Sci-fi-genren fortsätter hoppas

Om Emanuel Blume hade varit smart hade han valt en annan genre. Men bra romanidéer föds sällan ur krassa kalkyler. De lever sitt eget liv, dyker upp när man minst anar det, och ibland kommer de helt enkelt från rymden.

– Det var på den tiden jag ­jobbade extra på observatoriet i Slottsskogen i Göteborg, minns Emanuel.

– Jag höll på att ställa in ett teleskop inför en visning. Och det var då det hände. En suddig liten stjärna flimrade förbi där uppe, en som inte borde finnas där. Sen måste jag ha stött till teleskopet för i nästa stund var den borta. Men jag kunde inte riktigt släppa det.

En rad fantastiska scenarion började surra i hans huvud. Tänk om en amatörastronom skulle hitta en stjärna som ingen har sett förut. Och tänk om det inte var en stjärna. Emanuel hade läst artiklar om så kallade nomadplaneter – ensamma himlakroppar som kastats ut från nybildade solsystem och ännu inte funnit sin bana. Sådana som man bara kan få syn på när de råkar befinna sig precis framför en annan stjärna. Tänk om det var en sådan planet han fått syn på, och som nu var på väg in i vårt eget solsystem.

 

Drygt tio år senare ligger svaret där, i form av Emanuels debutroman, ­Nomadplaneten.

Annons

Den är ett episkt rymdäventyr om en internationell forskningsexpedition med målet att landstiga på den främmande himlakroppen. Året är 2100, läget för vår egen planet är kritiskt, och det finns ett desperat hopp om att expeditionen på något sätt ska lyckas ena en splittrad mänsklighet. 

Själv har Emanuel hunnit utbilda sig till miljövetare och arbetar till vardags med klimat- och energifrågor. Den ursprungliga romanidén har utvecklats under lång tid, och siktats flera varv genom hans egna grubblerier kring jordens framtid, skuld och förnekelse. För varje ny rapport han läste om klimatförändringarna, desto hopplösare tycktes läget, och Emanuel gick nästan in i en depression. 

– När jag väl började skriva var det delvis som terapi, men sedan blev det någonting större. Pusselbitarna föll på plats och det var liksom: »wow, vilken grej!« Och jag insåg att jag inte ville skriva en politisk pamflett, en sån där bok om att vi måste ta oss i kragen och rädda världen. Istället ville jag utforska vad vi gör när vi faktiskt har förlorat allt det här fantastiska. Men också skriva något spännande, något som får världen att vidgas och nackhåren att resa sig på en. 

I bakgrunden fanns hans egna stora läs­upplevelser – ända sedan barndomen hade han slukat science fiction-ikoner som Isaac Asimov och Arthur C. Clarke – men att det var samma tradition han själv skrev i var ingenting han funderade så mycket över. 

– Jag tyckte att jag hade en jättebra idé, men jag tänkte inte så mycket på att det var science fiction. Det bara blev så, men det var egentligen inte så viktigt för mig, säger Emanuel.

Men det var det tydligen för förlagen. Emanuel hade inga överdrivna förväntningar när han slutligen skickade in sitt manus. Han hade provat med några grejer tidigare och lärt sig hur en standardrefusering ser ut. Skillnaden var att han denna gång fick helt andra sorters svar. Flera av de stora förlagen skrev uppmuntrande och lovordade manuset. Men alla landade i samma slutsats: Han hade skrivit en jätteintressant roman, men tyvärr i en genre som inte går att sälja.

– Det var först då jag verkligen insåg vilken låg status science fiction har. Några skrev att det hade varit en annan sak om jag skrivit för ungdomar. Och det där har jag funderat jättemycket på. Varför går det så dåligt för svensk science fiction-litteratur för vuxna?

 

Det är en fråga som många ställt sig. För samtidigt som svenskarna gärna bänkar sig framför mångmiljonproduktioner som Star Wars, Altered Carbon och Annihilation så tycks efterfrågan på science fiction i bokform vara minimal, såvida det inte är riktat till ungdomar. Som vuxenförfattare är man i princip hän­visad till egenutgivning, eller små förlag som närmast drivs på ideell basis. 

Annons

– Det är en genre som dragits med en hel del fördomar här i Sverige, konstaterar Lupina Ojala, en av dessa förläggare, som driver Catoblepas förlag.

– Länge har folk trott att science fiction bara handlar om rymdskepp och teknik. Men det här är en genre som ställer många av de stora samtidsfrågorna, fast i en annan setting än den typiskt realistiska romanen.

På Catoblepas ger hon sedan 2014 ut såväl framtidsdystopier och steampunk som fantasy och sagor. När hon startade var det ett sätt att få ut sina egna böcker, men snart började hon även att ge ut andra författare som hon tyckte förtjänade att bli lästa, och i dag samlar hon en handfull författare på förlaget. För några år sedan drog hon också igång Fantastikportalen, en gemensam webbplats för små förlag som ger ut böcker i fantastikgenrerna fantasy, skräck och science fiction. Allt detta gör henne på många sätt typisk för den Do It Yourself-kultur som präglat genren ända sedan den introducerades i Sverige på 50-talet. I många år samlades entusiasterna kring tidskrifter som Häpna!, Jules Verne-magasinet och Nova, där redaktörerna själva var fans, men ibland också författare och förläggare. I dag är tidskrifterna nedlagda, men desto fler små­förlag har dykt upp.

– Runt 2012–2013 började det hända ganska mycket i Sverige. Tekniken hade gjort det allt lättare att ge ut böcker på egen hand och det gjorde också att många eldsjälar startade förlag. Till skillnad från de stora förlagen drivs vi inte så mycket av pengar. Vi vågar satsa på berättelser som inte är självklara storsäljare, sånt som sticker ut och kanske inte har någon jättetydlig målgrupp från början.

För varje år höjs också ribban på de små förlagens utgivning, menar Lupina. Böckerna har blivit bättre och proffsigare, och det finns flera titlar som står sig utmärkt även i internationell jämförelse. Det har gjort att fler får upp ögonen även för svensk science fiction. Hon nämner Fantastikgränd på Bokmässan i Göteborg, och festivalen SmåLit i Jönköping – breda litteraturscener där fantastik-genrerna numer får ta plats tillsammans med den övriga litteraturen.

– Synen på svensk science fiction börjar förändras, säger hon. Den har haft svårt att synas. Men det har börjat nu! 

 

Det är förstås inte första gången som sådana förhoppningar hörs från inbitna science fiction-fans. I själva verket har det upprepats som ett mantra ända sedan 50-talet – äntligen ska genren få den uppmärksamhet den förtjänar! Men visst, på sätt och viss upplever genren sina glansdagar just nu. Framtidsskildringar engagerar. Att gå in på SF-bokhandeln i dag är inte längre att sjunka ner i ett reservat för tekniknördar och övervintrade rollspelare. Här rör sig alla sorters människor mellan hyllorna, och till skillnad från stora delar av övriga bokbranschen tycks affärerna gå lysande. 

– Vi har ingenting att klaga på. I så fall skulle vi inte expandera hela tiden, säger Glenn Petersen, som startade butiken i Göteborg för 17 år sedan i en liten, före detta textilbutik på 120 kvadrat­meter. Nu visar han stolt runt på 800 kvadrat­meter butiksyta i två plan. Utöver det driver han »nördkaféet« Sirius i anslutning till butiken. Han intygar att publiken breddats. 

– Från början var det nästan bara unga killar och män, mellan 15 och 25 år. Nu kommer alla sorter, och vi har också breddat sortimentet. Förutom fantasy, skräck och science fiction tar vi till exempel in mycket manga.  

Han visar avdelningen med science fiction. Hyllmeter efter hyllmeter med »allt från pang-pang i rymden till nobelpristagare«. Den stora trenden är dystopier och postapokalypser – ett sign of the time, enligt Glenn. 

– Jo, det känns nästan som samtidslitteratur snart. Men överhuvudtaget har genren blivit mindre intern. Nördstämpeln är inte lika tydlig. Eller så har folk inget emot att kallas nördar längre.

Det är bara en hake: alla böcker framför oss är på engelska. Glenn ursäktar sig och pekar mot en hylla i hörnet – »SF på svenska«. Den innehåller bara ett hundratal titlar, och då är genredefinitionen ändå generöst tolkad – här ingår allt från Dan Brown till Haruki Murakami och Carloz Ruiz Zafón.

– De stora förlagen översätter mindre science fiction i dag än vad de gjorde förut, och de små förlagen har sällan råd att köpa rättigheterna. Därför tar vi in även sånt som bara nuddar vid klassisk science fiction. Det är ju för att fylla hyllan, men också för att få fler att hitta till genren. Vi vill gärna göra lite av en kulturgärning, säger Glenn. 

  Men attityderna har förändrats, och i takt med att fler upptäcker genren kommer nog också de stora förlagen hänga på. Jag ser bara att det kommer att växa.

 

En förklaring till att det allmänna intresset för framtidsskildringar ännu inte återspeglats i den svenska bokutgivningen har delvis att göra med genrens rötter i fandom-kulturen. Inbitna science fiction-fans har av tradition gärna läst sina idoler på originalspråket. Det har gjort dem oberoende av de svenska förlagens mainstreamtänk, samtidigt som det gett förlagen ännu mindre incitament att översätta eller ge ut direkt på svenska – den främsta målgruppen väljer ändå att läsa på engelska. Paradoxalt nog kan alltså entusiasterna själva ha bidragit till genrens marginaliserade position på bokmarknaden. Även för många av författarna har inslaget av sub­kultur varit viktigt. 

– Det finns en lång tradition inom science fiction-kretsar där många kanske inte vill vara alltför offentliga och stora, säger Jerry Määttä, litteraturvetare som bland annat skrivit en avhandling om science fiction-genrens utveckling i Sverige. 

– Det är klart att man vill få många läsare och ett erkännande, men det finns också en charm i att vara lite underjordiska, med sina egna koder, sin egen jargong och sina egna normer för vad som är god och dålig litteratur. Det är något som har funnits i SF-världen ända från början.

Men även Jerry Määttä ser hur genren lockar en allt bredare publik. Science fiction är stort inom film, TV-serier, dataspel och grafiska romaner. Stora filmsuccéer söker sig in i samhällsdebatten och blir en angelägenhet även på de kultursidor där genren förr avfärdades som något lite larvigt.  

– Generellt skulle jag säga att science fiction aldrig har mått så bra som nu. Det är mycket tack vare samhällsutvecklingen. När man pratar om artificiell intelligens, robotar och framtidens arbets­marknad relaterar man till genren. För att inte tala om global uppvärmning och andra hot. Folk lever ju på allvar med en framtidsbild av samhällen i ­ruiner. Vi lever i en otryggare värld nu än vi ­gjorde på 90-talet.­

– Det som inte har haft så stort genomslag i Sverige ännu är just science fiction-litteratur för vuxna. Det vill säga den kvalificerade och avancerade science fiction-litteraturen som har anspråk och som tänker i nya banor. Den får man läsa på originalspråk.

 

Genrer inom genren

Naturligtvis kryllar science fiction-­världen av definitioner, undergenrer och ett eget nörd-lingo att slänga sig med på internetforum och SF-konvent. Här är några av de vanligaste begreppen:

Hard science fiction bygger på begreppet Hard Science, och uppehåller sig traditionellt kring natur­vetenskapliga och teknologiska spekulationer. En del av författarna har även arbetat som vetenskapsmän. Tänk J W. Campbell och Arthur C. Clarke.

Soft science fiction syftar på mjukare vetenskaper, som sociologi, antropologi och så vidare. Själva mötet med andra civilisationer blir viktigare än hur rymdskeppet som tog sig dit var konstruerat. Philip K. Dick och Ursula K. Le Guin är mästare i denna kategori.

Climate fiction eller cli-fi är berättelser om klimat och miljö, antingen i en nära framtid eller i nutid. Jules Vernes kanske var först med sin roman om nordpolen 1889, men Kim Stanley Robinson har skrivit flera moderna romaner om klimatförändringar. Även mer litterära författare som Barbara Kingsolver, Ian McEwan och Jeanette Winterson har skrivit på temat.

Cyberpunk rör sig, till skillnad från tidigare science fiction som gärna förlagt handlingen långt fram i tiden, i en tid nära vår egen. Bland de främsta författarna finns William Gibson och Bruce Sterling.

Dystopi håller sig för det mesta på jorden och relaterar till ett framtida samhälle i upplösning. George Orwells 1984 och Karin Boyes Kallocain skildrar skräckscenarion i en värld både lik och olik vår.

Postapokalyptisk science fiction är besläktad med dystopin men utspelar sig i en värld där samhället redan gått under. Ett kärnvapenkrig kan ha utspelat sig eller så har jorden blivit invaderad av en annan civilisation. Efter floden av P.C. Jersild och Vägen av Cormac McCarthy är två exempel.

Rymdopera har ett namn som syftar på såpopera, alltså en såpa som utspelar sig i rymden. Dramatiska äventyr och episka berättelser kännetecknar denna kategori. Star Wars och Star Trek hör hemma här men även Liftarens guide till galaxen.

Å andra sidan är det där en sanning med modifikation, påpekar Jerry Määttä. När det gäller dystopiska romaner och framtidsskildringar fungerar de nämligen utmärkt även på bokmarknaden, så länge det inte kallas science fiction. Så har det varit ända sedan 50-talet och Harry Martinsons Aniara. Medan vissa såg den som en chans för genren att bli accepterad har det genom åren varit många som vägrat placera en av våra mest uppburna författare i samma fack som amerikansk populärlitteratur. Då spelade det mindre roll att Harry Martinson själv uttryckte sin stora uppskattning av science fiction, som han ansåg kunde »öppna vägen för en helt ny sorts litteratur«.  

Liknande dispyter har upprepats flera gånger kring våra stora framtidsskildrare – från George Orwell till Margaret Atwood och vår egen PC ­Jersild. 

– Förra året var till exempel första gången som en science fiction-roman vann Augustpriset, konstaterar Jerry Määttä.  

– Johannes Anyuru har ju själv berättat att han ville experimentera med science fiction-genren i sin bok, även om somliga nog hellre skulle kalla det för spekulativ fiktion. Det finns många fler aktuella exempel. Ta Tony Samuelssons Kafka­paviljongen, eller Peter Fröberg Idlings Julia och Paul som utgår från en alternativ historieskrivning, ett klassiskt grepp inom genren. 

Så i själva verket ger förlagen ut science fiction?

– Ja, men det ska vara kvalitetsförfattare som är kända för någonting annat än science fiction. Man kan väl också säga att det här är författare som väljer att skriva för en svensk allmänhet, vilket gör att det inte blir riktigt så »SF-aktigt« som till exempel de amerikanska böckerna i genren. Det är svårt att sätta fingret på skillnaderna. De är inte riktigt skrivna i traditionen. Men de använder väldigt mycket tematik, bilder och andra uppfinningar från genren.

 

Vill man få de stora förlagen att nappa tycks det med andra ord finnas två alternativ – antingen börjar man med att slå igenom som finlitterär författare, eller så distanserar man sig från själva genrebeteckningen. 

Men det är knappast ett alternativ för de inbitna entusiasterna.

– Vi brukar skämta om det ibland, säger Lupina Ojala.

– Vi kanske borde sluta säga att vi skriver fantasy eller science fiction. Men vi är ju så stolta! Vi drivs av vår kärlek till genren, och vi vill att fler ska få upptäcka den.

Och det är något som även författaren Emanuel Blume kan skriva under på. Till slut gjorde han som så många andra och tog saken i egna händer. En kompis till honom drev ett litet hobbyförlag och föreslog att de skulle försöka crowdfunda för att fixa finansieringen. De startade en kampanj på Kickstarter och efter bara en vecka hade han skrapat ihop de 20 000 kronor som behövdes för att trycka en liten upplaga på 500 exemplar. En mörk decemberkväll kunde han äntligen samla alla de som engagerat sig i projektet för en release­fest. Platsen var given – observatoriet i Slottsskogen där han en gång riktat teleskopet mot himlen och fått syn på fröet till sin roman.

– Det jag främst har lärt mig är att inte ge upp, säger han. 

– Det var den här boken jag ville skriva, och så här i efterhand har det faktiskt gått bättre än jag vågat drömma om. 

Trots att han skrev i en genre som de stora förlagen närmast dödförklarat, lyckades Emanuel få recensioner i flera tidningar och hos Bibliotekstjänst som gav den högsta betyg. Första upplagan tog slut redan efter ett par månader, han har fått trycka fler och blivit inbokad på dussintals författarbesök där han pratat om boken och om science fiction som genre, men också om rymden och människans framtid. 

– Science fiction lämpar sig väldigt bra för de stora existentiella frågorna. På något sätt har boken också fått mig att ta mig ur min värsta framtidsångest. Jag har en positivare syn i dag än när jag skrev den. Inte så att jag tror att allt kommer att bli som det var, men det är mer komplext än att jorden bara kommer att gå under. Världen förändras, framtiden är redan här. Nu handlar det om vad vi gör med den insikten.