I författarlägenheten, ett stenkast från Akropolis, satte Marie Björk dit den sista punkten i sin roman. BILD: © marcokenya/Shutterstock

Skrivro

En solig takterrass i Grekland. Eller en trång cell på ett av Sveriges högst säkerhetsklassade fängelser. Ett frivilligt eller ofrivilligt avbrott från verkligheten kan vara vad som krävs för att komma i mål med skrivandet.

I samma ögonblick Marie Björk klev ut på takterrassen och såg ut över staden, förstod hon att hon hamnat rätt. Utsikten kändes som ett löfte.

– Här skulle saker falla på plats. Jag skulle få överblicken och strukturen, och äntligen få ro att slutföra min roman, berättar hon.

Några månader tidigare hade hon sökt, och fått, Svenska Journalistförbundets kreativitetsstipendium. Under två veckor skulle hon få vistas i deras författarlägenhet, längst upp på en kulle i Atens gamla stadskärna, ett stenkast från Akropolis.

Hemma hade romanen vuxit fram en timme i taget, det var den tid som hon dagligen lyckats avsätta i sitt i övrigt ganska hektiska liv. Materialet var oredigerat och behövde finslipas och sorteras. Att åka bort handlade inte bara om att få tid, utan kanske framför allt att få bättre fokus.

Hon satte sin mail på autosvar och sa till sina vänner att det inte var någon idé att ringa henne.

Lästips! Skrivande är inte den sortens sport där åldern är en ursäkt. Vill du verkligen skriva är det ett gyllene tillfälle att börja nu. Oavsett om du är 15 eller 75. Skriva pratade med tre författare som insett just detta.

– Jag kände att det var det som behövdes nu – att bara få vara helt själv med texten, på en annan plats. Här kunde jag leva i min litterära värld dygnet runt.  Jag kom in i det direkt och kände verkligen att här kommer det att hända grejer, berättar hon.

Annons

– Hemma dyker det upp så mycket annat. Man kommer på att man behöver tvätta, eller så får man lust att gå och luncha med en kompis. Det som var så fantastiskt med huset i Aten var att det inte ens fanns internet. Visst kunde det vara irriterande när man ville göra en snabb faktakoll, men samtidigt är det oftast de där små researchgrejerna som leder en in på annat, och så vips är man inne på Facebook och Twitter och har tappat tråden.

 

Skrev boken i fängelset

Behovet av att ibland skärma av sig från sitt sociala liv och vardagens alla små frestelser är något som många författare betraktar som en nödvändighet.

Det kan handla om miljöombyte förstås – när några av Skrivas läsare fick frågan om vilken som var deras drömplats att skriva på, så kom en mysig liten stuga högt upp på önskelistan – gärna vid havet, eller i Norrlands djupa skogar.  Men det de flesta nämnde var ändå tystnaden, förmågan att stänga av öronen och frånvaron av teve och internet. Koncentration kommer före inspiration, tycks de flesta vara överens om. Alltså hellre brist på yttre stimulans än en spektakulär omgivning. Att helt enkelt tvingas ha lite tråkigt.

För den nyblivne debutanten Pierre Larancuent, kan man säga att det var det sistnämnda som var avgörande, även om det i hans fall skedde på mindre frivillig väg. Nyligen muckade han från ett mångårigt fängelsestraff för narkotikabrott, och debutromanen, Män utan nåd, skrev han tillsammans med sin medfånge, Ricard A R Nilsson, när han satt på Tidaholmsanstalten.

– Hade någon sagt till mig när jag åkte in att jag skulle ha en bok publicerad lagom tills jag kom ut, så hade jag aldrig trott det, konstaterar han.

– Både jag och Ricard hade skrivit så länge vi kunde minnas, men inte med ambitionen att bli utgivna utan snarare för att bearbeta saker, helt enkelt för att vi inte kunde låta bli. Men där bestämde vi oss för att skriva någonting ihop. För att åtminstone göra någonting vettigt av de här åren.

Ganska snart insåg de också att de hade historien precis framför näsan. En medfånge som skulle utvisas till Iran, där han med stor sannolikhet riskerade dödsstraff.

Annons

– Vi kände att vi behövde en viktig berättelse, och här var den, säger Pierre.

Lästips! Hur kan man kombinera skrivandet med småbarnslivet?

– Trots att vi har en lagstiftning som säger att vi inte får utvisa personer som riskerar tortyr eller dödsstraff, så var det precis vad som hände. Boken är alltså verklighetsbaserad. Allting tyder på att han blev avrättad när han kom tillbaka till Iran och vi kände båda att det var en historia som borde komma till allmänhetens kännedom. Det blev också en sorts drivkraft att verkligen skriva klart boken.

 

Inget klosterliv

Den 7 kvadratmeter stora cellen på Tidaholm är ungefär så långt från en solig takterass vid medelhavet som man kan komma, och Pierre vill absolut inte påstå att fängelset skulle vara någon kreativ miljö, tvärtom. Men några likheter fanns ändå; bristen på kontakt med ”verkligheten”, avsaknaden av telefon och internet, ja helt enkelt ytterst få saker som verkade viktigare än arbetet med att slutföra romanen.

– Väldigt många blir ju apatiska och institutionsskadade av att sitta i fängelse. Man kopplar bort hjärnan och gör sina år, och när man väl kommer ut är det väldigt svårt att komma igång igen. Men för oss blev det tvärtom en sporre, och en konstant påminnelse om att vi inte fick ligga och pilla oss i naveln, säger Pierre.

– Men det är ju inte direkt något klosterliv vi pratar om. Det är inte så mycket lugn och ro som man kanske kan tro på svenska fängelser. Visserligen blir man inlåst i sin cell 12 timmar om dygnet, och man vänjer sig vid en väldigt fyrkantig tillvaro, men du är utsatt för buller och oljud dygnet runt, och när som helst kan någon komma in och begära urinprov eller utandningsprov.

Ändå kunde de dra fördel av bristen på privatliv, berättar Pierre. Eftersom han och Ricard hade cellen vägg i vägg kunde de diskutera sitt manus på kvällarna, även efter inlåsningen.

– Det var så lyhört att vi kunde ropa till varandra genom väggen. Det kunde vara någon detalj, eller en fråga om ett specifikt kapitel. På det sättet blev ju även våra medfångar rätt insatta i handlingen. Flera av dem uppmuntrade oss faktiskt och blev glada när de hörde att vi skulle få boken utgiven.

 

Beslutsamhet viktigast

De flesta interner skriver trots allt inte romaner, lika lite som den genomsnittlige charterturisten blir inspirerad att genomföra litterära kraftprov under sin semester. Saknar man ett mål med sitt skrivande spelar det knappast någon roll hur bra förutsättningar en plats kan verka ha. När Marie Björk packat upp sina väskor i huset i Aten och fick syn på gästböckerna från tidigare stipendiater blev hon smått förfärad.

– Flera hade skrivit saker i stil med: ”Åh, vad härligt att vara här, men inte har det blivit mycket skrivande”. Och det tycker jag är jättesynd. Att de inte utnyttjat chansen. Själv är jag nog ganska strukturerad av mig, vilket kanske beror på mitt jobb som journalist. Har jag bestämt mig för att göra något så blir det oftast så. Jag var verkligen noga med att sitta och skriva mellan klockan elva och sex varje dag, säger hon.

– Samtidigt ville jag inte ha så höga krav på mig själv att jag skulle må dåligt, jag ville njuta lite också. Men jag tror inte att jag hade känt mig nöjd med mig själv om jag inte blivit klar. Det var ju målet. Och jag kommer ihåg känslan när jag satte sista punkten. Jag kände det verkligen i hela kroppen, att det här var banne mig slutet!

Lästips! Är du stressad över att skrivandet går sakta? Då ska du läsa det här!

 

Rutin betyder mer än rummet

Marie Björk har funderat en hel del på platsens betydelse för skrivandet. Hon nämner författarinnan Virginia Woolfs resonemang kring det egna rummets betydelse, och vad det betyder att ta sitt skrivande på så stort allvar att man sätter av tid, och kanske placerar sig på en särskild plats.

Särskilt i slutfasen av ett skrivprojekt tror hon att det kan vara en god idé att isolera sig, för att verkligen kunna gå in i sin litterära värld, få överblicken och fördjupa kontakten med sina karaktärer.

– Men sen tänker jag att herregud, grejen är ju att bara sätta sig och skriva. Visst, den där intensiva extraskjutsen som gjorde att jag faktiskt blev klar, den fick jag nog genom att åka bort. Men hade jag inte haft som rutin att ägna mig åt romanen en timme om dagen under flera månader, ja då hade det inte blivit någonting. Det går inte att sitta och fråga sig: har jag nån inspiration idag. Det är bara att köra på.

Det håller också Pierre Larancuent med om.

– Jag har ju inget att jämföra med, men oavsett var och hur man skaffar sig sin inspiration så handlar det i första hand om att hitta struktur och ett sätt att arbeta som passar en själv, säger han.

– Inspiration är ju en kortvarig känsla, den kan ju vara bra för att komma igång med de första sidorna, men sen handlar det om att ha en drivkraft som gör att man orkar igenom allt arbete som det är med en bok. Oavsett hur det ser ut där du skriver.

Rekommenderas för dig