En livsberättelse – fyra format

Det började med en skiva om Uje ­Brandelius mitt i livet-problem. Men problemen blev ­större än han kunde ana. Nu har Uje gjort en skiva, en ­scenmonolog, två radio­program och – med premiär i höst – en biofilm om sitt liv. För som han säger: »Jag drabbades av en djävulsk sjukdom men fick en stark berättelse.«

Uje Brandelius

Född: I Sigtuna 1971. Bodde på ett halvdussin orter under uppväxten, mest i Gävle.

Bor: I Bredäng, Stockholm.

Bakgrund: Frontfigur i bandet Doktor Kosmos sedan 1991. Har haft olika programledarroller i Sveriges Radio. Pressekreterare hos Vänsterpartiet 2009–2016. Ujes barnbok Hemma hos Harald Henriksson Augustnominerades 2018.

Aktuell: Filmen Spring, Uje, spring har planerad biopremiär den 18 september. Uje Brandelius har också gjort en låt, en skiva, en scenmonolog och en radioteaterföreställning med samma namn.

 

Annons

1. Skivan

»Jag hade försökt försörja mig på musiken genom vårt band Doktor Kosmos. Men det är inte så lätt när man blir medelålders och har småbarn, och turnédatumen ska passa alla och man ska dela på gaget, och alla är bakfulla när man kommer hem. Så jag tänkte att jag skulle göra musik som jag kunde åka ut med själv – om Nacka bibliotek skulle ringa och vilja boka en eftermiddagsspelaning för 3 000 kronor skulle jag kunna tacka ja, typ. Det formatet krävde mer melodi och harmonik i låtarna, och mindre rytm och riff. Framför allt skrev jag texterna före musiken, det hade jag aldrig gjort förut. Det innebar att texterna blev längre och mer litterära. Jag ville också variera mellan rimmade och orimmade texter. 

Det finns två fällor för rimmad musik. Den ena är att man gör väldigt ekvilibristiska rim, som många av hiphopparna, typ ›kolla vad bra jag rimmar‹. Jag ville inte rimma ›ecklesiastik‹ med ›ekvilibristik‹, jag ville berätta saker, och hellre rimma ›jag‹ på ›dag‹. Rimmen får gärna kännas utan att ­märkas. 

Den andra fällan är den motsatta: dåliga rim. När musiken är det viktiga funkar ›dundra‹ och ›mumla‹, men här ville jag vara petig. Jag jobbade länge och hårt för att rimmen skulle bli solida, att de skulle flyta bra in i örat. 

Jag gjorde också några orimmade texter. Låten Självbiografi skrev jag som en prosatext, nästan journalistiskt, och sedan knödde jag liksom in texten i en musikalisk kostym. Tanken var att jag skulle berätta exakt det jag ville. Grejen med rim är att de ger ett bättre flyt och sväng, och drar med lyssnaren. Men de styr också handlingen. Om du har skrivit ›titta, där står en katt‹ måste nästa mening nästan landa i att det är natt.

Jag höll på med skivan i fem år och testade en massa olika sorters musik till ­texterna: durigt, molligt, snabbt, långsamt … det blev helt olika budskap beroende på vilken musik jag valde. Jag lärde mig verkligen att man måste välja om man ska presentera ­musiken i första hand, eller texten. Har du en text som du verkligen vill ska nå fram hela vägen, får musiken inte vara för variationsrik eller dansant. Inte för bra helt enkelt. Lite lex Bob Dylan.«

 

2. Scenmonologen

Annons

»Skivan kom ut 2015 men fick inte mycket uppmärksamhet. Jag fick bara lite småspelningar, på just Nacka ­bibliotek bland annat … Jag ville inte heller spela låtarna på krogen eller rockklubbar, de passade inte i de vanliga forumen där jag ­brukar befinna mig. Så då tänkte jag: ›Jag gör en föreställning där folk får sitta tysta i fåtöljer och titta i en timme.‹ Men jag insåg att sammanhanget krävde något genomtänkt att säga mellan ­låtarna. Det föll sig naturligt att fortsätta med skivans mitt i livet­-tematik: dagishämtningar, kärleksgrubbel, 40 plus-funderingar. Jag började skriva och repa den föreställningen, men märkte att det gick långsammare och sämre än vanligt att spela ­piano.

Sedan fick jag min Parkinsondiagnos. 

Scenföreställningen Spring, Uje, spring är en monolog som även rymmer många av låtarna från skivan. Den hade premiär på Stockholms improvisationsteater 2016 och gick sedan för fulla hus på Södra Teatern, Dramaten och teatrar runt om i Sverige.

 

Först föll jag ner i ett stort svart hål och tänkte att jag aldrig skulle kunna stå på scen igen. Fingrarna skulle inte funka för piano, talet blir sluddrigt och så googlade jag fram att sjukdomen sätter sig på stämbanden också. Sångrösten ­förstörs.

Jag glömde nästan bort föreställningen. Efter ett par månader lyssnade jag iallafall igenom skivan igen, och plötsligt hade låtarna fått en ny, djupare innebörd. Låten Här kommer livet och du fattar ingenting blev en signatur till hela mitt liv. Spring, Uje, spring blev väldigt konkret när man känner att man har lite ont om tid i livet. Och Marionett, som handlar om att man inte rår över sitt öde, fick en tyngre botten.

Då tänkte jag att ›jag vänder på alltihop, och gör en föreställning om en kille som gör en föreställning och får en diagnos‹.

Det beslutet skapade snabbt två motstridiga känslor. Dels: ›Nu har jag en riktigt stark historia! Det här kommer att gå väldigt bra.‹ Den andra: ›Amen, fan va billigt att utnyttja den här tårdrypande storyn. Kan jag verkligen göra det här? Folk kommer att tycka att jag säljer min själ!‹

På det sättet blev insatserna högre, och förutsättningarna var ju ganska speciella. Jag har alltid varit bra på att mellansnacka med Doktor Kosmos och hålla bröllopstal men annars har jag inte stått på scen i vuxen ålder. Som tonåring spelade jag visserligen amatörteater och trodde att jag ville bli skådis. Men efter gymnasiet insåg – eller trodde – jag att skådespeleri är att en person har hittat på vad du ska säga och en annan person hur du ska säga det. Jag kände: ›Fuck this, det här känns inte kreativt. Då skriver jag hellre egna låtar.‹ Och så gjorde jag det i 20 år. 

 

Men nu kom jag alltså tillbaka till teatern, fast som min egen manusförfattare, och min egen huvudperson. 

Inför scenföreställningen tänkte jag att jag väldigt fort behövde få publiken på min sida, att det var nyckeln. Därför öppnade jag med en ganska lång monolog där jag härmade dialekter dåligt, härmade kändisar dåligt, gestaltade olika känslolägen dåligt … Det blev roligt och förmedlade samtidigt att ›jag är en värdelös skådespelare men jag gör det här ändå‹. Den starten gav mig sympati från publiken, där och då gav de mig liksom klartecken att göra det jag gjorde: att både tramsa och ta upp det här tunga ämnet. De förstod att jag var en amatör som gjorde en föreställning med hjärtat snarare än med sina skills. Har man den relationen är man hemma.

Jag hade även andra utmaningar som de flesta skådespelare inte har. Jag är helt värdelös på att lära mig text utantill, till exempel. Jag kan inte! Jag ville känna mig hundra procent bekväm på scenen men var rädd att jag skulle bli så nervös så jag bara skulle stå och … famla. Då kom jag på det här med att jag skulle ha en självhjälps­metod i form av en låda med lappar om Drömmar och en låda med drömmar som realiserats och blivit Minnen. 

De där lapparna blev mina kom ihåg-lappar. Det var en av nöden tvungen grej som faktiskt blev en väsentlig del av föreställningen, och gjorde att jag kunde vara närvarande i nuet och impro­visera. Jag har ju pratat mycket i radio, kan prata fritt om ett ämne, får inte slut på ord. Att säga orden på exakt samma sätt kväll efter kväll där­emot, det är inte min grej. Vissa rolig­heter som skrivs som roligheter funkar inte när de väl ska levereras på scen. ›Kul på skrivbordet, men inte kul här‹, känner pub­liken. Den balansgången har jag en känsla för, och kan anpassa i stunden.

 

Det kanske låter konstigt att jag pratar så mycket om humor när monologen handlar om att jag fått Parkinson innan jag fyllt 50 år. Men det var det roliga vi var tvungna att jobba med. Det ­andra fanns redan där. Gråten, min diagnos, min ­familj … där kände vi att vi var hemma.

Grejen är: det krävs oerhört lite gråt för att det ska kännas som mycket gråt. Om publiken gråter på ett enda ställe räcker det för att de ska känna att det var en gripande och rörande föreställning. Men om folk ska tycka att det också är roligt, måste de få skratta kanske 20 gånger.

Dessutom: har man framkallat skratt hos människor, då har man öppnat något, då gråter de lättare också. Skratt och gråt bor granne med varandra.«

 

3. Radion

»Jag har rensat skrivbordet varje gång jag gjort en ny version av den här berättelsen, och tänkt: ›Nu ska jag göra den bästa varianten för scen‹, ›Nu ska jag göra den bästa varianten för film‹, och så vidare. Jag har inte funderat på vad folk som sett eller hört en annan version ska tänka. Utan istället: ›Om detta är det enda man ser, blir det bra?‹

När jag skulle göra radio­teater och ett Sommarprogram visste jag att det inte går att slå närheten till publiken i en salong. Man står där med sin kropp, jag ser publiken och de ser mig. Det skapar en sympati. Och så kan de inte smita. 

I radio finns det tvärtom en massa människor som inte vet vad de lyssnar på eller vem jag är, och många av dem sysslar med en massa andra saker medan de lyssnar. Det ställer helt andra krav på att få publiken hooked direkt, och att hålla dem i handen på ett tydligt vis genom hela programmet. Man måste vara mer effektiv i sitt berättande, lite mer Camilla Läckberg, kanske på bekostnad av poesin och lite av den lågmälda humor som jag gillar.

De här kraven har gjort att jag förhållit mig väldigt liberalt till sanningen, använt den som inspiration snarare än ett facit. I sommarpratet får jag beskedet av en manlig Doktor Andersson som har en läkarstudent bredvid sig, som ska lära sig hur man ger tuffa besked till patienter. I filmen är det en rättfram kvinnlig läkare. Så där är det på en massa ställen. Och Sommar ­börjar med en historia om när jag som liten pojke räddade min pappa från att bli dödad av Idi Amin. I slutet sa jag att anekdoten var påhittad, och att några andra detaljer var putsade också, men jag fick ändå en massa mejl efteråt om att ›så där gör man inte i Sommar i P1‹.

Jag tycker visst att jag har rätt att göra så, eftersom jag är jag, och det här är min berättelse. Samtidigt har jag fått en större respekt för att självbiografiskt material faktiskt kan skada andra. Det är ett stort ansvar att att berätta om sin omgivning utan att de får en chans att ge sin version. Därför har jag valt att nästan bara berätta om mig, och mina tankar kring min diagnos och mitt liv.

Jag försöker också vara så transparent som möjligt, ta bort ›den fjärde väggen‹. Jag vill vända mig direkt till läsaren, lyssnaren eller tittaren: ›Hej, jag heter Uje och nu ska jag berätta en gripande historia.‹ Jag kommer ­närmare publiken då, upplever jag. Jag tror att många känner igen att man ibland är i sitt liv, och ibland betraktar det – och berättar det – utifrån.«

 

4. Filmen

»Jag visste egentligen inget om att ­skriva filmmanus när jag fick den ­möjligheten av produktionsbolaget. Jag visste däremot vilken typ av filmer jag gillar: filmer som är realistiska och gärna lite händelsefattiga – men där man känner att »det här hade kunnat vara jag« och där dialogen är jävligt rolig och vass. 

Så jag började med att skriva en massa dialog. I ­vilken ordning dialogerna skulle komma, och varför de skulle vara med i ­filmen, det hade jag däremot vaga begrepp om.

Scenmonologen och radio­versionen hade en regissör men de föreställningarna var ändå väldigt mycket mina, eftersom jag hade skrivit manus och själv spelade den enda ­rollen i berättelsen om mig själv. En film är något helt annat: flera roller, en massa teknik, helt andra krav på intrig, dramaturgi och ­variation. 

Allt sådant behövde jag hjälp med att förstå och ta hänsyn till.

Henrik Schyffert hade blivit eld och lågor när han såg min scenmonolog. När vi började leta filmregissör hörde jag av mig till honom och han tackade ja med en gång. Tillsammans såg vi till att manuset fick en början, en mitt och ett slut, och så placerade vi ut dialogerna som små ­konfektbitar i det ramverket. Sedan satt vi och småpulade länge med manuset: skapade och strök B-plottar, filade på dialog … Han är noga med dramaturgin, jag är petnoga med orden – för mig är det en jätte­skillnad mellan ›rödvin‹ och ›vino tinto‹. Det blev en blandning av våra kunskaper.

På många sätt påminde det om att göra en skiva. En rökare först, en ballad i mitten och något bombastiskt på slutet, liksom. Och så bra texter. Det kändes ganska hemtamt.

Sanning eller inte? I filmen spelas Ujes barn och fru av Ujes barn och fru, med deras riktiga namn. Men filmens händelseförlopp är enligt Uje Brandelius »väldigt löst verklighetsbaserad«.

 

Om folk kräver hundra procent sanning, så kommer de att bli jättearga på filmen. Den är ­väldigt löst verklighetsbaserad. Det hänger ihop med att film kräver mer dramaturgiskt driv och en ännu tydligare intrig än andra format. Därför blev vi till exempel tvungna att uppfinna en ny motor: att jag inte berättar för min omgivning att jag fått ­Parkinsondiagnosen, trots att mina ­problem blir allt tydligare. Den vändningen ­gjorde också att min familj, som ­spelas av min riktiga familj, fick en ­viktigare roll i berättelsen.

Från första inspelningsdagen var Henrik chef över projektet. Eftersom det var min berättelse och jag spelade huvudrollen kunde vi fortfarande göra sena justeringar – men då skulle de vara välgrundade och beslutade i god ordning. Den där improvisationen som jag älskar är ju förbjuden på en filminspelning. Där ska man säga samma replik tio gånger i rad på samma sätt, med olika kameravinklar. Det var rätt jobbigt, faktiskt.

Sedan uppstår ju en film mycket i klippningen och där var jag nästan inte alls inblandad, jag gav bara lite synpunkter hemifrån. Jag var inte nöjd med alla val men vi hade en tydlig beslutsordning och jag tycker att det blev jättebra till slut.

 

För mig är det inte heller så allvarligt hur jag framstår i filmen. Jag tror inte på den ›sanna‹ ­berättelsen om mitt liv, eller andras liv. Det du berättar om ditt liv är ofta en historia du berättat 20 gånger. För varje gång blir den smalare. Lite som gamla band på Spotify – de kanske gjorde 15 skivor, men till slut är det bara en låt som ­snurrar. 

Den sanning som blir kvar om våra liv är ofta den som fungerar bäst som storytelling, oavsett om det blir en film eller – som oftast – inte. Jag är ›kommunisttrubaduren som fick ­Parkinson‹, och det kommer alla de här föreställningarna och filmen och intervjuerna att cementera. Jag har inga problem med det, även om jag är mer mångfasetterad än så. 

Jag vet att många går in på sin Wikipedia­artikel och försöker korrigera bilden av sig själva men jag känner bara: ›Slappna av, alla vi som är offentliga är föremål för folks föreställningar och vanföreställningar, det är vår lott.‹

Jag har berättat om mig själv på olika sätt i fem år nu, vilket gör att folk tror att jag hittat ­sanningar som andra inte hittar. Många förväntar sig också att när man blir allvarligt sjuk så ska man nå en ­speciell insikt. Men tyvärr … jag har inte blivit klokare på mig själv än någon annan. Jag vill bara använda min plattform till att få folk att skratta och gråta, och tänka till kring sina liv.

Däremot har jag fått en större erfarenhet som förhoppningsvis gör att jag kan ta mitt liv i en vettig riktning. För min del innebär det att jag vill skriva snarare än att stå på scen i framtiden, eftersom scenen kommer att bli allt svårare för mig i takt med att kroppen lägger ner.« 

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #4 2020 (17 augusti 2020) och är skriven av .