Sexskildringar som fungerar

Sexscener är livsfarliga. Fallhöjden är hisnande om författaren inte lyckas med tonträff och trovärdighet. Henrik Bromander, som fått beröm för sina prestationer på området, tipsar om några författare som skapat bra sex.

Att skriva om sex är ökänt svårt, som författare riskerar man att inte bara misslyckas kapitalt utan också bli offentligt brännmärkt på listor över årets sämsta sexskildringar. Enligt mig bör sex i skönlitterära sammanhang brukas med eftertanke: sexskildringarna ska ha ett syfte och en funktion, och inte bara fungera som effekt. Ofta blir resultatet i det senare fallet smetiga Hollywoodaktiga samlagsbeskrivningar som syftar till att väcka upphetsning hos den allra tråkigaste mittfåran av kundkretsen, men sällan ens lyckas med detta.

Med det sagt tycker jag inte att författare bör väja för sex, att undvika ämnet eller försöka smussla undan att det sker är lika illa som en dålig skildring. Sex är ju något naturligt som ens karaktärer sysselsätter sig med, precis som att äta och skita, två bestyr man också kan skildra ingående, om handlingarna säger något om karaktärerna eller samhället de lever i.

En av den svenska litteraturens mest omtalade sexskildrare är Birgitta Stenberg, inte minst hennes Kärlek i Europa (1981) har inspirerat en lång rad framförallt unga kvinnor till en fri och radikal syn på den egna sexualiteten och hur man ger den liv i litterär text. Stenberg behärskar den svåra konsten att klä personliga upplevelser och minnen i ett både distanserat, skärskådande ljus och i en helt nära innerlighet. Oavsett om hon skildrar hur det är att med sin gode mans sperma rinnande ner för låren betrakta sina jämnåriga skolkamrater dansa och le samtidigt som hon upplever både hat, utanförskap och längtan (s 25) eller med djurisk lust hänge sig åt oralsex med sin älskarinna Martha (s 294 ff), gör Stenberg det med öppen blick, befriad från skam och skuld. Detta är oerhört viktigt men väldigt svårt när man skriver om sex, att strunta fullständigt i vad omgivningen kommer att tänka om en. Aldrig är vi så blottade som när vi skriver ut våra hemligaste, fulaste, finaste och sjukaste sexuella fantasier.

En andlig efterföljare till Birgitta Stenberg, som också delar hennes vurm för Frankrike, är Per Hagman. Hans roman Pool (1992) är lite orättvist bortglömd men var en av de viktigaste böckerna jag läste när mina författardrömmar formades. Sättet Hagman skriver om sex påminner om Stenbergs, men är mörkare och mer desperat, flämtande efter tillhörighet, extas, förståelse, vad som helst. Mest minnesvärd är en onaniscen där huvudpersonen stryper sig själv med ett »tjockt oljigt rep« – bara för att släppa precis i orgasmögonblicket (s  55). Det är sorgligt, fascinerande och lite lockande på samma gång.

Lästips! »Det finns så mycket kvinnohat i vårt samhälle. Inte minst inom populärkulturen. Kvinnor styckmördas, våldtas och bortförs slentrianmässigt, som underhållning.«

I Pool ägnar sig huvudkaraktären åt att försörja sig som gigolo åt förmögna kvinnor på Rivieran. Från det omvända hållet, från sexköparens sida, kommer Garth Greenwells drabbande roman Det som tillhör dig (2016). Greenwell skildrar en destruktiv relation mellan en amerikan som försörjer sig som engelsklärare i Sofia, Bulgarien och den prostituerade unge mannen Mitko. Greenwell beskriver utbytet mellan de två, där pengar och annat byts mot ofta sjaskigt sex, på ett sätt som får även den mest hårdhudade motståndare till prostitution att ändå förstå och nästan ömma för torsken, samtidigt som ojämlikheten i makt och status är skriande uppenbar. Bäst är den inledande scenen på en offentlig toalett (s 18  ff).

Annons

Michel Houellebecq verkar vara på allas läppar. Från att ha varit något ganska smalt och eklektiskt när Elementarpartiklarna kom, har han blivit någon som till och med min mamma läser. Vissa vill avfärda honom som reaktionär, eller kopplar till och med hans framgångar till  nutidens högervridning och islamofobi. Jag sympatiserar inte med Houellebecqs värderingar men tycker han är väldigt stimulerande att läsa, delvis för att han kan vara precis så reaktionär som det påstås, ibland nästan korkad. Hans sexskildringar påminner ofta mer om dålig pornografi än något annat, men är skrivna med den totala avsaknad av självcensur som präglar allt Houellebecq företar sig. Han struntar i att hans romankaraktärer är lastgamla gubbar som fantiserar om välsvarvade unga tjejer i stringtrosor, han skriver ut det helt medveten om att han själv kommer bli anklagad för att vara just en lastgammal gubbe. Och i sammanhanget fungerar sexskildringarna väldigt väl som illustrationer av vår senkapitalistiska tomhet, där allt och alla förvandlats till varor. Ett antal exempel kan man hitta i hans senaste roman på svenska, Underkastelse (2015) (s  89  ff, 93  ff).

Avslutningsvis ett tips som inte är för alla, men som visar att en skicklig författare kan skriva om allt, och då menar jag verkligen allt. Av Gabrielle Wittkop finns bara två romaner utgivna på svenska: den ena handlar om en barnbordell i 1700talets Frankrike, den andra heter Nekrofilen (1972) och handlar om, tja, en nekrofil. Alltså en person som blir sexuellt upphetsad av lik och utför sexuella handlingar med dessa. Att skriva en roman om detta och dessutom få skildringarna av gravskändningar, likstölder, förruttnelse och förlustelse att framstå som sublima och poetiska låter som en omöjlig uppgift, men Wittkop ror det i land. Ärligt talat vet jag inte riktigt hur hon går till väga. Kanske handlar det om det täta, ekonomiska språket; romanen är 88 sidor kort. Kanske är det de många lärda referenserna till filosofi och äldre tiders litteratur som skapar ett spänningsfält, något för det extremt kroppsliga att studsa mot. Kanske är det den skruvade humorn som hela tiden finns där utan att någonsin ta över, som en närmast omärklig glimt i ögat. Kanske är det bara det faktum att Wittkop är en rasande skicklig författare, som möjligen mer än någon annan anammat maximen om att skita fullständigt i   hur det man skriver tas emot, hur omvärlden kommer stämpla en och hur mycket spott och spe man kommer att få utstå från det stora flertalet som nog aldrig kommer begripa. En författare att kanske inte ta efter, men att inspireras av.

 

Foto: Jessica Segerberg

Henrik Bromander  har skrivit en trilogi om maskulinitet, bland annat Bara en kram, om en kulturman med skev kvinnosyn. Just nu är han aktuell med romanen Högspänning, om en gymnasielärare som drabbas av elöverkänslighet.

Rekommenderas för dig