll ett lätt, kallt regn över Nordström och hela Klasarödstrakten. Cigarrstumpen höll sig torr i skydd av en nästan ny keps, som det stod ”Lokalföreningen i Sillaröd” på. Han var i övrigt klädd i ett par skitiga blåbyxor med en grönrutig flanellskjorta prydligt nerstoppad i ett par grova, ribbstickade långkalsonger som stack upp en decimeter ovanför livremmen. Längs hans vänstra byxben rann det blod från en fortfarande sprattlande men huvudlös och i övrigt brun- och rödspräcklig tupp som han höll under armen.
Han log nyfiket med den vänstra mungipan mot en yngre man som kom in på gården i en röd pickup. Föraren steg ur bilen, log glatt mot Nordström och sa ”Hallå Malte, hur har du det?”
”Jo tack, en hänger me, fast det är ett sånt förbannat väder.” Nordström torkade av högerhanden på skjortan, sträckte fram handen och fortsatte:”E de inte konstigt att det alltid skall va ett sånt jävla väder just här!”
”Vad vet du om det Malte”, sa den yngre mannen. ”Du har väl aldrig vatt nån annan stans?”
Nordström fortsatte: ”Det kan vara hur fint som helst i Vollsjö och Sjöbo. Men bara man kommer hän här till Lövestad och Klasaröd så är det kallt och regnigt och jävligt. Det skall jag bara säga dig, att dom som överlever detta vädret som vi har här i Klasaröd, dom dör min själ aldrig. Kom du hit för att diskutera vädret förresten?”
Den yngre mannen var inte helt ung, men bra mycket yngre än Nordström. Han var före detta svärson. Han hette Henrik Vagn Larsen och var född i Sverige av en dansk far och en svensk mor för femtiotre år sedan. Han sa att han inte kommit för vädret. ”Jag kom bara hit för att vara trevlig och se hur du har det”.
”Fint som fan”, sa Nordström.” Då kan du få vara trevlig med detsamma och köra till Vollsjö och hämta en paket. Jag var häne hos Rasken och drack en gök eller två när posten kom. Den är från Irma”. Han tog fram en paketavi. Vagn läste. Det var mycket riktigt från Irma, hans före detta. På raden för innehåll stod det ”Pickles i plast”. Irma var inte mycket för omskrivningar så det fanns skäl att tro att paketet innehöll just pickles i plast. Han pratade någon timme med Malte och körde sen in till Vollsjö. Han parkerade på torget framför posten och stod ett tag och tittade ut över samhället. Han kom att tänka på en grävmaskinist han träffat för några år sen. Mannen hade berättat att det en söndagsförmiddag, just när han och hustrun drack elvakaffe, hade kommit ett stort lysande föremål och landat på den kommunala gräsmattan. Det hade krupit ut två gröna varelser med huvud, armar och ben, fast utan kroppar. Efter en stund hade de flugit iväg igen. Vagn log vid tanken. Grävmaskinisten var en nykter och jordnära man och det fanns inga skäl att betvivla hans upplevelse. Vad hade dessa gröna huvudfotingar i Vollsjö att göra när det fanns stora metropoler som Tomelilla och Ystad på bekvämt tefatsavstånd? Fanns det kanske en lockelse i Vollsjö som Vagn inte förmådde se?
En man i uniformsliknande kostym av grovt khakityg stod inne på posten. Han skrev lite på ett block och gick sen fram och frågade kassörskan om något. När Vagn kom ut igen såg han en skymt av khakimannen i en bil. Deras blickar möttes inte och båda körde därifrån på var sitt håll.
Paketet från Irma innehöll mycket riktigt pickles i plast – en fyrkantig vit plastburk med stort rött skruvlock. Nordström stack ner en gaffel i burken och öste upp några picklade nyttigheter på en tallrik på köksbänken. Han hällde upp två glas brännvin och sa: ”Det här är säkert gott till malörtabrännvin. Skål på dig Larsen!”
”Tack, men jag skall ut och köra. Jag provar picklesen.”
”Jävla sjåpigheter”, sa Nordström och tog det andra glaset också.
”Jag är inte säker på att Irma hade tänkt sig att picklesen skulle användas så här”, sa Vagn. ”Jag menar rätt upp och ner till brännvin. Hon hade nog snarare tänkt sig kalvstek och gräddsås.”
”Du får komma tillbaka till mårtensafton så skall jag bjuda på gås med pickles. Iréne och gossen kommer också.”
Vagn gjorde sig klar att åka hem och de gick ut på gården. En stor vit Citroën DS Break körde förbi på vägen. Föraren vinkade, bromsade in och backade tillbaka. Han vevade ner rutan och stack ut huvudet. Han var i sextioårsåldern och hade glest bakåtkammat hår som kryllade sig i nacken. ”Hallå Malte. Hur är det med dig? Man ser dig ju aldrig nu för tiden.”
”Jag ser dig. Du kör här förbi flera gånger om dan.”
Den bakåtkammade sträckte fram handen mot Vagn och presenterade sig som Lasse. Han tog fram en ask cigariller, Hofnar Half Time, och bjöd. Vagn tackade nej. Lasse tände till Malte och sig själv. Han sa:
”Nej nu måste jag åka hem och titta till anläggningen. Jag håller på att göra saft i källaren. Jag får köra hem och se till så att det inte kokar över. Du vet så dyrt som allting är nu så måste man sylta och safta och konservera själv. Hej på er gubbar. Jag skall bjuda in er så ni får smaka nån gång.”
”Vad var det för en kuf?”
”Han bor häne i Nils Petters. Han köpte det för ett år sen. Fan vet allt vad han håller på med..”
”Han såg inte ut precis som en som, syltar och saftar.”
Nordström såg illmarig ut. ”Det är ju inte jordgubbssaft precis”, sa han.
Det började skymma och de kunde nätt och jämnt se att den stora vita bilen hade stannat vid gården som kallades Nils Petters. Ett starkt ljussken flammade upp från gården och lyste upp oktoberskymningen. Ljudet av en explosion fick dem båda att hoppa till.
