1. När du skriver sakprosa – redovisa dina källor
»Fram tills jag skrev Övergivenheten hade jag befunnit mig i sakprosafacket men använt skönlitterära uttrycksmedel. I Sverige har mina böcker oftast helt enkelt benämnts fackböcker, i Tyskland kallas de ›dokumentärromaner‹, i Polen fick jag Kapuściński-priset för ›bästa litterära reportage‹ … Så det är en genre som är lite svår att ringa in. När jag gav ut Och i Wienerwald står träden kvar, som är en helt sann berättelse om relationen mellan den judiska pojken Otto Ullman och Ingvar Kamprad, uppstod en diskussion om hur mycket som var fiktion i den. Ingenting var fiktion, allt var sant och baserat på research, men jag hade inte redovisat mina källor tillräckligt noggrant. Det, ihop med mitt litterära språk, gav en stark fiktionskänsla. Jag hamnade i en idiotisk situation som jag hade kunnat undvika om jag hade förutspått den diskussionen – då hade jag redovisat mina källor på ett annat sätt. Men det var nyttigt såtillvida att jag tvingades definiera vad jag faktiskt höll på med. Jag landade i en slutsats: det inte är fiktion om det enbart utgår ifrån fakta som är kontrollerade, och kontrollerbara. Vad man sedan använder för språk och form är inte poängen, poängen är att de fakta man lägger fram är korrekta och möjliga att kontrollera.«
2. Gör noggrann research
»Research gör jag alltid, hela tiden, parallellt med att jag skriver. Skrivandet är ett sätt att sortera. Skulle jag göra all research först och skriva sedan, skulle jag gå vilse i materialet.
I det här fallet läste jag väldigt många böcker, därför att jag visste så lite om den spanskjudiska kulturen. Jag behövde förstå vissa saker på djupet – den spanska inkvisitionen, till exempel. Den är faktiskt extremt intressant! Jag gjorde också mycket research på plats: i London och Thessaloniki, och så reste jag till Spanien och besökte den lilla bergsbyn Cuenca som gav min morfar sitt namn. Ofta hade jag bara ett vagt hum om vad jag skulle finna när jag väl var på plats, men där kom min journalistiska bakgrund till hjälp; jag gav mig inte förrän jag hade funnit något.«
3. Freda ditt skrivande
»Eftersom det var lite skrämmande att tänka sig att jag skulle skriva just Övergivenheten, som handlar om mina egna familjemedlemmar, var det väldigt viktigt att ha skrivandet som en hemlighet, som en totalt fredad zon. Jag är överhuvudtaget rätt hemlig när jag skriver, jag vill inte att någon ska fråga mig hur det går. Ofta berättar jag inte för någon att jag håller på med något, inte ens min man. Min förläggare brukar visserligen veta ungefär vad jag sysslar med men vi har ju inte daglig kontakt, där kan det gå månader mellan våra samtal, så det är inte lika påträngande. Egentligen går mitt skrivande väldigt mycket ut på att hålla det fredat från självcensur och andras åsikter.«
4. Hitta formen
»När jag skrev Övergivenheten hade jag en lång period då jag försökte hitta en struktur. Vem skulle berätta? Och hur? En sak som jag tidigt hade med mig var att jag älskar Virginia Woolfs Ms Dalloway. Min mormor var ju ingen rik borgardam i London, som i den boken. Mormor var tvärtom lägre medelklass, och hon kom ur slum. Men jag fick en idé om att på något vis göra en Ms Dalloway utan den där aristokratiska kulturelitskänslan. Jag ville göra en working class Ms Dalloway för att hedra min mormor. Den idén var en nyckel in i formen. Sedan var jag tvungen att ta reda på hur allt det andra skulle berättas, och där uppstod en känsla av att jag ville försöka berätta om det här med arvet genom att göra tre delar, en för varje generation.
Det blev många försök innan jag hittade rätt. Och jag har varit rädd för att boken ska falla isär helt i olika delar, att de skulle hamna för långt ifrån varandra. Men om jag har lyckats att få det hela att hänga ihop, då är det här precis vad jag vill säga.«
