Gellert Tamas: Så skapar jag reportagets dramaturgi

Hur gör du en effektiv berättelse av ett verkligt skeende? Författaren och journalisten Gellert Tamas slog igenom på bred front med den dokumentära romanen Lasermannen och har sedan dess varit en föregångsgestalt inom det litterära reportaget i Sverige. Här berättar han om de dramaturgiska arbetsredskap som ligger bakom hans egna succéböcker.

I en av öppningsscenerna i den klassiska franska filmen Medan vi faller hittar huvudpersonerna, tre unga killar i en Parisförort, en pistol. Det är dagen efter ett våldsamt upplopp och Hubert, Saïd och Vinz bestämmer sig för att – för säkerhets skull – behålla pistolen.

Filmen handlar om de följande 24 timmarna. Hubert, Saïd och Vinz turas om att ha pistolen, men det dödliga vapnet är hela tiden närvarande, gömt i en ficka eller i en väska. Frågan är lika spännande som skrämmande. Kommer pistolen att användas? Vem av de tre kommer i så fall att krama avtryckaren? Och vem blir offret?

 

Plantera en pistol

Det här är ett exempel på ett klassiskt dramaturgiskt grepp som används i såväl film som litteratur. Genom att introducera något oväntat i början av en berättelse, som exempelvis ett vapen, inser vi alla att det troligtvis också kommer att användas. Genast finns då ett spänningsmoment som driver historien framåt.

Lästips! Vill du skriva dokumentärt? Magasinet Filters prisbelönade chefredaktör Mattias Göransson guidar dig i sju steg.

I filmens värld kallas det här ibland för ”the bear on the beach”, björnen på stranden. En scen med ett förälskat par på en strand är inte speciellt fängslande, men om du korsklipper med en björn ett hundratal meter bort, bortom nästa krök, blir bilden en helt annan. Då kan även ett i sig ointressant kärleksgnabb mellan ett nyförälskat par plötsligt bli olidligt dramatiskt.

Annons

I ett dokumentärt berättande innebär detta att man, om man till exempel skriver om en person som vid något tillfälle kommer i kontakt med just ett vapen, droger eller lär känna en person ur den undre världen, tar med detta i ett tidigt skede av reportaget eller boken.

 

Bygg en framåtrörelse

Dramaturgin, konsten att berätta en historia, utvecklades i antikens Grekland, av bland andra Aristoteles, och har i grunden inte förändrats särskilt mycket. Det handlar – då som nu – om den fängslande resan från en gripande öppning till ett fascinerande slut. Och till varje berättares hjälp finns ett antal väl utvecklade verktyg.

Det är dessa arbetsverktyg jag utgår ifrån i mitt eget skrivande, i böcker och i reportage, och i mina skrivarkurser som jag brukar kalla för ”det litterära reportaget”. Det begreppet innefattar ett format som förenar ett mer journalistiskt skrivande om faktabaserade, verkliga händelser, med litterära grepp; som användandet av scener, dialog och berättande i tredje person.

Ett av de viktigaste dramaturgiska verktygen är just konsten att bygga upp framåtrörelsen, spänningen, i en historia. När jag skrev Lasermannen var det ganska meningslöst att utgå från frågan om vem som var gärningsmannen eftersom alla redan visste att det var John Ausonius. I stället valde jag att låta Ausonius personliga och psykologiska utveckling driva berättelsen framåt.

I bokens början träffar vi Ausonius när han är som mest framgångsrik, i slutet av 1980-talet. Han är då en av de lyckosamma börsmäklare, yuppies, som åker runt i Stockholmsnatten i dyra sportbilar och dricker champagne på krogarna runt Stureplan, iklädd skräddarsydda italienska kostymer.

Inget tycks tyda på att Ausonius bara några år senare ska ligga gömd bakom några buskar i centrala Stockholm, beväpnad med ett gevär med lasersikte, så fylld av hat att han bestämt sig för att mörda några av dem som han kallar ”invandrare”.

Vägen till attentaten, från barndomen, via framgångsåren till ett liv i fritt fall, blir det som driver berättelsen framåt. Att börja med ”slutet”, och fokusera berättelsen på resan dit, är ett lika gammalt som verkningsfullt dramaturgiskt verktyg, såväl i skönlitteratur som i beskrivningar av faktiska skeenden.

Annons

 

Lästips! Just nu befinner sig det svenska reportaget i förvandling, och suget efter dokumentära berättelser bara växer.

Öka spänningen med upprepningar

I filmen Medan vi faller får vi inte veta hur det ”slutar” förrän i slutscenen, däremot har regissören använt sig av ett annat effektivt berättargrepp; upprepandet. Huvudpersonerna upprepar gång på gång, både för sig själva och för tittarna; hittills har allt gått bra, hittills har allt gått bra… Det får oss snabbt att förstå att allt kanske inte kommer att gå så bra. Spänningen inför det som alltmer framstår som en oundviklig tragedi förstärks varje gång meningen yttras.

Jag använde mig av samma grepp i reportageboken De apatiska, en berättelse om de svårt sjuka flyktingbarn som för ett tiotal år sedan väckte debatt och uppmärksamhet. Barnen anklagades för att simulera sjukdom för att få stanna i Sverige. Ett tjugotal barn bars, bokstavligt talat, ut från sina sjukhussängar för att sedan dumpas på flygplatser världen runt.

I bokens öppningsscen får vi vara med om avvisningen av den då elvaåriga Mariana. Samtidigt som jag beskriver händelseförloppet; hur Marianas mamma knuffas ut ur ambulansen, hur Mariana transporteras 350 kilometer helt ensam, hur personalen låter henne ligga kvar i sin avföring i stället för att byta blöjor på henne och hur hon till slut låses in i en cell med rakbladstaggtråd framför fönstren, återkommer frasen: Vi vet inte vad Mariana tänker.

Vi kan rimligen inte veta vad Mariana tänker, men genom upprepandet av detta faktum framhävs brutaliteten i övergreppen mot det elvaåriga barnet genom att läsaren själv placeras i hennes situation.

 

Bredda berättelsen och bygg scener

Ett annat klassiskt dramaturgiskt grepp, som jag valde att använda i Lasermannen, är det parallella berättandet. I stället för att använda en rak, linjär berättelse från A till Ö, från barndom till mördare, beskriver jag i boken tre parallella skeenden; Ausonius liv, den största polisjakten sedan mordet på Olof Palme, samt bakgrunden till det samhällsklimat som Ausonius menade inspirerade honom: till exempel framväxten av terrorgruppen VAM, Vitt Ariskt Motstånd, samt Ny demokrati och Sverigedemokraternas politik.

Sedan handlar det om att gestalta det hela på ett bra sätt, och precis som i skönlitteratur och film, bygger den mer litterära journalistiken ofta på scener.

I tidskrifter som Fokus och Filter börjar många texter med en scen. Vi får träffa huvudpersonen när han eller hon gör något; politikern som träffar väljare, läraren som står framför sina elever, den unge FN-soldaten som nervöst gör sig redo för sitt första uppdrag i Afghanistan.

Scenens funktion är här, precis som i fiktiva berättelser, att dra in läsaren i berättelsen, men hur bygger man en scen som lyckas med detta? Vilka beståndsdelar bör finnas med, hur får vi läsaren att känna att han eller hon är mitt i händelsernas centrum?

Ett vanligt misstag är att överarbeta scenen, använda sig av för många detaljer, för många lukter, syn- och känslointryck. Ibland kan man bli frestad att försöka redovisa allt man tagit reda på. Undvik det. Oavsett vad du ska beskriva i en dokumentär skildring bygger din trovärdighet på en väl genomförd research, men sedan gäller det att välja ut de detaljer som tillför berättelsen mest.

Endast noggranna intervjuer, besök på plats, läsning av artiklar i fysiska och digitala arkiv, kan ge dig möjligheten att återskapa de scener och skeenden som din berättelse handlar om. Om du vill beskriva dina huvudpersoners tankar, måste du fråga dem. Om du vill beskriva platsen för en viktig händelse är det enklast att åka dit, eller om det är omöjligt av ekonomiska eller praktiska skäl, försöka få en bild via nätet. När jag skrev boken Lasermannen gjorde jag, förutom mängder med intervjuer, resor till både de platser Ausonius utförde sina attentat på, de banker han rånade och de kasinon i Tyskland där han spelade bort rånpengarna. Och till den lilla stad i Tyskland där hans familj växte upp och där Ausonius tillbringade sin barndoms somrar.

Lästips! Väl genomförd research ökar trovärdigheten i hela din berättelse, oavsett om du vill skildra verkligheten, eller kanske bara stjäla lite från den. Här får du tips konkreta tips på allt från hur man söker i offentliga handlingar till hur man fångar miljöer.

 

Använd cliffhangers och knyt ihop säcken

Några av er kanske undrar hur filmen Medan vi faller, som jag började den här artikeln med, egentligen slutar. Använder Hubert, Saïd eller Vinz pistolen? Och vem, eller vilka, skjuter de i så fall?

Jag tänker faktiskt inte avslöja det här. Den som vill stilla sin nyfikenhet får antingen se filmen eller googla dess handling. Och det här är för övrigt ytterligare ett viktigt och vanligt dramaturgisk redskap: cliffhangern, att sluta ett ”kapitel” i en bok, eller i ett reportage, när det är som mest spännande, när läsaren väntar på upplösningen och nyfiket vill läsa vidare.

Avslutningen på den här texten innehåller dessutom ännu ett dramaturgiskt verktyg: Att knyta ihop berättelsen genom att sluta på samma sätt, i samma scen, som man började med. I det här fallet med de tre unga killarna, i en förort till Paris, som dagen efter ett våldsamt upplopp hittar en pistol.

Och bestämmer sig för att behålla den.