»Det fick inte bli för mycket lumparhistoria«

Hur kom du på idén att skriva en bok om dina egna vänner?

– Det är en märklig historia. När Klas Östergren kom med sin bok Tre porträtt, fick jag för mig att den handlade om samma sak som den här boken. Att han hade skrivit om sina vänner på ett väldigt ingående sätt, som porträtt. Jag tyckte att den idén var väldigt bra, så jag blev lite avundsjuk. Men när jag väl googlade hans bok insåg jag att den inte alls handlade om det jag trodde. När idén inte var upptagen längre, satte jag mig bara i min lägenhet och började skriva om en av huvud­personerna. Ett kapitel blev till flera och till slut hade jag skrivit en bok om alla dem som ingick i det här kompisgänget. Men jag berättade aldrig för dem att jag höll på att skriva den här boken. Ibland när jag insåg att jag behövde någon liten detalj, frågade jag personen om det. Men det var sådant jag hade frågat om annars också av ren nyfikenhet, så de har liksom inte undrat över det.

Vad tyckte dina vänner när de fick läsa ditt färdiga manus?

– Ganska blandade reaktioner. Vissa tyckte om den väldigt mycket och andra tyckte att den låg för nära sanningen, att jag hade varit lite för ärlig och uppriktig med vad jag tyckte. Jag har på vissa ställen strukit lite på deras initiativ. Men de flestas reaktion har ändå varit att »det här är ju på pricken, men kunde du inte skrivit något annat också, något snällare«.