Johannas fredagsbrev förra veckan genererade en rejäl reaktion från läsekretsen.
Som lite hårdraget kan sammanfattas ungefär så här:
AI tar mitt jobb.
AI suger lusten ur min hobby.
AI dränerar meningen med att vara människa. AI tar kreativiteten ifrån mig och gör att jag även som läsare, tittare eller lyssnare möter allt blodfattigare innehåll.
Läsaren Anna Tjäder skriver: »Fy fan för folk som använder AI utan att redovisa det. Sitter just nu och sliter med en novell och skulle bli asförbannad om jag skickade in den till en tävling och sedan fick reda på att den konkurrerade med robotskrivna bidrag. Så TACK för att ni tar tag i det!«
Inger Hansson: »Eventuellt är det så AI kommer att ta död på sig själv eftersom det snart inte kommer att finnas några nya pigga idéer där. Allt blir som en julfilm på TV 11 och vem vill ha det? Kanske en utarbetad småbarnsmamma i början av december men inga andra.«
Men det finns röster som är mer positiva. Till vårt kommande nummer (som för Johanna och mig är Skriva 2-2026, vårt första nummer är skickat till tryck och kommer till prenumeranter om knappt två veckor – det går inte så snabbt i den analoga världen) har jag skickat ut en rad AI-frågor till panelen i »Förläggarna svarar«. Ett förläggarsvar har redan inkommit, med bland annat följande meningar: »Som patologiskt teknikintresserad experimenterar jag förstås vilt med allt som går. Hittills har alla resultat av mina ansträngningar att bygga olika former av system varit lovande men på tok för ojämna. Men då och då ger ›Tjatte‹ mig några kloka idéer kring redigeringen av manus, utvecklingen av dramaturgiska trådar som kanske inte fullbordats och så vidare. Vilken tid att få leva i bokbranschen ändå!«
Karin Milles, professor i svenska och författare till Skrivaartikeln »Skriv med AI på rätt sätt«, mejlade också efter Johannas fredagsbrev: »Jag tycker det är viktigt att vi diskuterar AI i relation till skönlitterärt skrivande, så jag blev glad när jag läste ditt brev – även om jag inte håller med om det du skriver.
Jag är rädd att om vi inom författarkretsar fortsätter att demonisera detta verktyg så kommer det göra ont värre. AI är här för att stanna, och om vi författare inte lär oss använda verktyget för våra syften så är det förlagen och de stora techbolagen som kommer att roffa åt sig ännu mer av de små förtjänster som finns att hämta i denna ganska svårarbetade bransch.
Skrivande har alltid berott av och utvecklats av den teknik som använts. Det är inte konstigt att vikingatidens texter är ordkarga och nutida fantasyromaner är tegelstenar på tusen sidor. Att japanska haikuer förlorar en del av sin innebörd och skönhet när dom transponeras till västerländska bokstäver. Ny teknik förenklar och hjälper – och förändrar. På gott och ont.
Kan vi inte vara nyfikna på den nya tekniken och se om vi som skapande skrivande människor kan göra något nytt med den? Kan vi skapa en ny sorts litteratur när tekniken låter oss experimentera med stilar och språk? Kan andra grupper av människor få möjlighet att uttrycka sig i skönlitterär form när inte språkproblem (andraspråk, språkstörningar) sätter käppar i hjulet?
Tusen tack för en fantastisk tidskrift om en av de roligaste mänskliga uppfinningarna.«
Karin Milles artikel är en av de senaste månadernas mest lästa på Skrivas sajt. Det är uppenbart att AI både irriterar och intresserar. Ett annat exempel: sedan ett halvår finns Facebookgruppen »AI för författare«, där instruktionerna till medlemmarna lyder: »I den här gruppen postar vi AI-genererad text eller berättar om hur vi använder AI i vårt författande och hjälper varandra framåt.«
För vår del har vi gjort det Johanna lovade förra veckan: infört AI-regler för Skrivas tävlingar. Formulerade efter bästa förmåga så här: »Notera att bidraget inte får ha skrivits av AI i sin helhet. Att använda AI som skrivhjälp är tillåtet, till exempel i researchprocessen eller för att språkgranska texten, men idén ska vara din och texten ska vara skriven av dig. Tävlingarnas juryer kommer särskilt att granska de texter som valts ut som potentiella vinnarbidrag.«
Vi gör helt enkelt skillnad på att få lite inspiration och hjälp av AI, och att låta AI göra jobbet. Då är det ju tvärtom AI som får lite inspiration och hjälp av dig. Vilket vi bedömer som fusk, ruffel och båg.
Vi kommer att fortsätta tycka om AI (alltså tycka om AI, inte tycka om AI). Men vi ser det också som Skrivas uppgift att orientera er om AI, om vad som är möjligt att göra, och vad författare och förläggare gör och tycker.
En paradox (eller snarare: en medveten strategi från techbolagen) är att AI blir ett bra bollplank först när du har matat den med information om vem du är, hur du skriver, vilka ideal du har och vilken text du siktar på att skriva härnäst. Om detta, och om att »skapa sin egen AI-redaktör«, skriver den ämneskunnige Mathias Sundin i en text som vi nu publicerar på vår sajt.
En sak är jag säker på: även om vi som skriver tycker att det vi älskar devalveras när AI kan kaskadspy text på beställning, så kommer Författaren att uppvärderas. Den författare som kan reflektera över sin bok och sitt ämne, textens tillkomst och hur den påverkats av andra författare och egna erfarenheter – den författaren som kort sagt kan »bära sin bok« – kommer alltid att väcka ett större intresse och ett djupare engagemang än en aldrig så skicklig promptdomptör.
Veckans …
… TV-författare
Många nya (och några inte lika nya) svenska författardokumentärer tillgängliga på SVT Play just nu. Där finns något för alla smaker, med en viss slagsida åt den norra änden av Sverige. Se programmen om Mikael Niemi, Bodil Malmsten, Karin Smirnoff, Karin Boye och Sara Lidman.
… omläsning
Grönlands plötsliga uppdykande i världsnyheterna har fått mig att vilja läsa om Peter Høegs Fröken Smillas känsla för snö, som jag fångades av för drygt 30 år sedan. Tillsammans med Kerstin Ekmans Händelser vid vatten, som kom ut ungefär samtidigt, och Tom Wolfes några år äldre Fåfängans fyrverkeri, fick boken mig att inse att en storsäljande sidvändare också kan ha litterärt djup och stilistisk finess.
De här böckerna förebådade den förändring som mediernas kulturbevakning, och vår kulturkonsumtion generellt, genomgick kring millennieskiftet. Det blev ohållbart att upprätthålla en rågång mellan kultursidornas finkultur (klassisk musik, teater, »bra« litteratur …) och nöjessidornas fulkultur (popmusik, biofilm, deckare) när kreatörerna själva blandade vilt, och allt fler började fråga sig varför dålig finkultur var finare än bra fulkultur.
Som så ofta var förändringen motiverad när den kom, men har förfelats efter hand. I dag utgår alltför mycket kulturbevakning och -debatt från sålda exemplar, publiksiffror och intäkter i kronor. Eftersom det är det enklaste och mest mätbara beviset för att något är »värdefullt«.
Men det får aldrig bli det enda sättet att diskutera och värdera kultur.
Dagens Nyheters Åsa Beckman har skrivit bra om Fröken Smillas betydelse som »vändpunktsroman«.
… rättvisa
Det är svårt att gå in på en nyhetssajt just nu utan att fundera över Rättvisa. Vill du skriva om ämnet så arrangerar vi, tillsammans med Bazar förlag, en novelltävling som passar dig.
Den novell som juryn – rättvist eller ej – bedömer som bäst belönas med 10 000 kronor.
Regler, deadline och inspiration hittar du här.
… omläsning 2
Adlibris rapporterar att klassikerförsäljningen ökat, inte minst av George Orwells 1984. Även den vill jag läsa på nytt, jag har bara fragmentariska minnen från högstadiets skolläsning.
Suget väcktes när jag läste en artikel i The Atlantic av ofta intressanta David Brooks (som publicerades regelbundet i DN under några år). Han beskriver hur det i USA alltid funnits en dragkamp – som Brooks såg redan under sina universitetsstudier på 1980-talet – mellan »konstruktiva konservativa« och det han kallar reaktionärer, som framför allt är »anti« till en rad värderingar och grupper. De sistnämnda bygger sin dragningskraft på att vara motståndare till samhällets utveckling, på att riva ner saker och klämma åt folk när de kan. De har sällan haft något större inflytande vare sig i samhället eller inom det republikanska partiet, men nu har de fått sin stund i solen. Brooks citerar i förbifarten en karaktär i 1984, som diskuterar makt och maktutövning: »Lydnad är inte tillräckligt. Om han inte lider, hur kan du veta att han följer din vilja och inte sin egen? Makt är att tillfoga någon smärta och förnedring.« [Min översättning.]
Vänder man sig istället till verkligheten kan man citera Stephen Miller, Trumps vice stabschef, angående vilka principer som styr Trumpregeringen. »Den verkliga världen styrs av de starka, av våld, med makt. Detta är världens järnlagar och så har det alltid varit.«
Eller Russell Vought, Trumps budgetchef, som pratade om statsanställda strax före Trumps tillträde: »När de vaknar på morgonen vill vi inte att de ska gå till arbetet, eftersom de alltmer ses som skurkar. Vi vill att de ska lida.«
Det känns som om 1984, som gavs ut strax efter andra världskriget, och bokens begrepp – som »dubbeltänk« (att kunna ljuga medvetet och ändå vara övertygad om att man talar sanning) och nyspråk (ett språk som håller allmänhetens tankar inom uppställda ramar) – kan få mig att bättre förstå vår samtid.
