Hade Stieg Larsson gjort samma succé om boken hetat Hacker på hal is?

Vad ska boken heta?

För lång, för konstig, för tråkig, för stereotyp – den titel du väljer har stor betydelse och det finns många fällor att trilla ner i. Skriva pratade med tre av Sveriges mest framgångsrika författare om konsten att döpa en bok.

Skulle Den store Gatsby blivit lika stor om Scott Fitzgerald envisats med att behålla ursprungstiteln Trimalchio i West Egg? Det kan vi naturligtvis inte veta, men nog har titeln betydelse. En titel kan väcka associationer och nyfikenhet. Den kan också avskräcka eller tråka ut oss. Få oss att dra ut en bokrygg från hyllan eller låta blicken vandra förbi. Och kriterierna för en bra titel är många.

– En anslående titel kan göra att man både blir intresserad av och minns boken. Den kan också vara en nyckel och antydan till hur läsare kan tolka boken. Den ska vara hanterlig i munnen och i huvudet, och så ska man helst förstå den. Själv är jag inte särskilt förtjust i det vaga och har strävat efter titlar som har kontur, säger författaren Lena Andersson.

Hennes Augustprisbelönade Egenmäktigt förfarande har fått sitt namn från brottsbalkens åttonde kapitel, som beskriver en lättare form av stöld där det som stulits inte har behållits eller sålts vidare, exempelvis en cykel som efter användning slängts i ett dike. Utan personligt ansvar kommer också från en juridisk term som återfinns i exempelvis bolagsjuridiska dokument. Bägge kan anföras på hur böckernas huvudperson Ester Nilsson behandlas av sina kärleksintressen.

– Titlarna kom till väldigt tidigt i processen och det fanns inga alternativ. Dels tycker jag om kontrasten mellan det torra juridiska språket och kärlekstemat. Men det juridiska finns också där för att detta rör sig om djupt moraliska frågor som inte är brottsliga i juridisk mening. Man kan inte anmäla någon för att den inte beter sig som den borde, och tur är väl det, även om Ester nog skulle vilja göra det.

Egenmäktigt förfarande fick för säkerhets skull undertiteln en roman om kärlek för att hjälpa läsaren att förstå sammanhanget. I uppföljaren kunde titeln dock stå för sig själv. Då hade läsarna lärt känna Lena Anderssons angreppssätt.

 

Annons

Litteraturforskaren Boel Hackman lyfter upp Gérard Gennettes begrepp paratexter vilket syftar på allt sådant som finns runt ett litterärt verk och bidrar till läsningen av det, såsom omslag, förord, författarnamn, baksidestext och förstås också titeln. Hon berättar att titeln under modernismen gick från att vara deskriptiv till att bli mer experimentell och krumbuktande, en förlängning av det konstnärliga verket snarare än en beskrivning av det. Det gjorde det dock svårare att förstå vad för slags bok det rörde sig om, och därför finns det andra knep att ta till.

– Det är väldigt vanligt att titeln följs av en genrebeskrivning, som ”en roman”, ”en spänningsroman”, eller ”en självbiografi”. Särskilt viktigt blir det i dag då det fiktiva alltmer blandas med det dokumentära. En författare som skrivit vad som skulle kunna uppfattas som självbiografiskt kan genom att lägga till ”en roman” känna sig friare.

Tankarna går inte osökt till just Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, som lade grund för en kulturdebatt kring sanningsgraden i berättelsen, trots att författaren kallat den för en roman. Boel Hackman menar att titeln, åtminstone inom populärlitteraturen, ofta har svårt att stå för sig själv och snarare blir en del av hela paketeringen, såsom färgval, omslag eller att boken är en del i en serie. Titeln blir då mindre viktig.

– David Lagercrantz titel Det som inte dödar spelade troligen mindre roll än att den ingår i Millenniumserien.

Tittar man på omslaget av nämnda bok står också ”Millennium” med gigantiska bokstäver, författarnamnet nästan lika stort och titeln bara som en liten bisats. Huvudsaken är här att associationerna hamnar rätt.

 

Den som skriver en allvarlig roman ska kanske tänka två gånger innan man sätter en lustig och underfundig titel. På Män som hatar kvinnor hade en humoristisk titel som Hacker på hal is varit missvisande. På en bok som Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann hade en allvarlig titel som Den sista färden känts märklig. Men det finns också en risk för att hamna i genrefällan. Inte minst deckartitlar tenderar att vara både stereotypa och anonyma, något som Håkan Nesser, med en lång rad spänningsromaner bakom sig, värjer sig starkt emot. 

– Kriminalromaner har ofta billiga titlar med blod och död och vapen. Iskallt mord, vad säger det? Det stöter snarare bort läsaren. Det skulle fungera om det fanns någon koppling till innehållet, en vädermässig koppling till exempel eller att det begås mord på Grönland. Annars säger det absolut ingenting.

Han tycker att det gamla knepet att anspela på andra kända verk eller namn ofta är ett misstag.

Annons

– Man hugger till med något känt som i sig väcker uppmärksamhet, som exempelvis Jan Wallentins Strindbergs stjärna, Liza Marklunds Nobels testamente eller Göran Sonnevis diktsamling Mozarts tredje hjärna. Men då lånar han glans av Mozart. Rent kommersiellt kan det fungera bra, men det är ändå lånta fjädrar.

Håkan Nesser utmärker sig med sina ofta långa och smått märkliga titlar fyllda av namn och orter: Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö, Och Piccadilly Cirkus ligger inte i Kumla, Berättelse om herr Roos, Maskarna på Carmine Street och hans kommande bok: Eugene Kallmans ögon. Bakom dessa titlar finns enligt honom själv inga kommersiella tankar, utan en tro på att varje bok bara har en enda sann och riktig titel. När den dimper ner så plingar det till någonstans i kroppen.

– Krångligast var Svalan, Katten, Rosen, Döden, i Van Veeteren-serien. Där hade jag ingen titel överhuvudtaget. Arbetsnamnet var Herman Göring för precis som han var boken tjock och otäck men det kunde jag ju inte kalla den. Så sa förlaget att nu har du 24 timmar på dig att kläcka en titel. Jag skrev ner alla möjliga varianter, men så dök Edgar Allan Poes dikt The Raven upp i huvudet: ”Once upon a midnight dreary, while I pondered weak and weary”. Rytmen i den blev ”svalan katten rosen döden”. Och där satt den. Det var helt rätt titel.

 

Så hur kommersiellt ska man tänka? Är det viktigt att ha en titel som ”säljer”? Inte alls tycker John Ajvide Lindqvist, som det ju trots allt gått ganska bra för med en Augustprisnominering som senaste merit. Han har gett sina otäcka skräckskildringar vackra poetiska titlar. I dag känns en titel som Låt den rätte komma in självklar ihop med det skrämmande vampyr- och mobbningstemat, men visst hade den lika gärna kunnat pryda en kärleksroman. Själv tycker författaren att det är roligt när titeln spjärnar emot innehållet.

– Jag väljer titel väldigt intuitivt och försöker inte vara effektiv eller snärtig. Den måste ha en känslomässig resonans i mig, annars skulle det vara som att ge ett barn ett namn för att det skulle vara säljbart.

Flera av hans böcker har fått namn efter låttexter av favoriten Morrissey; Låt den rätte komma in, Låt de gamla drömmarna dö och den kommande novellsamlingen Våran hud, vårat blod, våra ben. Han beskriver valet av titel som något som för honom vidare, lite som att ha en bild på väggen att titta på och inspireras av. Men också här finns fällor att trilla ner i.

Hanteringen av odöda hette först När vi döda vaknar. Men jag kände hela tiden att jag sett den titeln någonstans och det visade sig vara en pjäs av Ibsen vilket ju inte var så bra.

Ja, att ta en redan existerande titel kan vara ett riskabelt grepp. Har du riktig otur behöver det inte ens gälla en annan boktitel. Stefan Lindbergs roman Du vet väl om att du är värdefull uppskattades inte av kompositören till psalmen med samma namn, och fick i pocketupplagan byta namn till Du vet väl om. Det kan också vara bra att kunna uttala sin egen titel, något som Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkeson misslyckades med när han gav ut sin självbiografi Satis Polito.

En riktigt bra bok kan dock komma undan med en dålig titel och kanske med sin tråkighet snarare signalera briljans (enligt mallen: ju dyrare ett klädesplagg är, desto mindre syns märket), som Eyvind Johnsons Romanen om Olof eller Moa Martinssons Kvinnor och äppelträd.

För i slutändan är det trots allt insidan som räknas.