Den här sommaren har min sambo och jag tittat på Tvångstango på SVT. I serien försöker författaren Amanda Romare bli fri från sin hyfsat grava OCD med hjälp av psykologen och OCD-experten Erik Andersson. Genom serien får man förstå Romares ångest och tvångsproblematik (som att hon lägger i genomsnitt sex timmar om dagen på att välja kläder), samt följa resan mot ett relativt tillfrisknande. Varje halvtimmesavsnitt rymmer ett möte med en kändis med OCD, grundläggande fakta om ångest och tvångstankar samt en ganska tillspetsad KBT: städmani behandlas med skrikande minigrisar och skitande gäss som släpps lösa i Amanda Romares hem, rädsla för att köra på någon botas genom att framrutan på bilen smetas in med blod, hår och köttstycken.
Amanda Romare framstår som en alldeles underbar människa, ett lagom galet geni, och hon kämpar på med sin KBT, väljer medvetet fula skor och går med på att hyra ut sitt hem till två främlingar. Hon vill bli fri från skiten, fast också … inte. Flyktkänslorna kommer dels för att behandlingen hon får utstå är tuff men också av rädslan för att ångesten hon känner kanske är viktig för hennes skrivande och kreativitet. Om hon slutar må dåligt, blir hon då en vanlig tråkig jävel som inget kan skapa längre? Kommer hon ens att vara sig själv utan sin ångest?
Jag vågar påstå att av de författare jag fått möta under åren har de som skrivit de allra bästa böckerna varit de som mått sämst. De som ätit antidepressiva. Som upplevt nervryckningar, domningar, yrsel och andra fysiska symtom direkt orsakade av stress och ångest över skrivandet. De som varit utmattade. De som ställt in intervjun i sista stund och messat att de fått en panikattack just när de skulle stiga på tåget för att möta mig.
Och omvänt – om jag grovt generaliserar – är det inte de författare som gymmar, har koll på ekonomin, bär välstrukna skjortor, har raka vita tänder och full kontroll på sitt inre själsliv som liksom … drabbar mig med sin litteratur.
Många av våra riktigt stora författare har mått så dåligt att de till slut inte stått ut. En av dem, Vilhelm Moberg, husgud i hemmet jag växte upp i, avslutade innan han en tidig morgon dränkte sig i Väddöviken brevet till sin hustru med orden:
»Klockan är tjugo över sju. Jag går att söka i sjön, sömnen utan slut. Förlåt mig, jag orkade inte uthärda.«
Men de allra flesta orkar uthärda. Många av dem skriver otroliga böcker. Var de lyckliga, är de lyckliga? Jag vill tro det, i stunder i alla fall, och att det oftare än så i ett författarliv blänker till, kanske inte av lycka men åtminstone mening.
Ernest Hemingway skrev i en av sina noveller: »Happiness in intelligent people is the rarest thing I know.«
Kanske är det inte lyckan i livet man ska jaga, utan meningen?
Veckans …
… vidare läsning
Vår systertidning Filter har skrivit intressant om psykiatern Simon Kyaga som med sin forskning kunnat påvisa ett samband mellan kreativitet och galenskap.
… förtydligande
Häromdagen fånade vi oss med en omröstning på Instagram, där vi låtit Chat GPT skriva ett nyhetsbrev åt oss och sedan frågade om vi skulle överlåta fredagsbrevsskrivandet till AI. Flera av er nöjde er inte med att rösta, utan kände er tvingade att också skriva långa meddelanden till oss och påpeka att ni hellre läser ett mediokert fredagsbrev någon gång när vår ork tryter, än att vi låter AI författa dem. Jag vill därför förtydliga att vi aldrig kommer att låta AI skriva Fredagsbreven. Jag svär att varje rad nu och för alltid kommer att vara författad av två människor av kött och blod sittande mittemot varandra på en redaktion i Göteborg, dopade enbart med kaffe.
… vattendelare
Blott ett sommarprat har jag lyssnat på i år: Ida Engvolls. Jag tyckte mycket om det, inte bara för vad hon pratade om (naturen, glesbygdens förutsättningar, potatis, resiliens, pesticider och rättvisa, bland annat) utan också för själva formatet; en sorts enmansteater ackompanjerad av spelemän.
Men detta avsnitt visade sig vara en vattendelare i min familj. Under en utflykt till Dalslands konstmuseum där mamma, jag och mina syskon med familjer såg en utställning med en av min brors favoritmålare, skåningen Torsten Andersson, visade det sig att min svägerska Elin hade älskat Engvolls prat lika mycket som jag – men att min bror fullständigt avskydde det. »Jag stod ut i tjugo minuter, sedan fick jag stänga av«, svor han. Alltihop för just sättet hon berättade på, inte vad hon sa.
… tröttma
Detta är min första vecka på jobbet efter fem veckors semester och det är okej, men en sak står jag inte ut med: att gå upp tidigt. Hela min familj är efter en vecka helt slut. Varför börjar inte barn i skolan klockan 09? Finns det lärare eller rektorer bland våra läsare som kan förklara?
