Om Emanuel Blume hade varit smart hade han valt en annan genre. Men bra romanidéer föds sällan ur krassa kalkyler. De lever sitt eget liv, dyker upp när man minst anar det, och ibland kommer de helt enkelt från rymden.

– Det var på den tiden jag ­jobbade extra på observatoriet i Slottsskogen i Göteborg, minns Emanuel.

– Jag höll på att ställa in ett teleskop inför en visning. Och det var då det hände. En suddig liten stjärna flimrade förbi där uppe, en som inte borde finnas där. Sen måste jag ha stött till teleskopet för i nästa stund var den borta. Men jag kunde inte riktigt släppa det.