Hur påverkade romanen ditt eget liv?

De senaste åren har flera författare gjort upp med sina föräldrar i bokform. Men vad händer sedan, när medierna tystnat, och livet ska återgå till det normala? Vi frågade Johanna Ekström, som för två år sedan gav ut den självbiografiska romanen Om man håller sig i solen, en skildring av hennes uppväxt med de kända föräldrarna, akademiledamoten och författaren Per Wästberg och författaren Margareta Ekström.

– Uppmärksamheten och tumultet när romanen publicerades var stor, större än jag någonsin kunnat ana. Det var svårt för mig att förhålla mig fritt till den publicerade boken. Det var ju en kort period, men den bestod väldigt mycket av att göra intervjuer och tänka kritiskt kring frågeställningar och egna svar. Det var generande och ansträngande att läsa om min relation till min far och inte minst om hans reaktioner på boken på kultursidorna. Jag upplevde det naturligtvis som att min bok var något alldeles annat än det som sedan stod i tidningarna. Men många recensioner var väldigt betryggande för mig. Jag kände att jag hade nått fram till en smärtpunkt som gick att förmedla, en komplikation som var begriplig.

Och i takt med att tiden har gått har läsarreaktionerna nått mig. Jag har fått så otroligt fina brev och mejl från människor som känner igen sig, helt oberoende av klasstillhörigheten och den estetiska iscensättningen som är så central i just min berättelse. Många som har skrivit till mig, eller tagit kontakt när jag gjort uppläsningar, har inte haft en aning om vilka mina föräldrar är. Den faktorn är på inget vis viktig för dem, utan de känner igen sig i till exempel det som händer när kärlek blandas ihop med beundran eller när det blir viktigare att vara duktig än att vara sann. Att innehållet har gått före personfixeringen har gjort mig väldigt glad.

Även från mina närstående har jag mött en stor ömhet och ett starkt stöd, boken har öppnat kanaler mellan människor som inte funnits där tidigare. Sedan anser jag mig inte ha rätten att prata om mina föräldrars reaktioner, men jag förstår att det har varit smärtsamt för dem att läsa, även om jag inte på något vis har varit ute efter att anklaga någon. Eller rättare sagt, nog finns där några direkta anklagelser starkt sammanlänkade med min egen sorg och frustration, men de är formulerade som frågor snarare än påståenden.


Vi beklagar, men du har gått in i väggen. Dessbättre är det bara en betalvägg.

Merparten av vårt material är öppet bara för våra prenumeranter (som gör det möjligt för oss att existera). Nu hoppas vi på dig också!

Som prenumerant får du:

  • Sveriges mest prisbelönta magasin i brevlådan varannan månad.
  • Fri tillgång till alla nummer digitalt samt färska artiklar som bara publiceras på hemsidan.
  • Fri bindningstid.

Dessutom får du rabatt i vår webbshop och inbjudningar till releasekvällar samt förhandsvisningar av både film och teater.

Klart jag ska bli prenumerant!

Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto

För dig som redan är prenumerant är det bara att logga in och botanisera i vårt digitala arkiv.

Glömt lösenord?


Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #2 2014 (20 februari 2014) och är skriven av .