Emmas dagbok, del 3: Skrivkrampens fallskärmsleende

Författarskolan i Karis är inte alltid i Karis. Faktum är att det mesta skrivandet görs hemma. Vid matbordet, i soffan, i sängen, på ett stökigt café. Det är mellan våra helger på internatet i Finland som texten ska fram. Allt vi pratat om, det som låtit så klokt och självklart.

Nu ska det ske.

Det är jag och datorn. Jag och skrivboken. Jag och Anteckningar i mobilen. Att skriva är sannerligen en ensam syssla och därför är jag också helt ensam när jag kör fast. Jag gör några tafatta försök att bjuda in man och tonårsbarn i våndorna, säger att jag skriver samma scen om och om igen och att den viktiga rörelsen mest liknar en krabba som gör små rusningar i sidled, hit och dit utan att komma framåt, och att de få ord som kommer är stumma och trista och att tiden rinner. Som de lojala familjemedlemmar de är lyssnar de engagerat, kommer med kärleksfull bekräftelse och uppmuntran. Men som bärgare är de till ingen nytta.

På de senaste lektionerna med Monika Fagerholm och Mia Franck har vi pratat om att inte tänka text, utan i stället tänka värld. Genom scener, scener, scener ska vi levandegöra våra världar och filtrera det vi vill visa genom karaktärerna. Hur ser man på sin omgivning när platsen är bekant och när den är ny? Vem lägger märke till vilka detaljer och vad säger det om just den personen? Hur uppfattar en ensam människa en överfull restaurang och hur luktar restaurangköket för den som är hungrig?  Mätt?

Det handlar om plats, men det handlar också om tid. När utspelar sig allt och under hur lång tidsrymd, när i berättelsen startar det? Vi sätter upp tidsramar i vår värld och övar på att öka angelägenheten i det vi skriver genom att krympa tiden.

Jag samlar inspiration, letar fram fotografier och bilder och läser på om sådant som ger näring till min textvärld. Funderar över min tidslinje och platserna jag valt att befolka. Det är roligt, men min tid – den verkliga, den som ska fördelas mellan jobbuppdrag, fotbollsträningar och tvätthögar – beter sig mystiskt. Hela tidsmaskineriet verkar drivas på hastigare än vanligt, för plötsligt är det måndag igen. Trots att det var det typ igår. Och något skrivet blir det inte.

En av barnböckerna min pappa läste för mig som liten heter Klockor och åter klockor. Den handlar om herr Holm som bor i ett hus med många våningar och ännu fler klockor. Herr Holm är bekymrad, för när han kollar tiden på klockan uppe på vinden och sedan går ner i källaren för att kontrollera nästa, så stämmer de inte överens. Visaren har rört sig framåt en minut. Han köper allt fler klockor för att ta reda på vilken av dem som går rätt, springer frustrerat mellan våningarna och jagar tiden, precis som de flesta av oss, upp och ner i våra liv.

Hur går det? frågar en välvillig vän och jag ska just svara ärligt, men hejdar mig. På Författarskolan har vi fått öva på att berätta vad som går bra i skrivandet. Av erfarenhet vet Mia och Monika att negativa ord bromsar och de råder oss därför att inte formulera motståndet. Vi blir i stället ombedda att berätta om vad är vi är extra nöjda med just nu, i våra texter och vår skrivvardag. Jag tänker på fallskärmshopparna. De som får lära sig dra upp mungiporna och le strax innan de lämnar planet. Forcerat och stelt säkert, men leendet lurar hjärnan och jagar rädslan ur kroppen. Det vore fint med fler sådana trick. En fysisk rörelse som fintar kropp och sinne, får en att bli låt säga: mer disciplinerad, kvicktänkt, gärna briljant.

Sådant kan man också sitta och tänka på för att skjuta upp skrivandet en stund till.

Dagarna kommer och går i allt snabbare takt och jag har verkligen inte utrymme att fastna. Jag försöker minnas allt jag läst och hört om låsningar och hur man tar sig loss. Äggklockan. Planlöst fulskrivande. Belöningar. Lekfull lyrik. Nya infallsvinklar. Det är bra! Skrivkrampens fallskärmsleende kan vara nya infallsvinklar. Det kanske lossnar om jag ser helheten och kan byta plats på några scener. Jag skriver ut allt jag skrivit, kryper runt på vardagsrumsgolvet och flyttar papper. En dag av värdefull skrivtid passerar utan att jag har en aning om vad jag håller på med. Och sedan ska diskmaskinen tömmas och mejlen besvaras och tanthunden Rut måste ut på promenad.

Enligt Monika Fagerholm är det enda som hjälper mot skrivkramp att skriva. Jag tror att hon har rätt så jag försöker verkligen, men meningarna som kommer är så fula och tråkiga att jag tycker synd om dem. Det är som att de vet om att de ska raderas nästan omgående. Enligt en av mina klasskompisar har Mia Franck berättat att de flesta elever kör fast just i mars. Mia menar att det inte är förrän man skrivit ungefär 50–70 sidor som man kan få syn på vad man håller på med. Kanske är det vad som sker nu. Jag har ångat på och nu behöver jobbiga beslut fattas.

Mitt i skrivperioden åker jag till bergen. Möjligen kan jag hitta in i texten igen när jag är på en av mina bästa platser; de snöklädda klippväggarna som reser sig mot himlen, glaciärerna, de dämpade ljuden och kajorna som glidflyger i de branta dalgångarna. Men det enda som sker är att jag kommer ännu längre bort från mitt projekt. Förvisso jätteglad. Förvisso en lycklig idiot som njuter i fartvinden. Men något världsbyggande blir det inte, bara några ynka meningar i skrivboken, och när jag kommer hem igen är det bråttom, nanometerkort om tid till nästa textinlämning. På kvällarna roar/plågar jag mig med att läsa mina favoritförfattare. Någon slags masochistisk godnattsaga som upprepar att jag aldrig kommer bli så bra någonsin.

En ensam fasanhane har flyttat in i vår trädgård. Jag vaknar på morgnarna av hans »sång«, en skrällig startmotor utanför sovrumsfönstret. Tanthunden Rut, som sover till halv tolv på dagarna, märker inte av fågeln, annat än på lukten han lämnar efter sig borta vid vedskjulet. Hon cirkulerar där med nosen i backen i nästan en timme, helt oberörd över tiden som går.

Kanske vill mitt inre inte bli lurat. Kanske vill det inte ens vara med och exponeras. Tänk om låsningarna är ren självbevarelsedrift, en ovilja att blotta sitt innersta. Nu protesterar det på samma vis som kroppen gör när något riskerar att göra ont, ryggar tillbaka som när något vasst närmar sig huden.

Till slut bestämmer jag mig för att vara snäll mot mig själv. Att ha förståelse för att mitt inre krampar och håller emot. Att skriva är utlämnande och läskigt. Nu ska jag dessutom skriva om att jag skriver. Som en inkastare ska jag stå och ropa: »Kom in gott folk! Ta en titt på vilka av mina miljoner tankar jag valt att lyfta fram. Se på alla skevheter, platta teorier, de banalaste av reflektioner. Och titta här, jag har fått kramp. «

Inte blir det bättre när jag inser att jag nu dessutom skriver om att jag skriver om att jag skriver. Jösses.

Det är bäst att sätta stopp. Markeringspilen i dokumentet blinkar och blinkar. Jag funderar på att ge den ett stort, stelt leende innan jag hoppar och skickar i väg den ynka text som finns.

Ja ja. Det blev så här.

Nu spricker resten av isen och tjälen och krokusknoppen.

Snart är jag också loss.

Mot ljuset och våren.