Boken eller barnen?

Jag minns ljudet från min pappas knappande på skriv­maskinen. Han satt och kämpade med en bok, men det brydde jag mig inte särskilt mycket om. Nej, för mig hade ljudet en annan betydelse: jag kunde be om i princip vad som helst. Får jag titta på film? Får jag äta glass? Får jag sova över hos en kompis? Ja. Ja. Ja. Allt för att pappa så snabbt som möjligt skulle kunna undanröja detta störande moment (mig) och få fortsätta koncentrera sig på skrivandet.

På många sätt är författare och förälder inkompatibla roller. Att skriva kräver koncentration, tid och möjlighet att få arbeta ostört. Gärna med tillräckligt mycket sömn i kroppen. Barn har en tendens att ställa sig i vägen för just det, inte minst under småbarnsåren. Nobel­pristagaren Alice Munro har i en intervju berättat att hennes barn fått lida på grund av hennes yrkes­val. »När min äldsta dotter var runt två år, kom hon till mig där jag satt vid min skrivmaskin, och jag sjasade iväg henne med ena handen samtidigt som jag skrev med den andra«.

Också Doris Lessing har sagt sig vara dåligt lämpad för att uppfostra sina två barn. »Det finns inget tråkigare för en intelligent kvinna än att tillbringa ändlösa mängder tid med småbarn«. Säkert finns de som i tysthet håller med. Vissa författare har därför valt att vara barnlösa, för att kunna ge skrivandet och konstnärskapet fullt utrymme. En sådan är David Nyman, frilans­skribent för bland andra Aftonbladet kultur, som i höstas debuterade med romanen Nerverna.