»Det fick inte bli för mycket lumparhistoria«

En detaljerad skildring av sju nära vänner och hur deras vänskap till varandra – och författaren – har utvecklats från barndom till vuxen ålder. I Johan Stenströms debutroman möts läsaren av missbruk, en kompisresa som ballar ur och psykisk ohälsa – men också av ett slags tafatt manlig omsorg.

Hur kom du på idén att skriva en bok om dina egna vänner?

– Det är en märklig historia. När Klas Östergren kom med sin bok Tre porträtt, fick jag för mig att den handlade om samma sak som den här boken. Att han hade skrivit om sina vänner på ett väldigt ingående sätt, som porträtt. Jag tyckte att den idén var väldigt bra, så jag blev lite avundsjuk. Men när jag väl googlade hans bok insåg jag att den inte alls handlade om det jag trodde. När idén inte var upptagen längre, satte jag mig bara i min lägenhet och började skriva om en av huvud­personerna. Ett kapitel blev till flera och till slut hade jag skrivit en bok om alla dem som ingick i det här kompisgänget. Men jag berättade aldrig för dem att jag höll på att skriva den här boken. Ibland när jag insåg att jag behövde någon liten detalj, frågade jag personen om det. Men det var sådant jag hade frågat om annars också av ren nyfikenhet, så de har liksom inte undrat över det.

Vad tyckte dina vänner när de fick läsa ditt färdiga manus?

– Ganska blandade reaktioner. Vissa tyckte om den väldigt mycket och andra tyckte att den låg för nära sanningen, att jag hade varit lite för ärlig och uppriktig med vad jag tyckte. Jag har på vissa ställen strukit lite på deras initiativ. Men de flestas reaktion har ändå varit att »det här är ju på pricken, men kunde du inte skrivit något annat också, något snällare«.

Du berättar om personliga och jobbiga händelser, som missbruk och självmordsförsök. Behövde du censurera dig under din skrivprocess? 

– Jag hade en lapp över datorn där det stod »Skriv, bara skriv«, just för att jag inte ville begränsa mig själv. Men ibland har det varit svårare att skriva, som när jag skildrat perioder som har varit utmanande för mina vänner.

Annons

– När jag sedan läste igenom det jag hade skrivit blev det ibland över­väldigande och även lite obehagligt, eftersom många saker som jag inte hade funderat på och begravt sedan länge, kom upp igen. Men ibland har det varit väldigt kul, för jag har fått återuppleva roliga minnen också.

Vilka utmaningar stötte du på?

– Ibland har jag märkt att jag har skrivit lite för personligt och att detaljerna har blivit för mycket på något sätt. Ärligheten kostade mer än vad den smakade och boken blev bättre av att jag strök lite. Det har väl varit en av svårigheterna när jag har skrivit, att försöka hitta rätt balans och inte göra det för internt. Det fick inte bli för mycket av en lumparhistoria som man berättar på en förfest, utan jag ville skriva någonting med substans.

– Egentligen har hela bokprojektet flutit på, det har varit skönt att bara få skriva. När jag väl skriver är jag inriktad på att det ska bli så bra som möjligt, då funderar jag inte så mycket på de faktiska händelser jag har skrivit om.

Hur ser ditt skrivande ut i dag?

– Jag har kommit ganska långt med ett nytt romanprojekt. Den här gången är det helt fiktivt.

 

Aktuell debutant

Annons

Författare: Johan Stenström, 34

Titel: Grisgänget

Genre: Litterär essä

Förlag: It-lit

Utgivningsdatum: Mars 2020

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades Publicerad 6 april 2020 och är skriven av .