Jobb som inspirerar

Nästan alla författare har erfarenheter från andra yrken. Men vissa jobb kan nära skrivlusten mer än andra. Skriva har träffat tre författare från yrken där man skriver i jobbet, träffar många människor och är förberedd på dramatik varje dag.

POLISEN: »Stämningen i en radiobil och skavet från vapenbältet kan man bara uppleva«

Anna Karolina

Född: 1974.

Poliskarriär: Arbetade i Stockholm på Ingripandeverksamheten och Rånkommissionen, som hanterar ungdomar som begår grova brott. Efter flytt till Malmö började hon på Ledningscentralen.

Författarkarriär: Den inledande Amanda Paller-serien bygger på erfarenheter från Rånkommissionen. Första delen i en serie om ex-polisen Ebba Tapper släpps i höst. Anna Karolina har också varit medförfattare till de två senaste böckerna i Mons Kallentofts Herkulesserie.

Annons

Du arbetade länge som polis innan du debut­erade. Varför ­ville du bli polis?

– En kompis som skulle söka till Polishögskolan fick mig att fundera i samma banor. Jag hade läst ­digital medie­design, men det blev man liksom inget av. Polis var mer konkret. Ju längre jag kom i antagningen, desto mer sugen blev jag. Det kändes som ett roligt jobb med stark sammanhållning.

Blev det som du trodde?

– Jag tycker det. Jag gillade att man aldrig ­visste vad som skulle hända nästa dag. Det är spännande och intressant att utreda brott, att steg för steg närma sig den skyldiga, att planera ett tillslag med husrannsakan … Men det är klart att det också är en stor, hierarkisk och ofta trög myndighet. När en person dött av naturliga orsaker ska man först vänta på läkare och sedan på transport av kroppen. Varför är det nödvändigt för polisen att vara där hela tiden? Som liten kugge blir man ibland frustrerad.

Var det den frustrationen som fick dig att ­börja skriva en kriminal­roman?

– Det var nog snarare att jag märkte hur nyfikna mina vänner var på polislivet, och att jag efter några år på Rånkommissionen tyckte att jag hade så mycket att berätta. Sedan drabbades kvinnliga kollegor av händelser som man i dag skulle metoo-stämpla, det bidrog också.

Din debutroman Stöld av babian kom 2014, när du hade jobbat ungefär tio år som polis. Hur såg vägen dit ut?

– Jag flyttade till Malmö och fick tvillingar. Sedan kom jag in på Författarskolan vid Lunds universitet. Det var i princip bara jag som skrev deckare men jag fick ändå med mig mycket från feedbacken av lärare och andra elever. Och senare lärde den amerikanske storygurun Robert McKee mig mer om hur man ska tänka kring struk­turen i en bok, vilket svenska skrivarkurser snålar med. Det var då jag knäckte koden på något vis, jag förstod varför jag alltid fick problem på samma ställen i mina manus. Jag hade en tendens att vilja pressa in för mycket bakgrunds­information om mina karaktärer tidigt i boken, men nu kan jag hejda mig: ­»Behöver jag verkligen berätta det här just nu, eller kan jag spara på informationen och utnyttja den som bränsle och vändpunkter längre fram istället?«

Annons

Vilken konkret nytta har du av poliserfarenheten i ditt skrivande?

– En sak är att man faktiskt skriver ­jättemycket som polis. Åtgärder som dokumenteras, alla förhör som ska skrivas, ibland ordagrant … man lär sig hur folk låter. Dessutom jobbade jag mycket civilt på Rånkommissionen, då vande jag mig vid tugget mellan kriminella. Generellt kan alla läsa sig till faktakunskaper – skillnaden mellan att gripa, anhålla och häkta, till exempel – och ­intrigerna får även jag ofta från tidningar. Men stämningen i en radiobil och skavet från vapenbältet kan man bara uppleva.

– Å andra sidan kan erfarenheterna bli ett problem. Ibland får jag höra att mina böcker är för grova, med barn som far illa och så. Och i Stöld av babian finns en scen med tidelag. Det beskrev jag väldigt odetaljerat men det visade sig ändå vara känsligt i vissa länder, som valde att inte översätta boken. Jag kanske måste tona ner sådana delar. Samtidigt: det är ju så här verkligheten ser ut.

För några år sedan lämnade du polisen. ­Längtar du någonsin tillbaka?

– Absolut. Jag älskade sammanhållningen, även om det fanns rötägg. Och alla människor man träffar, alla miljöer … jag har minnen från i princip varje gata, »i det huset brann det« och »det var ju där det rånet begicks«. Som författare blir man ganska ensam. Men jag älskar ju skrivandet och jobbar faktiskt mer än någonsin nu. Som tur var bestämmer jag själv arbetstiderna. 

 

LÄRAREN: »Jag kände hela tiden att jag hade två väldigt bra jobb«

Mattias Edvardsson

Född: 1977.

Lärarkarriär: Har arbetat som gymnasielärare i svenska och psykologi sedan 2002. Sade upp sig från läraryrket i juni förra året för att heltids­satsa på ­författarskapet.

Författarkarriär: Debuterade 2014 med ungdomsromanen Stå ut. Har sedan dess skrivit två bilderböcker, en ungdoms­roman och tre vuxenromaner. Fick sitt stora genombrott med En helt vanlig familj, som givits ut i över 30 länder. Aktuell med spänningsromanen Goda grannar.

Du har arbetat som gymnasie­lärare i psykologi och svenska nästan hela ditt vuxna liv. ­Vilka erfarenheter har du ­använt i ditt skrivande?

– Ganska självklart har det varit till hjälp att jag har koll på allt från grammatik till litteraturhistoria. Jag har också haft nytta av mina psykologi­kunskaper. Både ­psykologi och roman­skrivande handlar om att sätta sig in i andra ­människors situation, och reflektera över hur andra fungerar och tänker och känner. Jag är intresserad av att studera mänskligt beteende. Hur vi människor fungerar i grupp, till exempel, sådant fascinerar mig. I flera av mina böcker har jag också tagit upp ­psykisk ohälsa, eller psykiska diagnoser, på ett eller annat sätt. Dessutom är flera av mina roman­personer lärare, eller ung­domar i samma ålder som mina elever varit. Det är ingenting jag egentligen planerat, men när jag skriver åter­kommer jag till sådant som präglat mitt liv, och efter­som jag ­befunnit mig i skolans värld i 17 år är det ­ganska naturligt att jag ­hamnar där. 

Huvudpersonen Micke i din nya bok Goda grannar är just en lärare, som hamnar i knipa efter att ha försökt lösa en ­konflikt.

– Ja, precis, han ­försöker skydda en elev som blir trakasserad av några äldre bråkstakar. Det uppstår tumult, och Micke går över gränsen och knuffar omkull en av de äldre killarna. Det är en sorts situation som uppstår ganska ofta i skolan, och det väcker intressanta frågor. I dagens svenska gymnasieskola har ­lärarens själva myndighets­utövande lite grann gått förlorat. Det finns förstås en god intention i att avskaffa den auktoritära 1940-talsläraren … men det ­medför också ­problem när man plockar bort ­auktoriteten som tidigare fanns inbyggd i själva lärarrollen. Det kändes som ett intressant tema att ta upp i en roman. 

Vilka likheter finns mellan författar- och lärar­yrket? 

– En rent praktisk sak är att man i båda ­rollerna förväntas kunna tala inför en grupp människor – som författare inför publik, som lärare inför sina elever. Många av mina författarkollegor tycker att det där är helt fruktansvärt, men jag är van efter alla år i klassrummet. Jag har egentligen aldrig känt mig nervös inför ett författarframträdande.

– Sedan är båda två hyfsat fria jobb. Som lärare har man sina lektioner och möten men i viss mån kan man själv styra över när man ska göra saker, och hur. Den friheten är förstås på gott och ont. Varken lärare eller författare ­jobbar åtta till fem för att sedan gå hem och inte tänka mer på jobbet. Båda är den sortens jobb man bär med sig i huvudet hela tiden. Men jag tycker att fördelarna väger över. Jag drömde ­aldrig om att säga upp mig som lärare, utan kände hela tiden att jag hade två väldigt bra jobb. 

Ändå valde du förra året att sluta som lärare?

– Ja, jag kom till en punkt där jag helt enkelt var tvungen. Jag blev mer och mer efterfrågad som författare. En helt vanlig familj kom ut i 30 ­länder på ett år och det innebar en massa jobb med lanseringar, och översättningar, samtidigt som jag skrev ett nytt manus … Den sista tiden kände jag att jag inte kunde göra mitt bästa på något av ställena, och då var det bättre att välja, för läraryrket är viktigt och ingenting man bara »betar av«.

Finns det något du saknar?

– Att inte längre ha nära kollegor var det jag var mest rädd för, eller tyckte skulle bli tråkigast. Som författare träffar man förstås folk men det är inte kollegor utan oftast nya människor, vilket kan vara mer påfrestande. Men det har inte blivit något problem. Jag känner ganska många andra författare som jag träffar då och då. 

 

LÄKAREN: »Jag har ­läkarens ­kunskap, men också ­patientens«

Pia Dellson

Född: 1968.

Läkarkarriär: Specialistutbildad inom psykiatri och onkologi (läran om tumörsjukdomar). Engagerad i medicinsk humaniora, ett forsknings­område vid Lunds universitet där man studerar exempelvis skönlitteratur och film som behandlar sjukvård, och patienters upplevelser av den.

Författarkarriär: Har gett ut böckerna Klinisk blick – reflexioner kring läkekonsten, Sovsjuk – en mammadoktor skriver om narkolepsi och Väggen – en utbränd psykiaters noteringar

Lika sängar.

Lika kläder.

Om man tittar noga

finns det ändå

olika personer inuti.

Raderna, ur hennes bok ­Klinisk blick, framstår som en programförklaring för läkaren, författaren och människan Pia Dellson.

– Jag har alltid varit intresserad av både kropp och själ, och kopplingen däremellan. Jag har liksom aldrig fullt ut kunnat, eller velat, välja.

Det började med själen. En uppväxt som pekade rakt mot författarlivet. Pia plitade fram dikter och sångtexter i förskoleåldern, gjorde en egen tidning som såldes för 50 öre styck när hon var nio, deltog i en skrivgrupp med sin svensk­lärare på gymnasiet, skrev studentspex och pluggade drama-­teater-film på universitetet.

Sedan: läkarlinjen.

– Det kändes som att det skulle bli väldigt mycket papper som författare eller förläggare. Jag ville jobba med människor. Och jag blev faktiskt helt uppfylld av mötena med patienterna. I sjukvården – framför allt bland läkarna – fokuserar man på diagnoser, behandlingar och ­evidens. Med all rätt. Men det finns människor bakom varje diagnos. Och läkarna ­agerar inte bara utifrån kunskap, utan även efter sina ­känslor. Allt det där spelar roll, även för de ­medicinska besluten.

Redan efter något år som läkare började Pia Dellson skriva på en bok. Men inte en deckare som läkarna Christian Unge, Jonas Moström eller Åsa Nilsonne. Hon ville snarare närma sig PC Jersilds etiska teman eller Eva Ströms kunskapsrika, ofta realistiska, poesi. Fast ännu tätare inpå sitt yrke. Resultatet, Klinisk blick (1997), kallar Pia för »dokumentära dikter« eller »medicinsk poesi«. Boken är ett slags anrop från människan i en vård som blir allt mer specialiserad och teknifierad.

– Varje text bottnar i min egen upplevda erfarenhet. Men jag försökte skala bort det som var specifikt mitt. På det sättet kan alla lägga in sina egna erfarenheter.

 

Därefter tog läkarjobbet över. Dubbla ­specialiseringar i onkologi och psykiatri. Ord­förandeuppdrag, ny forskning att utföra eller hålla sig à jour med, småbarn, en aldrig sinande ström av svårt sjuka patienter …

De sakliga titlarna Väggen – en utbränd psykiaters noteringar och Sovsjuk – en mammadoktor skriver om narkolepsi summerar vad som hände ungefär 15 år senare. Chocken när Pia, som hade behandlat så många patienter med utmattningssyndrom, själv trillade dit (»det är svårt för en psykiater att titta in i sin egen hjärna«). Sorgen, och skuldkänslorna, när Pias son blev en av dem som drabbades av narkolepsi efter vaccinationen mot svininfluensan. 

Det blev två djupt personliga böcker.

– På ett sätt ger mina tre böcker ett 360-graders­perspektiv. Först läkarens skildring. Sedan patientens, utifrån mitt utmattningssyndrom. Och så den anhöriges, utifrån min son. Jag har upplevt tre kriser: en utvecklingskris, en traumatisk kris, en sorgekris. Och i kriserna har jag känt ett behov av att sätta ord på tankarna, och upp­täckt: »Det är inte bara jag som funderar på de här sakerna. ­Nästan alla hamnar någon gång i liknande lägen.« Men jag kanske har unika förut­sättningar att skriva om det.

 

Det är fem år sedan hon gav ut Sovsjuk och ­Väggen. Nästa bok? Det vet Pia Dellson inte. Just nu arbetar hon hårt för att etablera medicinsk ­humaniora, ett i Sverige nytt forskningsfält för just de gränsområden mellan evidens och egna erfarenheter som Pia intresserar sig för. 

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #4 2020 (17 augusti 2020) och är skriven av , .