Kristina Ohlsson Bild: Peter Knutson

Kristina Ohlsson: Spänning är inte bara action

Hur lär du dig att skriva spännande? Ja, det är som att fråga en sångare hur man gör när man sjunger rent – det går inte riktigt att förklara och jag tror inte det är något man kan krysta fram. Man får helt enkelt försöka ett antal gånger innan det sitter. Men man ska också komma ihåg att spänning inte är samma sak som action. Och man får ha respekt för vad som funkar i en bok, till skillnad mot på film. Biljakter till exempel funkar nästan aldrig i skrift. När det kommer sånt vill jag bara hoppa över det tills det kommer något som är viktigt för själva berättelsen.

Själv har jag väldigt få spännande scener i den bemärkelsen. Tittar man på min senaste bok som handlar om ett flygkapningsdrama, så utspelar den sig huvudsakligen i tre kontorslandskap. Och ändå läser jag i recension efter recension: Oj vad spännande det är!

Och jag tror att det är för att jag lagt spänningen på ett övergripande plan. Det handlar om en kamp mot klockan, och påminner man läsarna tillräckligt ofta om att tiden håller på att rinna ut, då blir det spännande. Det räcker att någon lyfter luren för att ringa ett telefonsamtal. Till och med att någon kokar kaffe blir spännande, för klockan tickar ju!

1. Se till att underhålla läsaren

Olika författare kan ju se väldigt olika på sitt uppdrag, men rent generellt tycker jag att vilken bok det än gäller så måste den ha en tydlig handling och ett driv. Det gäller oavsett om det är en kärlekshistoria, en samhällsbetraktelse eller som i mitt fall ett kriminaldrama.

Jag skriver inte kriminalromaner för att revolutionera världen eller för att jag vill skriva något annat än just kriminalromaner. Det ska vara en spännande berättelse helt enkelt. Jag vill få fram tempot, och jag vill att det ska gå åt det otäcka hållet, annars är det per definition ingen spänningsroman tycker jag.

Annons

För några år sedan slog det mig hur många krimförfattare som tryckte in jättelånga beskrivningar av dagishämtningar och sånt som känns som ren utfyllnad. Sånt kan göra mig tokig. Jag har för lite tid för att läsa klart en så tråkig bok. Nej, det primära för mig är plotten, det vill säga själva deckargåtan. Sedan kan det ju finnas personrelaterade intriger också – folk som bråkar och ligger i skilsmässa och sånt – men först kommer alltså den kriminologiska intrigen, och tyngdpunkten måste ovillkorligen ligga på att underhålla läsaren.

2. Planera handlingen

När jag pratar med författarkollegor som skriver krim märker jag att skrivprocessen skiljer sig väldigt mycket från person till person.

Själv skriver jag en synopsis som sällan är mer än tre sidor löpande text som beskriver handlingen i stort. Resten har jag i huvudet. Det är nog lite symptomatiskt för mig, jag har till exempel ingen kalender. Men det viktiga är att jag vet vart jag är på väg. Det är lite som att köra motorbåt, du måste ta ut siktet ganska långt i förväg. Det fungerar inte att harva runt i en berättelse och bestämma sig för hur det ska gå tio sidor innan slutet.

När jag har gjort min synopsis kan jag göra det som är kul, det vill säga skriva själva boken, och det gör jag kronologiskt från början till slutet. Vissa nyanser och stickspår kan jag ändra i efterhand, men när jag har läst och skrivit igenom det några gånger har jag oftast en väldigt solid slutprodukt som jag kan skicka till min förläggare.

Man kan få en känsla för hantverket genom att läsa en herrans massa böcker och se mycket film. Det handlar liksom om att få rytmen i blodet. Jag jobbar mycket med cliffhangers, och de måste vara väl avvägda och på rätt nivå. Det handlar om att få det ena kapitlet att följa logiskt på det andra. En cliffhanger får aldrig bli överdriven, som i gamla 50-talsserier. Den behöver inte vara jättedramatisk heller. Snarare kan den sammanfatta det viktiga för läsaren och lyfta det till nästa kapitel. Det handlar om fingertoppskänsla.

3. Skriv inte en fackbok!

Kom också ihåg att det inte är fackböcker du skriver. Det viktiga är inte att kunna allt, utan att låtsas att du har koll. Och behärskar du inte detaljnivån är det bättre att undvika den. Kan du inget om polisarbete måste du ju inte skriva en polisroman. Många författare nöjer sig med att ha med poliserna i periferin och lägger tyngdpunkten på en privatperson i stället. Vill du ändå ha med detaljer får du ju göra research, men gör inte raketforskning av nånting som är extremt simpelt. Vill du nu beskriva i detalj hur man avlyssnar en telefon, googla det då! Det ligger ju därute och det är ingen hemlighet hur det går till. Sitt inte och gissa och låtsas att polisen smyger in och lägger konstiga saker i telefonen. Det är inte 1983 längre och det är jättelätt att ta reda på hur det verkligen går till.

Men viktigare än att du är expert är att du skriver med någon sorts pondus. Ta Stieg Larsson till exempel, som jag tycker är oöverträffad i Sverige när det gäller att skriva riktigt spännande berättelser med tempo. Eftersom jag själv bland annat jobbat på Säpo kan jag ju se hur mycket han slarvat med eller medvetet tagit avsteg från när han gjort research. Jag upplever att väldigt lite är verklighetsförankrat i hans böcker, ända ner till polisförfarandet och vilka lagar och rutiner man följer. Men det är okej, för det är ju en saga han skriver. Jag gör själv jättemånga avsteg från verkligheten när det funkar bättre rent dramaturgiskt.  Det viktiga är berättelsen.

Annons