Fånga verkligheten!

Är du sugen på dokumentärt berättande? Bara för att du ska skriva fakta får du inte tro att ­berättelsen ligger där ute och väntar på dig. Tvärtom kräver verklig­heten lika god planering som fiktion, och följer sina egna lagar och regler.

Ett av världens mest studerade reportage är från 1978 och heter Mrs Kelly’s Monster. Texten följer hjärnkirurgen Thomas ­Ducker när han opererar Edna Kelly, en patient som plågas av en gigantisk hjärntumör. Hon dör på operationsbordet.

Skribenten Jon Franklin tilldelades histo­r­­­iens första Pulitzerpris för berättande journalistik, utsågs sedermera till universitetsprofessor och författade en klassisk handbok om reportage­skrivande. En av hans mer klassiska sentenser lyder: »News is just an end without a beginning attached.«

Så vad innebär det att nyheter bara utgör berätt­elsers slut?

Till att börja med att den som vill skriva berätt­ande journalistik förvisso kan leta efter ämnen i nyhetsfloden, men då i vetskapen om att det ­redan är för sent. Genom att intervjua de inbland­ade, studera dokument och jaga vittnesmål, kan man rekonstruera skeendet som ledde fram till det spännande slutet. Sådan rekonstruktion har sina egna utmaningar och regler: skriv kronologiskt och röj för guds skull inte upplösningen. Men vill du veta vad Mrs Kelly tänkte inför operationen, och beskriva blodet som skvätter över ­­Dr Duckers sterila papperstofflor, duger det inte att komma efteråt.

Den som vill fånga verkligheten måste därför lära sig att identifiera intressanta processer i förväg, det vill säga händelseförlopp som per definition strävar mot ett crescendo. Låter det flummigt? Så här kan du få en bättre och mer spännande struktur på den verklighet du vill skildra:

1. Tänk som en filmmakare

Nästan alla Hollywoodfilmer följer samma formel: en sympat­isk rollfigur ställs inför ett problem, och löser det. I anslaget lär man känna huvudpersonen samt ges en anledning att tycka om vederbörande, därefter lanseras konflikten – och är den tillräckligt spännande är vi fast tills Julia Roberts räddar dagen eller Tom Cruise dödar skurken.

Annons

I verkligheten är hjältarna sällsynta och långt ifrån alla berättelser slutar lyckligt, men det spelar ingen roll i det här sammanhanget: det viktiga är mellanledet. Hittar du en konflikt, en utmaning, ett motstånd som ska övervinnas – då har du grundförutsättningen för ett spännande reportage.

Vem vill till exempel läsa om skogspolitik? Rimligen inte särskilt många. Men en besatt fältbiolog då, som ägnar sitt liv åt att studera mikroskopiska lavar för att på så vis lokalisera okända svenska urskogar? I sitt reportage Skriet från vildmarken inleder magasinet Filters reporter Ola Sandstig med att berätta hur enstöringen Sebastian Kirppu hittar just en sådan skog, att nästan alla andra är avverkade och att även denna ska fällas – om inte Sebastian lyckas sätta stopp. På det sättet förmår han läsaren att ta till sig både avverkningsstatistik och långa stycken om skogspolitik.

Berättarupplägget har åtminstone 2 300 år på nacken: den kinesiske filosofen Han Feizi noterade att spänning uppstår om en ostoppbar kraft möter ett orubbligt objekt. Kirppu är den ostoppbara kraften i det här sammanhanget, och skogsindustrin det orubbliga objektet. När de möts måste någon ge vika. Kirppus personliga utmaning speglar en mycket större konflikt: natur­bevarande mot ekonomisk vinning. Den är förstås viktig­are, men det är igenkänningen och personifieringen som får läsaren att bry sig.

2. Bestäm vems historia ­du berättar

Om du betraktar din text som en process som du ska leda läsaren genom, finns det två grundfrågor som du måste besvara: vem gör resan längs den dramaturgiska bågen, och vad gör den spännande?

Standardsvaret på den första frågan är att jag, skrib­enten, gör resan. Ett uselt svar.

Naturligtvis finns det undantag – rent självupplevda berättelser, eller vissa skeenden där reportern råkar ha en roll att spela – men de flesta reportage där ett berättarjag trampar sig igenom handlingen är resultat­et av ickebeslut. Det läsaren serveras är enbart en uppiffad version av researchprocessen. Spännande blir det sällan. Inte heller engagerande, för i ärlighetens namn: varför skulle någon bry sig om i vilken ordning just du möter folk?

Läsaren hänger hellre med Mrs Kelly, Dr Ducker och ­Sebastian Kirppu. Det är deras resa du ska ta med läsaren på.

Låt säga att det ska handla om … fågelskådning! Filters Christopher Friman samlade på sig research om hur ornitologi gått från nördintresse till folksport. Nyckeln var digitaliseringen, som gjort att alla i realtid – med hjälp av sina ­mobiltelefoner – kunde dela med sig av sina upplevelser och via appen Bird Message System larma likasinnade då en viss pippi behagade visa sig i ­landet.

Han lokaliserade ett gäng huvudpersoner som bar på ovanligt roliga anekdoter. Dessutom fann han en guru: plåsterimperiearvtagaren Christian Cederroth som köpt sig en egen fyr vid Ölands södra udde, och som sett flest fåglar i hela Sverige. Två gånger om året – vårens och höstens »skådarveckor« – samlades huvudpersonerna hos Cederroth.

Annons

Utmaningen, då? För en ­fågelskådare finns alltid nya ­utmaningar. Christopher inväntade nästkommande skådarvecka och såg till att få bo i Cederroths fyr tillsammans med hårdskådargänget. Ut­man­ingen dök upp som ett brev på posten: larmet gick om en svartstrupig sibirisk järn­sparv. Skulle de alla lyckas få se den innan det var för sent?

Motorn i din text – den komplikation som fångar läsarens intresse och håller det vill liv ända in i kaklet – måste inte vara på liv och död (även om det naturligtvis är en fördel). Det räcker att den är intresseväckande.

3. Skriv med fötterna

Ute på fältet är alla ganska lika: vi har ögon, öron och näsor som vi använder till att registrera omgivningen efter bästa förmåga. Bakom tangentbordet är skillnaderna större, och mer rutinerade skribenter har lättare för att hitta fiffiga lösningar och formuleringar. Livsfarligt!

Alltför många skönskrivare tror sig nämligen kunna lösa alla problem vid datorn. Men då är det oftast för sent.

Brister researchen spelar det ingen roll hur duktig du är på att skriva: kolatomerna är helt enkelt inte där. Är din research tillräckligt noggrann gör det däremot inte så mycket om du inte får till det – då finns det något att jobba med, och en god redaktör kan hjälpa dig att slipa fram en diamant.

Oavsett om det handlar om dagar eller veckor följer många reportageskribenter ett slags femtedelsmodell: 1/5 av tiden ägnas åt förberedelser, 1/5 åt fältarbete och 3/5 är skrivtid. Den brukar jag vilja sortera om, så att 1/5 fortfarande läggs på förberedelser men sedan bör 3/5 ägnas åt fotarbetet. Det fina i kråksången är att den resulterande mängden råmaterial gör skrivarbetet enklare: istället för att krysta fram formuleringar öser du ur dig valda bitar av verklighet. På 1/5 av ­tiden.

4. Välj rätt detaljer

Otaliga är de texter där »gruset knastrar under fötterna« på artikelförfattaren och någon intervjuperson »tar en tugga av sin kanelbulle«. Upplysning­arna tjänar möjligen syftet att berätta för läsaren att du har lämnat ditt skrivbord, men ­därefter tar det stopp.

För varför skulle någon bry sig om ditt gångunderlag, och vem äter inte kanelbullar?

Utmaningen är istället att snappa upp och beskriva saker som har bäring på just det du skriver om: betydelsebärande detaljer. Att någon tar en tugga av en kanelbulle kan vara en sådan – om personen du skriver om är glutenallergiker eller påstår sig kämpa med sin vikt.

Valda med omsorg kan betydelsebärande detaljer fylla en lång rad funktioner. Magasinet Offsides skribent Jesper ­Högström följde Trelleborgs FF under en säsong då det ökända sparka-och-spring-laget anställde en dansk tränare som skulle införa ett mer attraktivt spelsätt. I reportaget Myten om Tjongavallen placerade han raskt läsaren i fotbollslagets omklädningsrum, där målvakten Pål Lundin tronade i en bar överkropp som pryddes av en tatuerad hand som gjorde V-tecknet. Texten fortsätter:

»På CD-spelaren i omklädningsrummet ligger en ­hemproducerad skiva där varje lagmedlem valt varsin låt. ­Lundin har nominerat Anna och mej med Lalla Hansson, vänsterbacken Mikael ­Danielsson Thunderstruck med AC/DC och målvaktstränaren Jan Ericsson Corinna, Corinna med Streaplers. Ulf Lundell är den ende artist som kan glädja sig åt två låtar på Trelleborgs FF:s omklädningsrums-CD: Lycklig man, som Jonas Nilsson utsett, och Stackars Jack som är Martin Anderssons val.

Ännu vet ingen vilken som blir TFF:s signatur i år.«

Förutom att denna lilla plastskiva förflyttar läsaren till platsen berättar den något om lag­et, utan att skriva läsaren på näsan. Dessutom skänker den skribenten en orubblig auktoritet: den som noterar sådana detaljer lägger rimligen märke till det mesta, och man känner sig i trygga händer. Sist men inte minst påminde den om vad det hela handlade om – en tävlingssäsong där de medverkande skulle bli vinnare eller förlorare – och gav texten dess olycksbådande omkväde.

5. Cila citaten

Vad du än skriver om kommer en stor del av ditt grundmaterial att bestå av information som du får av andra människor. I Sverige brukar resultatet bli en herrans massa pratminus; det är nästan som om saker inte finns på riktigt om de inte kommer ur ­någons mun.

Läser du amerikanska, väl­redigerade magasin som New Yorker, Vanity Fair eller Atlantic Monthly används sällan citat till att redovisa fakta eller driva handlingen framåt – det gör skribenten bättre själv. Prat­minusen sparas till verkligt centrala uttalanden: åsikter, uttryckssätt och anekdoter som säger något om den som uttalar dem, och som helst bara kan sägas av denne.

När Filters Erik Almqvist skrev om Håkan Hellström bakgrundsintervjuade han bland annat Håkans mamma och en gammal lärare för att kunna teckna en bild av artistens skoltid. Håkan själv tittade bara in i texten där det behövdes: »Jag ville så gärna stå framför klass­en och prata, men det gick inte. Det var inte vanlig blyghet, jag var sjuk på något sätt. Min kropp fick epileptiska anfall. En gång skulle jag hålla ett föredrag på fem minuter. Jag ställde mig upp, men klarade inte att säga något. Jag började skaka i hela kroppen och fick ingen luft. Jag gjorde mig till åtlöje fullständigt.«

6. Undvik adjektiv

Adjektiv är praktiska eftersom de avslöjar om ditt fotarbete varit för dåligt. Har du beskrivit någon som »hemsk« eller »fantastisk« måste du helt enk­elt jobba hårdare – tills scenen eller platsbeskrivningen är så ymnig att läsaren kan dra egna slutsatser. Och du kan stryka adjektivet.

Filters Carola Häggkvist-­porträtt av inleddes med en 5 244 tecken lång startscen. Läsaren kastades in i en skönhetssalong där en av de anställda filade på Carolas naglar samtidigt som en annan gav henne fotvård. Själv pratade Carola i mobil­telefon, först med sin assistent – »Åt jag upp min frukost? Blev jag mätt?« – sedan med en kapellmästare, sedan assistenten igen – i en andra mobil – sedan en koreograf. Hon kastade ur sig frågor, påståenden, sångstrofer, allt medan person­alen träget filade vidare. Mot slutet av scenen wailade Carola högt in i luren:

»– If I don’t go-o-o-o-o! I can’t keep this to myself! Där känner jag att vi håller ihop det. Let the woooorld know that Jesus saves! Ett pekfinger rakt upp, bara! Det är rock-gospel!

– Vad fint du sjunger Carola, säger kvinnan vid händerna försiktigt, och byter finger.

På andra sidan draperiet bläddrar en gråhårig dam förstrött i en Se & Hör medan hon får naglarna filade. Hon tittar undrande på draperiet medan rösten på andra sidan blir alltmer intensiv.

– Det ska vara så tydligt som möjligt. I’m gonna keep on march­ing! Jesus sa-a-a-a-a-ves! Yes, glädje liksom!«

Läsekretsen älskade texten. I övrigt var reaktionen kluven – somliga menade att just startscenen visade att Carola Häggkvist var galen, andra tyckte att den visade precis hur underbar hon är.

7. Ge aldrig upp

När vi startade magasinet Filter visste jag precis vilken text jag själv skulle skriva i det första numret: berättelsen om Jesper Kouthoofd, företaget Acnes grundare som inom loppet av ett dygn förlorade sin fru, sina vänner och sitt livsvärv – och därav drevs till ett självmordsförsök. Grunddragen hade jag fått av en vän i historiens ­periferi.

Dramaturgin speglade det klassiska dramat om Ikaros som fick hybris och flög för nära solen. Dessutom var Kouthoofd så pass okänd att om jag bara kunde få läsaren att följa med honom ut på Sankt Eriksbron skulle denne inte veta om han hoppade eller inte – en perfekt cliffhanger. Samtidigt var företaget Acne så känt att berättelsen ägde allmänintresse, inte minst som tidsdokument över IT-yran, »Cool Stockholm« och hela den kreativa medie- och modeexplosionen kring ­millennieskiftet.

Efter att ha övertalat Jesper att ställa upp intervjuade jag familj, vänner, bekanta och kollegor, allt som allt ett dussin­tal personer. Varenda detalj föll på plats – utom slutet.

Så här: Jesper var brutalt självkritisk och ärlig under hela processen, dessutom oerhört generös med sin tid, men när det kom till nuet intog han en hållning som inte kändes helt äkta. Visst, allt hade ordnat sig – både privat och yrkesmässigt – och han hade blivit klokare på kuppen. Samtidigt bar han på en melankoli, ett slags bitterljuvhet, som han vägrade verbalisera hur mycket jag än lirkade. Så upptäckte jag att Acne hade flyttat, och att det slumpat sig så att deras nya, pampiga lokaler låg ett stenkast från Jespers lägenhet. Jag började prata om den saken istället:

»Jesper Kouthoofd säger att det ibland kan ge honom en speciell känsla att passera förbi, och att samma känsla emellanåt drabbar honom om hans blick råkar fastna på ett par Acnejeans. Det handlar varken om ilska eller sorg, utan om något mer svårgripbart.

– Det är lite som om någon har snott din nya skinnjacka, och så märker du att han går runt och stilar med den på stan. Och det finns inte ett skit du kan göra åt det.«

Där satt slutrepliken. Den kom efter fem timmar, den sjunde gången vi sågs.