Ge ditt skrivande en vitamininjektion

Tröttnat på dig själv? Går din roman på tomgång, är karaktärerna platta och metaforerna urvattnade som gamla dansbandsdängor? Börjar du undra om du över huvud taget har en egen röst? Kanske behöver du bara lite nya perspektiv på ditt skrivande. Vi bad några av proffsen om råd.

Börja hos dig själv

Stewe Claeson: Mitt allra första råd är att du tar reda på vad det är du vill skriva om, och sedan hittar en form för det. Skrivandet är ett utforskande. Det är inte frågan om att ha ett slags svar, aldrig ett svar, men ändå: man kan inte bestämma sig för att skriva en bok om man inte vet vad man vill säga. Då kan man lika gärna spela fotboll eller någonting annat.

För mig måste det finnas en problematik som lockar mig hela tiden. Och det ska ju helst vara något som jagar mig, som inte lämnar mig ifred. När jag skrev min senaste bok hade jag funderat länge på hur det kommer sig att det är så himla mycket svårare att få vänner ju äldre man blir.

Hur går det till när man i vuxen ålder råkar få en person som står en nära, inte som kärlekspartner, utan som vän? Jag hade tänkt på det där hur länge som helst, men det var först nu jag skrev den. Annars har jag i 30 år skrivit böcker som handlar om en och samma sak, nämligen de där ögonblicken i livet när tillvaron ställer sig på tvären, och man kan säga att det finns ett slags före och ett efter. Huset brinner ner eller ungarna blir överkörda eller man får nobelpriset. Det är ofta i sådana ögonblick man får syn på vad den här egendomliga existensen handlar om, och det handlar alltså nästan allt jag skriver om.

När man vet vad man ska skriva om är jobbet att hitta en story där det här temat visar sig. Man letar efter en historia, efter personer som kan hantera det där temat, eller situationer, tider och miljöer som lockar av något annat skäl. Och så placerar man in problematiken där på ett eller annat sätt, och så sätter jobbet igång. Men först måste du alltså ha något att säga.

 

Annons

Gå igång på utmaningen

Åsa Lantz: Att skriva en bok är ett hästjobb och därför måste du hitta ett ämne som håller lusten levande under lång tid. Det är både det svåra och intressanta med att skriva en bok, och jag tror att du måste gå på din intuition – att du själv söker dig till områden som du går igång på och styr undan från sånt som du misstänker att du kommer att tröttna på.

Vad är då en idé som håller hela vägen? Ja, det kan du inte veta säkert från början, och för mig är just den osäkerheten en del av själva spänningen. Jag vill försöka utmana mig själv på något sätt för varje bok jag skriver.

Det kan handla om att arbeta på ett nytt sätt rent stilistiskt, att göra något som kräver extra mycket research eller att förhålla mig på ett nytt sätt till thriller-genren. Jag måste liksom känna att jag är ute på lite hal is, och att testa nya grepp kan vara otroligt triggande, åtminstone för mig. För om jag skulle göra likadant som i den förra boken, då vet jag att jag kommer att tröttna.

 

Sätt något på spel

Gunnar Ardelius: Det är lätt att tänka sig att man som författare skriver om något man behärskar eller är expert på, men för mig är det tvärtom. Jag skriver om det jag är rädd för, det som gör mig osäker och som kanske finns obearbetat i mig. Ofta är det där sådant som du i vanliga livet försöker dölja, men när du skriver kan du vända det till en tillgång. Så försök hitta det i dig själv som är sårbart på något sätt. Skrivandet handlar mycket om att sätta nånting på spel och mitt tips är därför att inte tänka så mycket på vad andra kan komma att tänka om det du skriver. När jag känner att det här skulle jag INTE vilja visa för mina föräldrar eller någon annan, då brukar det vara en bra indikator på att jag är på rätt spår – att här är det nånting som betyder något, även om jag inte genast vet vad.

 

Fundera på vad det är som gör att du fångas av en viss text

Annons

Stewe Claeson: Det går inte att lära någon att skriva bättre, det går bara att lära folk att läsa bättre. Egentligen tror jag inte att det finns några andra knep. Man ska veta vad man håller på med, och man ska läsa mycket. Och läsa eftertänksamt – inte bara för att se vart handlingen tar vägen, utan gå tillbaka till stycken du gillar och läsa dem igen. Fundera på vad det är som gör att du fångas av en viss text varje gång du läser den.

Ofta kan man inte sätta fingret på det direkt, men så småningom händer något med din förmåga att hålla på med text. Alltså: du blir en bättre författare om du läser uppmärksamt och mycket.

 

Stewe Claeson

Född 1942, har gett ut 13 romaner, diktsamlingar och novellsamlingar och är dessutom en av Sveriges främste översättare av amerikansk lyrik. Han har fått en lång rad priser och utmärkelser, nominerades 1999 till Augustpriset för sin roman Stämma i havet, och är i år aktuell med romanen Den tjugotredje dikten. Stewe har undervisat och handlett i skönlitterärt skrivande på bland annat utbildningen i Litterär gestaltning (Göteborgs universitet) och varit rektor på tre olika folkhögskolor.

Åsa Lantz

Född 1966, är författare, dramatiker och journalist och har sedan debuten 1996 skrivit tre romaner och ett antal manus för film och TV. Hennes senaste bok Vår man i Shanghai (2011), är andra delen i en politisk och psykologisk thrillerserie som hon kallar Genesistrilogin och som rönt stort internationellt intresse.

Låter det bra så är det bra

Sara Gordan: Vanligtvis räknar man ju dikten till den klingande eller ljudande delen av litteraturen, med rytmer och rim och så vidare, medan prosan generellt är mer intrigbaserad. Men det finns även mellangenrer.

Själv skriver jag på gränsen mellan poesi och prosa, och där är klangen viktigare än någonting annat. Många författare kanske skriver storyn först och fixar till språket efteråt, men för mig är det en och samma handling.

Berättelsen kommer under arbetets gång, men skrivandet börjar i klangen – sedan växer språk och berättelse tillsammans.

Jag möter ibland elever på olika skrivarkurser som oroar sig för att deras intriger inte är tillräckligt originella eller spännande. Dem brukar jag uppmuntra att arbeta mer med språket. Jag tror att det som är tillräckligt bra skrivet kan bli läsvärt, oavsett handling och intrig.

 

Var inte rädd för mästarna

Stewe Claeson: Många av dagens unga författare säger: ”Nä, jag läser aldrig för jag vill inte bli påverkad av nån annan.” Då säger jag: ”Det märks, för det är oläsligt det du skriver!”

För så är det väldigt ofta, man tror inte att man kan läsa Främlingen, för då kommer man att skriva som Albert Camus. Det är så fånigt. Den dagen du skriver som Camus spelar det ingen roll.

Om du lär dig spela ett instrument kommer du att försöka låta som andra i början. Om du målar är det samma sak. So what! När du väl hittat din ton vet du om det, annars kommer andra att tala om det för dig. Och om du ständigt är i språket så kommer du så småningom fram till ett språk som är ditt eget.

Jag får ibland höra att jag låter som Eyvind Johnson, och då ställer jag mig upp och bugar. Han är Sveriges främsta författare enligt mig, jag har läst honom i 40-50 år och det är klart att det omedvetet smyger sig in formuleringar från honom i mitt språk. Men det handlar ju inte om att härma. Det går ju inte att härma Eyvind Johnson. Han är unik. Så den där påverkan behöver du inte vara ängslig för. Men du ska läsa många olika grejer.

När du läser mycket får du så småningom en osviklig känsla för vad som är bra litteratur och vad som är skit.

 

Skriv det du kan skriva

Sara Gordan: Många som börjar skriva har en bestämd uppfattning om hur de tycker att deras texter bör se ut – kanske som en viss sorts prosa eller poesi. Sen blir de besvikna när det de skriver blir något helt annat.

Jag brukar säga till mina skrivarkurselever att man skriver inte alltid som man vill, utan som man kan. Börjar du där så kan du också få till något som är unikt. Jag tror att alla har en röst som de kan hitta, om de utgår från det sätt att skriva som faller sig naturligt för dem.

Visst, det är nyttigt att lära sig sådant som gestaltning och dialog, men drar dina texter åt ett annat håll kan du strunta i reglerna och i stället renodla det som du är bra på. Gillar du inte att gestalta kan du till exempel tänka tvärt om och vägra gestalta över huvud taget. Kanske får det dig att utvecklas i en riktning som är mer äkta för dig, där någonting riktigt bra kan bli till.

 

Hitta det stora i det lilla

Gunnar Ardelius: När jag började försöka skriva för några år sedan blev jag snabbt väldigt uttråkad. Jag tänkte att man skulle skriva om storslagna saker – om svallande stränder och arsenik och Paris och sånt. Men det gick inte särskilt bra. Jag var oengagerad i min egen text och orkade knappt läsa igenom det efteråt. Det kändes som att det inte angick mig. Det var som att jag hade en megafon som jag vänt åt fel håll – jag försökte få ur mig stora saker men det som kom ut på andra sidan var som en liten harlort.

Men så kom en vändpunkt. Plötsligt insåg jag att jag kunde skriva om andra saker – små saker som låg närmare min egen blick. Min första bok blev en kärlekshistoria som utspelas genom helt vardagliga detaljer –  lite brödsmulor, en disktrasa, sånt där som jag missat tidigare. Jag vände helt enkelt på megafonen och det var som att jag själv förändrades genom själva skrivprocessen. Jag hade kommit närmare min egen blick kan man säga. Utan den upplevelsen tror jag inte att jag hade fortsatt att skriva.

 

Släng in en pingvin

Åsa Lantz: Att skriva en roman handlar inte bara om att skriva ner en berättelse, utan också om att upptäcka den. När jag jobbade med min senaste bok kom jag till ett ställe där jag kände att det måste hända något nytt. Det gick liksom på tomgång, kändes lite energilöst och flackt. Och så kom jag ihåg något som någon sagt: ”Släng in nåt oväntat i texten! Ta vad som helst!”.

Gunnar Ardelius

Född 1981, debuterade 2006 med ungdomsboken Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket, som Augustnominerades och gav honom utmärkelsen Slangbellan. Sedan dess har han skrivit ytterligare två ungdomsböcker och kommer i år ut med sin första vuxenbok.

Sara Gordan

Född 1972, debuterade 2006 med den lyriska prosaboken En barnberättelse. 2009 kom hennes andra bok, Uppställning med albatross. Sara Gordan är litteraturkritiker, översättare, lektör och undervisar i skönlitterärt skrivande på Skrivarakademin i Stockholm, Stockholm universitet och Biskops-Arnös författarskola. Sitter även i styrelsen för Sveriges Författarförbund.

Det är samma sak man brukar säga om dramatik – att om det står stilla kan man alltid introducera en ny karaktär och se vad som händer. Så jag tänkte, visst, jag provar.

Jag såg det ju mest som en skrivövning, för att jaga upp texten lite, och det blev väldigt slumpartat – en pingvin. Ja, jag slängde faktiskt in en pingvin i berättelsen. Och omedelbart hände något. Plötsligt fick jag lite energi och blev nyfiken igen. Jag började ställa frågor: Varför gjorde jag så här? Vad är det för speciellt med pingviner? Och vad fan gör den här pingvinen i min berättelse? Men även om jag kanske kände att jag valt något lite fånigt så var det faktiskt inte så far-out som jag trodde. Kanske har man ett begränsat antal ämnen beredda i sitt medvetande, och jag hade visst råkat läsa något om jämställdhet bland djur. Pingviner är ett av de mest jämställda djuren, papporna tar hand om ungarna mycket mer än bland andra arter, och så vidare.

Nu var ju min tanke att plocka ut pingvinen senare, att den bara var till för att jag skulle komma igång lite. Men det visade sig att den faktiskt passade väldigt bra i den här historien. Så den fick vara kvar.

 

Skippa skitsnacket

Stewe Claeson: Det som gör en text dålig är ofta att den inte är känd hos författaren själv. Den är maniererad och har ingen nödvändighet inifrån. En bra text säger inte bara något som ögonblickligen träffar rätt – det är dessutom sagt på ett sätt där det liksom inte går att flytta något i texten. I vissa böcker skulle man kunna ta bort halva sidor utan att det händer något med texten, du kan läsa dem lika bra ändå. Det är en test du kan göra och du kommer att bli förvånad – hos många av våra uppburna författare är det ett otroligt babblande.

Så kom ihåg att språket faktiskt inte bara är ett yrkesverktyg, det är ett konstnärligt verktyg också. En journalist ska ju ge mig den information jag behöver, men är du författare så är du konstnär. Det vill säga, du skapar något som man kan komma tillbaka till. En bra tavla håller i längden, medan en annan tavla kan se jättehäftig ut i början, men efter tre månader ser du den inte längre. Och det är på samma sätt med den goda litteraturen – du kan gå tillbaka till den och få ut något av den igen. Så det handlar inte bara om att hitta en häftig historia. Det är när språket och historien går ihop som den stora konsten uppstår.

 

Skapa friktion

Åsa Lantz: Att hitta rätt ton är jättesvårt. För om det känns så där snyggt och bra kan det lika gärna betyda att det är bara just snyggt och bra. Det kanske inte är nånting alls, utan bara väldigt fint, men energilöst. Jag brukar försöka göra tvärtom och söka efter friktion i texten. Det ska finnas ett visst motstånd. Då kan jag känna att det kanske närmar sig något som är mitt eget. För jag blir väldigt nervös när det liksom glider på för lätt. Då ringer alla varningsklockor: Ojojoj, nu är det för snyggt!

Det här gäller på flera olika plan, både det rent språkliga som själva tonen i texten. Den ska kännas lite motspänstig. Lite besvärlig. Lite bråkig. Det ska inte vara som att dra handen över en slät yta. Det ska vara lite ruggat liksom. Så att det känns.

 

Läs högt

Stewe Claeson: Att läsa dina egna texter högt är ett bra sätt att höra om det skorrar. Jag gör det själv, och då upptäcker jag ögonblickligen om jag är ute och cyklar. Jag känner helt enkelt att detta klarar jag inte av att stå och säga högt, och då är det bara att stryka det rakt av. Det kan vara allt från en språklig formulering, till något jag inte har täckning för eller rena upprepningar. Sysslar du med poesi är detta fullständigt livsnödvändigt, men det gäller egentligen vad du än skriver.

 

Treva dig fram

Gunnar Ardelius: Att vara i en kreativ process kan vara väldigt påfrestande, särskilt när man inte riktigt vet vad det ska bli av det. Du har säkert sett den där klichébilden av den frustrerade författaren som stoppar ett papper i skrivmaskinen, skriver en mening, knycklar ihop det och börjar om. Till slut är det en hög av hopknycklade papper och författaren kommer ingen vart.

Tänk då på att skriva är precis som kärlek – det gäller att vara väldigt tillåtande, speciellt i början. För det är någonting väldigt skört som ska fram.

Det är lätt att känna tyngden över sig, kravet att detta ska bli första meningen i din bok, men mitt råd är att inte vara för målmedveten för tidigt. Jag skriver jättemycket text som aldrig kommer med i någon bok, men jag tycker aldrig att jag skriver någonting i onödan. För den där fasen handlar ju om att du håller på att undersöka nånting, och jag kan verkligen rekommendera att ge det tid. Tro inte att du vet för mycket om den process du har framför dig och var ödmjuk inför det faktum att du kanske inte har någon aning om vart du är på väg. Det gäller att överraska sig själv också.

 

Sätt på en skiva

Sara Gordan: Ett sätt att hålla den där klangen jag söker är att skriva till musik. Min första bok skrev jag till en och samma skiva som gick på repeat för att jag skulle komma in i rätt ton. Ett annat bra tips är att ta en promenad. När du går har du rytmen i fötterna och kan prova olika rader i huvudet. Och sist men inte minst: läs meningarna högt. Då hör du om det klingar falskt. Om det flyter på utan att du stakar dig är du troligtvis på rätt väg. Mitt viktigaste tips till alla som vill skriva är annars alltid att de ska läsa – andras texter, stor litteratur, att försöka lära av mästarna! När man jobbar med språkrytmer är det särskilt viktigt att inte fastna med bara en favoritförfattare. Risken är annars att det man själv skriver klingar misstänkt likt den där andra författarens texter.

 

Flippa ut

Sara Gordan: Det finns många sätt att jobba med rytmen i en text. Punkter skapar till exempel naturliga pauser. Långa meningar är bra om du vill ha ett flöde, medan korta meningar skapar inbromsningar i läsningen, som en sorts staccato. Man kan också jobba med radbrytningar, med olika långa rader, det ger en speciell andning – en andnöd kanske – åt läsningen. Överlag finns det mycket man kan göra med det visuella i texten. Skriv till exempel med väldigt små bokstäver, eller i extremt kompakta stycken för att försöka skapa en tröghet. Varför inte dela upp texten i spalter? Lägg in hål, gör cirklar av texten. Väldigt många, särskilt de som vill skriva prosa, glömmer bort hur mycket man kan göra med själva boksidan. Man kan vara ganska påhittig utan att det för den delen blir poesi. Det som möter ögat påverkar läsningen oerhört mycket, redan innan man har tagit sig in i själva texten. Så var lite mer crazy!

 

Lyssna

Stewe Claeson: Att skriva handlar om att vara hederlig, och det gäller inte minst när det kommer till att skriva dialog. Du måste själv höra hur det låter när folk pratar. Och för att göra det måste du ha lyssnat mycket på dialog. Det handlar om att träna sitt öra helt enkelt.

Syftet med en dialog får inte bara vara att komma vidare i handlingen. Den bästa dialogen är den som handlar om något helt annat än det personerna säger. Om någon blir generad över en present han fått så säger han inte: ”Åh, du skulle aldrig ha köpt en sån”, utan kanske: ”Oj, var det en bil som körde förbi därute?”.

I stället för att tacka för presenten så reser han sig upp och går och tittar ut genom fönstret och läsaren förstår att han försöker smita undan från situationen.

Det handlar om någon sorts inkännande hederlighet – du måste känna efter och lyssna och känna efter igen. Och det tar tid att göra. Ofta vill man fram i texten, men när man sedan läser den efter ett par veckor märker man att det är något som gnisslar. Då måste man vara absolut stensäker på att ta bort gnisslet.

Och kom ihåg att folk inte säger allt de vet, vare sig det gäller stora hemligheter eller små skitsaker. Man säger inte: ”Vill du ge mig den blå sockerskålen som vi köpte i Halmstad?”. Det är ju ingen människa som pratar så. Det man säger är: ”Var fan har du ställt sockret?”. Och sen får man på något annat sätt tala om att sockerskålen kommer från Halmstad, om nu det var så viktigt. Man måste känna att så här säger man faktiskt. Och våga skriva det. Och fortsätter du ändå att skriva repliker som är stendöda, ja då kan man säga att en del som gärna vill måla tavlor ska inte måla tavlor. Alla har det inte i sig. Då kanske du ska berätta det på något annat sätt, till exempel referera samtalen i stället för att redovisa den rena dialogen.

 

Rensa

Stewe Claeson: Alla som skriver känner nog igen det här: du sitter och skriver och upptäcker plötsligt att det har gått två timmar. Du har missat både att äta och se Rapport och du tänker; fan, det här är det bästa som har hänt sedan Dante lade ner fjädern! Och så går du och lägger dig, och nästa morgon när du sätter dig och läser för att se denna fantastiska text, då skäms du sådär så att du vill byta identitet och skaffa färgade kontaktlinser och bli busschaufför i Arjeplog. Därför att det är så jävla dåligt va! Men i själva verket har du ju skrivit dig fram till något. De sista raderna är kanske görbra, men du måste rensa.

Om svenska författare rensade bättre skulle vi ha hälften så många romaner ute just nu, men alla borde verkligen lära sig det. För det gnisslar utav helvete i svensk samtidslitteratur tycker jag. Och det har blivit värre sedan man började skriva på datorn. Förr i världen var man ju tvungen att skriva om på skrivmaskin, och då blev texterna kortare och kortare, helt enkelt för att det var så jobbigt. Men de blev också bättre, för automatiskt så tätade man också texten. Idag flyttar man runt stycken och hela sidor. Alla texter är 40 procent större än de borde vara, så datorn har haft sina sidor måste jag säga.

Men nu är det ju som det är, alla skriver på dator, och då är det bara disciplin som gäller. Du måste jobba med materialet, och sen måste du låta det ligga och vänta och inte ha så bråttom, och titta på det igen efter ett tag. För det sista du skrev innan du gick och lade dig, det är det du mindes, det var bra. Och då gäller det att spola de första elva sidorna.

 

Låt historien mogna

Åsa Lantz: Ibland behöver saker mogna. För ganska många år sedan hade jag en fantastisk idé och började skriva på en roman. Jag skrev nästan hundra sidor, gjorde enormt mycket research och var otroligt intresserad av ämnet. Och sen hände något jag aldrig varit med om förut. Det tog slut. Jag satt där och läste min text och kunde konstatera att det var en skitbra historia, men jag visste inte vad jag skulle göra med den. Den bara stendog.

Tills helt nyligen.  Av någon anledning lyckades jag hitta just den här historien i min dator där jag sparat en massa gamla grejer. Jag tog upp den och tittade på den, och precis som då såg jag att visst, det här var riktigt spännande. Men plötsligt visste jag också vad jag kunde göra med den. Den hade liksom legat till sig, jag hade gjort nya erfarenheter under tiden och så vidare. Och nu tror jag faktiskt att jag skulle kunna ta hand om den här historien, och ta den vidare. Så att köra hopplöst fast i ett projekt behöver inte betyda att allt var förgäves.

 

Gör tvärtom

Sara Gordan: Ibland är problemet när man inte kommer någonstans med en text att man helt enkelt sitter och försöker skriva fel text. Kanske är man, än en gång, alldeles för upptagen med hur man tror att en viss sorts text bör se ut. Det är viktigt att göra upp med de där föreställningarna. När jag skrev min andra bok ville jag göra upp med mina idéer om prosa och berättande. Därför skrev jag en text där jag tvingade mig att byta ämne i varje nytt stycke, för att riktigt sabotera berättarformen. När jag höll på med min första bok hade jag läst mycket poesi och ville ta avstånd till symbolik och andra poetiska gester – lösningen blev att skriva en extremt korthuggen och konkret text utan några som helst metaforer. Det var enormt befriande. En tanke att ha med sig när du fastnar med en text är alltså att försöka vända upp och ned på alltihop, gör tvärt emot föreställningarna om hur det borde vara. Då kan det hända jättemycket. Då kanske du kan komma fram till den där helt unika texten som ingen utom du själv hade kunnat skriva.

 

Låt andra böcker färga av sig i din

Gunnar Ardelius: Jag brukar tänka att all text på sätt och vis är svar på något annat som har sagts eller skrivits. Så när jag skriver sitter jag och samtalar med andra böcker. Det är ett tips: läs väldigt mycket medan du skriver, och låt det färga av sig i dina egna texter. Du kan göra så här: Ta fem favoritböcker. Välj ut några favoritmeningar och lägg in dem i din egen text. Sedan kan du förhålla dig till dem och skriva runt omkring dem och ändra dem som du vill. Antingen märker du att ursprungsmeningarna försvinner – att de smälter in i din egen text – eller så vill de inte färga av sig, och då plockar du helt enkelt bort dem. Den övningen kan generera väldigt många tankar och hjälpa dig att komma vidare.

 

Sätt dig ner och skriv

Stewe Claeson: Det viktigaste knepet för att skriva bättre är att förstå att det egentligen inte finns några knep. Inte heller finns det något sådant som inspiration. Det finns bara arbete. Det handlar bara om att hålla på.

Och det är som med måltider – ibland blir man hungrigare medan man äter, fastän man inte hade någon aptit från början, och när man väl börjar sätter det igång nånting. Du kan alltså inte sitta och säga: »Åh, jag önskar att jag hade lite inspiration nu när jag har två timmar över«. Nej, sätt dig systematiskt ner och skriv! Ofta blir det ingenting, ingenting och åter ingenting. Men när det väl blir så har det plötsligt gått två och en halv timme och du har 17 sidor framför dig och du undrar; vem har gjort det här?

 

Stryk transportsträckorna

Stewe Claeson: Väldigt många av dagens unga entusiaster skriver fruktansvärt bra grejer, men problemet är att de har med transporten dit. Claes Hylinger, som är en av Sveriges bästa författare, säger på ett ställe där han sitter uppe på Strömmensberg i sin fåtölj: ”Undrar hur det är i Tunisien idag. Sagt och gjort. När jag klev ut i Tunis…” Och man är med på en gång! Man har förstått att han åkte dit. I stället för att behöva höra hur han köpte biljett via Atlasresor och så vidare – hela den där töntiga skiten som alla ska lägga in.

Skit i det! Flytta dig till Tunisien i stället och börja på det som är bra. Det tar en rad. Och man köper det. För det är hederligt.

Och då säger du kanske: ”Jamen allt det andra är ju förutsättningar för detta.” Men kom då ihåg att en läsare kan köpa vad som helst. Om jag säger till dig att jag just nu sitter och tittar på en noshörning i trädgården, så ser du den noshörningen framför dig. Som författare kan du hitta på vad du vill.

Att slå ihjäl sina älsklingar är ett uttryck som jag är fruktansvärt trött på eftersom det har blivit en sån klyscha. Men vad det handlar om är detta: När du har skrivit något som inte bara håller, utan dessutom är vackert formulerat, och liksom sant – skit då i resten! Börja där!