Hur påverkade romanen ditt eget liv?

De senaste åren har flera författare gjort upp med sina föräldrar i bokform. Men vad händer sedan, när medierna tystnat, och livet ska återgå till det normala? Vi frågade Johanna Ekström, som för två år sedan gav ut den självbiografiska romanen Om man håller sig i solen, en skildring av hennes uppväxt med de kända föräldrarna, akademiledamoten och författaren Per Wästberg och författaren Margareta Ekström.

– Uppmärksamheten och tumultet när romanen publicerades var stor, större än jag någonsin kunnat ana. Det var svårt för mig att förhålla mig fritt till den publicerade boken. Det var ju en kort period, men den bestod väldigt mycket av att göra intervjuer och tänka kritiskt kring frågeställningar och egna svar. Det var generande och ansträngande att läsa om min relation till min far och inte minst om hans reaktioner på boken på kultursidorna. Jag upplevde det naturligtvis som att min bok var något alldeles annat än det som sedan stod i tidningarna. Men många recensioner var väldigt betryggande för mig. Jag kände att jag hade nått fram till en smärtpunkt som gick att förmedla, en komplikation som var begriplig.

Och i takt med att tiden har gått har läsarreaktionerna nått mig. Jag har fått så otroligt fina brev och mejl från människor som känner igen sig, helt oberoende av klasstillhörigheten och den estetiska iscensättningen som är så central i just min berättelse. Många som har skrivit till mig, eller tagit kontakt när jag gjort uppläsningar, har inte haft en aning om vilka mina föräldrar är. Den faktorn är på inget vis viktig för dem, utan de känner igen sig i till exempel det som händer när kärlek blandas ihop med beundran eller när det blir viktigare att vara duktig än att vara sann. Att innehållet har gått före personfixeringen har gjort mig väldigt glad.

Även från mina närstående har jag mött en stor ömhet och ett starkt stöd, boken har öppnat kanaler mellan människor som inte funnits där tidigare. Sedan anser jag mig inte ha rätten att prata om mina föräldrars reaktioner, men jag förstår att det har varit smärtsamt för dem att läsa, även om jag inte på något vis har varit ute efter att anklaga någon. Eller rättare sagt, nog finns där några direkta anklagelser starkt sammanlänkade med min egen sorg och frustration, men de är formulerade som frågor snarare än påståenden.

Skrivprocessen var väldigt intuitiv och behovsstyrd. Jag väntade vår dotter när jag skrev stora delar av boken, och för att kunna bli förälder behövde jag skriva mig igenom min barndom och mitt vuxenblivande, skapa en sannare och tryggare tillvaro att vistas i. Därmed inte sagt att det blev en trevligare tillvaro, men den blev mer äkta.

Jag är ingen akademiker och det ger mig då och då svag självkänsla rent kunskapsmässigt. Att skriva den här boken har kanske inte gjort att jag upplever att jag kan så värst mycket mer, eller att det är så jäkla lätt att vara jag nu heller. Men den har gett mig muskler, en större litterär tyngd i mina egna ögon. Nu är jag betydligt mer trygg i min förmåga att ta tillvara det jag ser och upplever. Både boken och att ha blivit mamma har gjort mig mer definierad som person.

Boken berör hur skickliga formuleringar i din familj kunde ställa sig i vägen för det som verkligen behövde bli sagt. Har det förföljt dig i ditt skrivande?

– Jag är förstås en språklig produkt av mina föräldrar. Det förhållande som fanns till språk och litteratur hemma hos oss är deras stora gåva till mig. Den försöker jag nu som vuxen att både vårda och kritiskt granska. Jag är inte intresserad av att skriva ”fult” utan behöver ett mått av estetik för att hålla mitt eget språk rullande. Men det är hela tiden en avvägning, en viss kantighet behövs för att läsaren inte ska sövas, det får inte bli för tjusigt. När jag läser texten högt för publik slår det mig till exempel att jag gärna hade strukit ytterligare några adjektiv om det gått att skriva om den. Men sådana invändningar är ofrånkomliga, all text är levande materia.

Annons