Sexscener är livsfarliga. Fallhöjden är hisnande om författaren inte lyckas med tonträff och trovärdighet. Henrik Bromander, som fått beröm för sina prestationer på området, tipsar om några författare som skapat bra sex.

Att skriva om sex är ökänt svårt, som författare riskerar man att inte bara misslyckas kapitalt utan också bli offentligt brännmärkt på listor över årets sämsta sexskildringar. Enligt mig bör sex i skönlitterära sammanhang brukas med eftertanke: sexskildringarna ska ha ett syfte och en funktion, och inte bara fungera som effekt. Ofta blir resultatet i det senare fallet smetiga Hollywoodaktiga samlagsbeskrivningar som syftar till att väcka upphetsning hos den allra tråkigaste mittfåran av kundkretsen, men sällan ens lyckas med detta.

Med det sagt tycker jag inte att författare bör väja för sex, att undvika ämnet eller försöka smussla undan att det sker är lika illa som en dålig skildring. Sex är ju något naturligt som ens karaktärer sysselsätter sig med, precis som att äta och skita, två bestyr man också kan skildra ingående, om handlingarna säger något om karaktärerna eller samhället de lever i.