Första tisdagen i varje ny månad

Hundranitton svängde in till refugen, tre minuter före avgång. Så fort dörrarna öppnades skulle kön Tuulia stod i slukas in i bussen.  Den var en av de moderna, lätt att kliva på och av, med ett halvt trappsteg, såsom det brukade vara på eftermiddagsturerna. De gamla med två höga trappsteg trafikerade linjen på morgnar och förmiddagar. Hon hade frågat en chaufför en gång varför det var så. ”För dåmm som har svårt att råra sig, dåmm åker oftast på eftermiddagar” hade han svarat på bruten svenska och plirat vänligt mot Tuulia med sina svarta ögon.  ”Då borde de väl ha tagit bort alla trappsteg” hade hon svarat varpå han hade sagt, skrattande åt sin egen vitsighet ”men de´ e´ andå ett steg åt ratt håll, eller hur?” Hoppas jag får en sittplats tänkte hon medan hon kontrollerade att förköpsremsan fanns kvar i jackfickan.      Precis när det var hennes tur att kliva in hördes en hes röst skrika i falsett ”Toolia, Toolia!” En kvinna kom halvspringande mot bussen, en nergången människa, med fårat, plufsigt ansikte, grått hår med röda strimmor som spretade i alla vidriktningar, solkiga kläder. Vad skulle hon göra? Värsta rusningstiden med människor överallt, i början av augusti när semestern var över för de flesta. Huvuden som vändes. Nyfikna blickar. Fly in i bussen så fort som möjligt, tänkte hon i panik. Men det var någonting med den solkiga kvinnan som gjorde att foten som skulle ta det halva trappsteget stannade i luften. Som av sig självt, styrt av det undermedvetna. Hon klev inte in. Det var så allting började. Istället vände hon sig om och gick mot henne som hade ropat hennes namn. Inte många som uttalade det rätt, hon var bara tvungen att ta reda på hur i all världen lodisen kunde göra det. -Jaa-a ? ropade hon tillbaka, högt, nästan skrikigt, för att omgivningen skulle förstå att hon inte var närmare bekant med roparen. Hennes gamla finnkomplex som gjorde sig påmind igen. En gång finnjävel, alltid finnjävel. Trots Nokia, Euro, hög levnadsstandard och världsbäst skola. En supfinnekärring som ropade på en annan supfinnekärring. – Toolia, visst är det du, Toolia?! Leendet var brett med brungul-färgade tänder och svarta luckor istället för hörntänder. Ja, det var onekligen hennes tilltalsnamn. Tuulia Kylli Annikki Halvorsen, född Härkijärvi, var vänlig och bokstavera. Tusentals och åter tusentals var de gånger hon hade önskat att hon hade hetat Tuula istället. Eller Tuulikki. Namn som var mera vanliga hos finskorna och gångbara även i Sverige.  I början av hennes svenska tillvaro hade hon kallat sig Annikki. Det kände man ju till och var lätt att bokstavera och förstå. Annikkin som jobbade som städerskor. Eller i fabriker. Såsom alla som hette Pirkko, Sirkka, Martta, Tuula och Hilkka. Men en Tuulia, nej. Som dessutom sökte jobb på kontor? Inte förrän hon träffade Mårten hade hon börjat kalla sig med sitt rätta tilltalsnamn igen. Han hade tyckt att det lät som poesi, en vindpust som viskar sig igenom björkkronan en vacker försommardag. Hade hon inte varit upp över öronen förälskad i honom innan hade hon blivit det då. Först långt senare när de redan var gifta kom hon att tänka på att han kanske hade sett eller hört någonstans att tuuli betyder vind på svenska. Men hon hade aldrig frågat honom om det. Och hans efternamn tog hon mer än gärna. Nu behövde hon bara bokstavera förnamnet. Tina, Urban, Urban, Lennart, Ivar, Adam, varsågod. -Visst heter jag Tuulia. Och du är? Sade hon och gick emot den andra som nu kom emot henne med utsträckta händer. De stack ut mot hennes övriga anlete eftersom de var helt rena. Till och med naglarna var målade. -Benita, det är Benita! Benita? Kände hon någon som hette så? Inte vad hon kunde minnas. -Benita Baumgart, sade den andra och greppade Tuulias högra hand med båda händerna. De var mjuka och varma. Nagellacket var varken slitet eller flagnat. -Och jag förstår om du inte känner igen mig, det gör ingen! Leendet var om möjligt ännu bredare. En minnesbild började ta form i Tuulias hjärna. En pekfingernagel, alltid lika välvårdad som välmålad knackades på räkneremsan eller på A-fyran. ”Kommatecknet Toolia, du har glömt kommatecknet!” Och så satt man där och funderade var kommatecknet skulle sitta. Den här gången. I sämsta fall återkom hon med samma påpekande flera gånger under en och samma dag. I bästa fall fick man hjälp av en kollega och Benita blev nöjd. ”Pedanten” hade hon kallats bakom ryggen.  Skulle människan framför henne med rödmosigt, plufsigt alkoholistansikte, grånande rödbrunt hår som hängde i tuvor över en beigefärgad täckjacka med smutsfläckar på, med gråa långbyxor i något jerseymaterial med små hål här och där, med jympadojjor som var både smutsiga och nedtrampade och som hörde hemma på soptippen, vara hon? Det enda som förenade, eller kanske snarare påminde henne om den forna Benita Baumgart, kontorschefen, var händerna. De var utan tvekan Benitas. Hur det nu kunde vara möjligt. Det var i och för sig leendet också även om det var delvis tandlöst. Pedanten Benita hade alltid gjort sina påpekanden med ett stort leende på läpparna, ett vänligt sådant. Det hade aldrig funnits ironi eller cynism i påpekandena. Inte heller någon irritation. Istället hade hon glidit omkring som en god fe och rättat till det som hade blivit fel.  Innan hon hann fråga hur Benita hade hamnat där hon uppenbarligen hade hamnat började hon ursäkta sig för att hon hade ropat på Tuulia som säkert hade bråttom hem, och människor som hon inte ska besvära andra människor, men hon hade inte kunnat låta bli när hon hade känt igen Tuulia som hon visste kunde prata med alla och som alltid lyssnade, och visst var hon en samtalsterapeut såsom hon hade sagt att hon skulle bli?