Foto: Kim Svensson

Skriv ditt liv

Vill du göra en Knausgård? Berätta en historia utifrån ditt eget liv? Skriva en bok med dig själv i centrum som rör om i hela samhället och griper tusentals läsare? Regel nummer 1: Skapa distans till dig själv. Det är förresten viktigt vad du än skriver. I slutändan kommer du aldrig undan ditt eget JAG.

Böcker med en självbiografisk utgångspunkt har en stor läsekrets. Det kommer ständigt nya skildringar som handlar om det självupplevda. Drivkraften hos läsaren är oftast en vilja att krypa under skinnet på författaren och få reda på vad som egentligen hände, eller att man identifierar sig med texten.

För dig som tänker skriva en text med ditt eget liv som grundval finns det en hel del att tänka på. Men först tänkte jag bena ut de olika förgreningar som ryms under den här genren.

 

Kändisar, barn och författare

För det första har vi kända personer som redogör för sina liv. Sådana böcker kommer det åtskilliga av under ett år och bokförlagen älskar dem därför att de drar in mycket pengar. Vanligtvis skrivs inte de här böckerna av huvudpersonerna själva utan av någon annan. Det senaste exemplet är boken om Zlatan.

En annan gren på det här trädet är när kända föräldrars barn skriver om sina föräldrar. Då brukar det handla om att barnen mer eller mindre sågar sina föräldrar jäms med fotknölarna.

Annons

Ett exempel är Nils Claessons Blåbärsmaskinen som handlar om hans far, författaren Stig Claesson (Slas).  Ett annat är Jan Myrdals barndomsskildring där han idiotförklarar Alva och Gunnar Myrdal. Den senaste boken i det här populära facket är Felicia Fälts roman Felicia försvann om sin mor Anna Wahlgren.

Så har vi en tredje gren där redan etablerade författare som Ivar-Lo Johansson skriver ner sitt livs historia (Pubertet, Asfalt, Tröskeln) och P.O Enquist, som försöker nysta upp sina livstrådar i romanen Ett annat liv.

 

Grenen för dig

Men ska inte en vanlig dödlig kunna skriva en bok med sitt liv som utgångspunkt?

Jo, den fjärde grenen är den plats där du som vill utgå från ett självbiografiskt material ska hålla till. På den här grenen finns böcker som utger sig för att berätta om en självupplevd barndom som Åsa Lindeborgs Mig äger ingen och Susanna Alakoskis Svinalängorna.

Här håller också böcker till som utger sig för att berätta sanningen om vad som egentligen hände inom kultur- och innesvängen, som Carina Rydbergs De högsta kasten och Maja Lundgrens Myggor och tigrar.

På den här grenen hänger även böcker som har en ambition att berätta om författarens äktenskap, som Tjänstekvinnans son av Strindberg. Ondskan, av Jan Guillou, handlar om det förnedrande livet på en internatskola och Bitterfittan, av Maria Sveland, om jämställdhet mellan könen och om att få ihop livspusslet. Här finns också böcker som Min kamp av Karl-Ove Knausgård, som behandlar vantrivseln i den nya mansrollen, och Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna som handlar om en man som är döende i cancer.    

 

Annons

Börja med att skriva av dig

Min erfarenhet som lärare i litterär gestaltning i nitton år är att de flesta börjar med att bearbeta ett självbiografiskt material. Man har något inom sig som bara måste ut. Det kan handla om att söka sin identitet, en smärtsam upplevelse, eller en period i livet som man behöver sätta ord på.

De här första texterna brukar sällan hålla någon vidare litterär kvalitet. Det är omöjligt att kräva det av dig själv. Men någonstans ska du börja och det är helt enkelt så att det du vill skriva om ska ut ur ditt tankesystem. Det är en förutsättning för att du ska komma vidare. Men se det som ett första steg i en lång vandring.

 

Därför håller inte kvaliteten

Varför är då inte dessa texter bra rent litterärt? Ja, för det första har du inte övat dig tillräckligt mycket i skrivandets konst. Du har ännu inte lärt dig alla moment som det innebär att skriva en text.

Kanske har du en talang, men en talang är bara en talang så länge du inte utvecklar den. Det är som att börja spela gitarr eller kasta sig ut i en slalombacke första gången. Du behärskar inte ditt instrument eller dina skidor. De första självbiografiska alstren brukar också brista i att de är för fragmentariska, inte ha någon röd tråd och är för sentimentala och förvirrade i största allmänhet. Men skriv på förutsättningslöst, ut med det bara.

När du tycker att du tömt dig på det jag kallar för terapeutiskt skrivande, ska du ta ett steg åt sidan. Den första fallgropen handlar nämligen om att bli kvar i den här fasen av skrivandet. Du ältar på med dina minnen utan att komma någon vart på det litterära området. Du är fast i det egna jaget.

 

Skapa distans

Vad ska du då göra? Ett sätt är att börja skriva om något som ligger bortom det självbiografiska. Till exempel något dokumentärt som intresserar dig. Eller att börja med att lägga in ditt jag i olika påhittade berättelser.

Det hela handlar om att skapa dig distans till dina egna upplevelser, samtidigt som du tränar på själva hantverket – det vill säga att få texten levande genom person- och miljögestaltning, skapa bra dialoger, hitta rätt perspektiv och få en överblick över hur du ska bygga upp en berättelse.

Allt det här går att få grepp om genom att läsa och studera böcker. Det är inte heller fel att gå en skrivarkurs där andra får ta del av dina texter – genom deras läsning får du en bild av hur du skriver.

I den här fasen märker du också om vill återvända till det självbiografiska spåret.

Om du gör det och känner att din drivkraft är att gestalta dina egna upplevelser ska du gå in för att göra det.

 

Varför skriver du?

En fråga som är viktig att ställa sig när du skriver ur ett självbiografiskt perspektiv är vad som är ditt motiv: Varför skriver du om dig själv?  Frågan är viktig av flera skäl. För det första innebär det att du blottar saker för läsaren som kanske får konsekvenser för din framtid. Skriver du att din mor egentligen är ett riktigt as får det säkert följder i din relation till henne. Är det kanske bättre att reda ut problematiken innan du skriver romanen? Du bör tänka på vilken risk du tar i förhållandet till dig själv och de människor du skriver om. Är ditt motiv att ge igen kommer du säkert inte att bli lyckligare efter att du skrivit boken. Är motivet däremot att romanen är av intresse för andra människor, att din historia är något som behöver komma upp i ljuset, då är du på rätt väg.

En annan fråga man ska ställa sig är även den tung: Vem vill läsa om det jag upplevt? Är det bara för att jag själv ska bearbeta det jag varit med om eller finns det några som vill läsa om det här? Har det beskrivits förut och vad har jag att tillföra? Vad är det unika i det som jag vill beskriva?

Svaret på samtliga dessa frågor är: Om det blir tillräckligt bra litteratur så kan du skriva om vad som helst. Och vad är då bra litteratur? Ja, jag önskar att jag hade ett bra svar på den frågan, men en grundförutsättning är i alla fall att du lyckas göra personerna och miljön levande för läsaren, att du behärskar perspektivet och att du har ett språk som uppvisar en självständig stil.

 

Vad är viktigt?

Något som du måste vara uppmärksam på är hur du beskriver dig själv.   

Det som skiljer en självbiografisk roman från en vanlig roman är att du utgår mer från egna upplevelser och att du samtidigt lyckas få en distans till huvudpersonen som är du. Distansen behövs för att kunna se vad som är viktigt att berätta.

Händelser och situationer kan lätt överdramatiseras när man sätter sig själv i centrum. Det gäller också att kunna uppfatta vad som är viktigt för läsaren och vad som bara är viktigt för dig själv. Det kan till exempel finnas scener som du inte tycker verkar viktiga, men som har stor betydelse för sammanhanget och läsaren. Även om man känner sig själv är det svårt att se sig själv utifrån, och det behöver du lära dig om du ska skriva en självbiografisk roman.

Frågor som du behöver ta ställning till är hur mycket du ska utelämna dig själv? Hur mycket ska du vända ut och in på det du varit med om? Vågar du titta in i ditt djupaste inre, plocka fram allt ur garderoben? Och då menar jag allt.

 

Bli en romanfigur

Ett råd kan vara att gräva nere i djupet på dig själv och plocka fram allt som finns där, för att därefter distansera dig och se vad som ska vara kvar. Här gäller det att inte vara för feg, men samtidigt inte dumdristig.

Din strävan när du skriver självbiografiskt blir alltså att se dig själv som en romanfigur.

För att kunna måla porträtt av de andra karaktärerna i romanen behöver du även där bygga upp ett avstånd. Om du till exempel ska skriva om en människa som du har starka känslomässiga band till är det nödvändigt att du kan se den här människan ur en annan vinkel än enbart ur din egen. Annars kan gestaltningen av den här individen bli tjatig och enkelspårig. Tänk på att alla människor har många sidor och att du som författare bör kunna gestalta människors olika bottnar.

Detsamma gäller miljön. Ett rum eller en plats som du ser tydlig och är självklar för dig, är inte alls självklar för läsaren. Där gäller det att hitta de rätta detaljerna utan att bli för omständlig.

 

Lita inte på minnena

Att skriva självbiografiskt innebär att du som författare är tvungen att förhålla dig till det du minns. Det är lätt hänt att man blandar ihop sina minnen med vad som är sant. Minnen är alltid subjektiva. Över huvud taget ska man akta sig för att blanda ihop sin egen sanning med en objektiv sanning. Om det nu finns någon sådan.

I vilket fall ska du vara på det klara med att minnet ständigt omdanas. Varje gång du kommer ihåg en händelse så förändras den. Det är självfallet inget som jag har kommit på, utan något som redan de gamla grekerna kände till, och som senare har belagts av vår tids hjärnforskare.

Så när du till exempel skriver om din barndom, tänk då på att många av dina minnen är omstöpta. Vad minns du egentligen ordagrant av ett gräl som ägde rum för en vecka sedan?

Du kan alltså inte lita på att det går att skriva ner dina minnen och tro att det hände i den så kallade verkligheten. Men som författare minns du stämningen och det är centralt. För det är stämningen och känslan du ska försöka gestalta och få fram.  En bok som är intressant här är Torgny Lindgrens Minnen där en av utgångspunkterna är just att utröna vad som är sant och påhittat i förhållande till minnet.

 

Använd din fantasi

Vad har du då för hjälpmedel?

En av människans främsta förmågor är fantasin, att föreställa sig hur något är, eller hur det var, eller hur det ska bli. Det är omöjligt att skriva en bok utan att fylla i, lägga till och dra ifrån.

Omvänt är det omöjligt att inte vara självbiografisk. Allt du skriver bottnar på något sätt i dig själv. Man kommer inte undan sitt jag. Även om jag personligen själv skulle vilja slippa det ibland.

När du skriver självbiografiskt är det därför nödvändigt att du går utanför det som du betraktar som ett minne, en sanning. Att bygga in en osanning är ofta bättre om det ska bli en roman värd att läsa.

Glöm inte att även läsaren går in i berättelsen med sina bilder, och att författaren och läsaren möts på halva vägen.

Den så kallade fantasin är sålunda ditt manöverutrymme för att berättelsen du skriver ska gå i hamn.

I det här fallet är det inte det du minns som är det viktiga, utan läsarens upplevelse. Din stora upplevelse är när du skriver.