Prolog
Allt tydde på att det skulle bli en lättsam förlossning. Att det var ett livligt barn rådde inga tvivel om och den blivande modern hade knappt fått en blund i ögonen de senaste veckorna. Genast vattnet gått skymtades en blankvåt hjässa men i sin iver att komma till världen hade barnet snott navelsträngen om halsen och när hjälpkvinnan slutligen fick ut den lilla varelsen skickade hon omedelbart bud efter prästen. Spädbarnets hud blåtonad, nästan genomskinlig. Det krävdes flera daskar innan den första skälvande inandningen kom.
Genom Guds försyn befann sig sockenprästen Sundling alldeles i närheten och nöddop kunde förrättas omgående denna blåsiga aprildag i Bodums socken i västra Ångermanland. I hastigheten fick barnet inte mindre än tre namn och inte ens hennes mor trodde att flickan skulle överleva länge nog för att något av dem skulle behöva nötas på.
Barnafödande blev inte lättare allt eftersom, tvärtom. Grels-Brita var fullkomligt utmattad. Genom grumliga ögonhinnor såg hon hjälpkvinnan placera den nyfödda i spånkorgen som hade härbärgerat så många barn att hon tappat räkningen. Hade lyft upp stelnade spädbarn ur den korgen fler gånger än hon ville komma ihåg, men det här flickebarnet – hon levde och som hon levde om! Efter blott någon dag flög nyföddskriket långt utanför torpet, vände tillbaka in och blandades med Grels-Britas yrande och ylande. Barnsängsfeber. Kallsvett och hetfrossa och Grels gormande, mestadels av oro. Kvinnor kom och gick, höll vedspisen varm och såg till att maten kom på bordet och tant Tonas dekokter in i Grels-Brita. Tog om hand och skötte om.
Barn som föds med segerhuva får ett lyckligt och lättsamt liv. Det vet alla och likväl basuneras det ut i triumf. Den framtid som väntar ett flickebarn vars första andetag i det fria drogs med strypsnara om halsen vågar man bara viska om. Sanna mina ord i skydd av hakknutna hucklen.
Del I (1857 – 1868)
1. Må du icke förhäva dig
Det var endast den fem år äldre Kristina som hade vilja och möjlighet att ge den lilla en gnutta kärlek. Stryka med handen över det fjuniga huvudet, blåsa varma utandningar på hennes spända mage och så småningom locka fram tandlösa, gurglande barnaskratt. En liten kropp som rymde tre namn, långa, vackra och länge oanvända. Först när flickan kunde springa ut och in på egna ben blev hon Karolina.
Grelstorpets pojkar hade lättartikulerade tilltalsnamn. Det var bara för Brita eller Grels att ställa sig på farstutrappan och skrika ”Jöns!” eller ”Knut!” så kom de springande, alla sex. De två flickorna var rätt och slätt jäntern, en enhet som sällan befann sig så långt bort att den behövde ropas på.
Åren lunkade på i slitsam torftighet och så blev folkskoleundervisning obligatorisk även i Bodum. För de flesta fullständigt obegripligt, som om torparungar skulle ha nytta av sådana kunskaper! Protesterna kom dock aldrig längre än till stugdörren och ungarna skickades iväg, on än motvilligt och med starkt misstro. Genom den grådystra hinnan som omgav Grelstorpet gick det att ana ett ljus och dess låga brann i Kristina.
I folkskolan hade det tidigt stått klart att Kristina hade ovanliga förståndsgåvor. Redan efter några månader hade flickan lärt sig läsa med bravur och var på god väg med välskrivningen.
”Hon är Guds gåva till fattigt folk”, kunde Grels-Brita säga med en tillfredsställd suck, men Grels Grelsson höll inte med. För honom var detta obegripligt och farligt nära trollkonst och han visste knappt vart han skulle ta vägen. Oron hade han, men saknade orden.
Folkskolläraren hade kunnat ägna sin tid åt att hjälpa de mer svagbegåvade, men lade huvudparten av sin uppmärksamhet på den mest lättlärda eleven. En bit in på andra läsåret besökte han Grelstorpet för att meddela att han ämnade flytta upp Kristina ett steg, till en grupp med äldre elever. Inte för att han behövde föräldrarnas tillåtelse, men han ville ta vara på möjligheten att själv studera den miljö varifrån en sådan begåvad flicka kom. Han blev inte det minsta klokare. Grels och Brita Grelsson föreföll båda tämligen klena till förståndet och svarade knappt på tilltal. Flera barn, pojkar med blek hy och tovigt hår, hade skymtat här och var och det var omöjligt att avgöra om det var samma ungar eller olika. Folkskolläraren bjöds att stiga in och sitta ner, men blev stående strax innanför tröskeln, varifrån han framförde sitt ärende. Kristina kallades fram för att niga och tacka och när läraren senare tumlade ut i höstluften var han osäker på om informationen alls hade gått fram.
Om folkskolläraren hade tagit vägen om lagårdslängan, genom vagnslidret och ställt sig utanför dasset, hade han kunnat få ytterligare kunskap om läget beträffande den intellektuella nivån på Grelstorpet. En kunskap som troligen hade gjort honom ännu mer förvirrad.
