Emmas dagbok, del 2: »Dramaturgin sitter i magen«

Jag låser dörren till internatlägenheten i Karis, lägger nyckeln i fickan och börjar gå mot tågstationen genom snön som yr. Skrivhelgen på Författarskolan är slut för den här gången och jag känner mig både mer hoppfull och mer hopplös än när jag kom för några dagar sedan.

En text kan börja var som helst. Den kan börja så här, med slutet, den kan börja från början eller någonstans mitt i. Men den kan inte – om texten nu ska bli en roman eller berättelse med ambition att engagera sin läsare – helt sakna dramaturgi. För utan början, mitt och slut, utan struktur och skelett, blir berättelsen mer som ett stim ryggradslösa maneter som driver runt på sitt blobbiga, okontrollerade vis. Det är fortfarande en berättelse och kanske är den vacker, men den blir liksom riktningslös.

Det är våra texters dramaturgi vi ska prata om nu, när vi åter har samlats i klassrummet på Västra Nylands folkhögskola. Eller så här, vi ska prata om varför vi inte ska prata särskilt mycket om det. Kurslärarna och författarna Monika Fagerholm och Mia Franck är nämligen övertygade om att känslan för hur en historia ska berättas redan finns i oss. Den sitter i vår ickemanetiga ryggrad. Eller kanske i magen. För sedan vi var små har vi blivit matade med den klassiska dramaturgiska kurvan (presentation, upptrappning, klimax och upplösning) genom barnsagor, filmer och medryckande anekdoter vid middagsbordet. Människan är i grunden en berättande varelse. Det ska vi luta oss mot nu.

Snön har fallit över finlandssvenska Nyland och det är 18 minus. Efter dagens lektioner går vi i samlad skara ner till samhället och äter på Karis enda krog. Det knarrar under skorna, en ilsken vind driver kylan under huden och mössorna dras ner och axlarna upp. Men det är varmt på restaurangen och runt bordet och trots att det finns miljoner saker att prata om går vi hem redan 22. Klockan ringer tidigt nästa morgon till nya skrivövningar.

I klassrummet följande dag låter Monika och Mia oss öva på att använda vår inre dramaturgi. Vi skriver oss igenom en historia som startar med en katt eller om det är en såg. Sätter fingrarna mot tangenterna och pennorna mot pappret och åker med, skriver fem separata texter med en paus emellan. Uppstart. Paus. Utveckling. Paus. Kulmination. Paus. Och så vidare. På Monikas uppmaning kastar vi in ramsor, ordrepetitioner och förbestämda föremål. Och det fungerar. Trots att mina virriga textbitar drar i väg åt olika håll, bildar de en helhet. Blir en (något märklig) berättelse med en början en mitt och ett slut som knyter ihop kvintetten.

Jag har stött på en mängd olika dramaturgimodeller på manuskurser och skrivskolor. Den dramaturgiska valen, berättelsens båt med masttoppen som point of no return, branta kurvor, vågor och vid ett tillfälle, separata kanelbullar som var och en skruvade sig in i sin smärtpunkt. I Karis är idén snarare att oavsett vilken modell berättelsestrukturen tar, så ska den inte ta över för tidigt och störa vår intuitiva rörelse framåt.

Det här är såklart inte ett tillvägagångssätt som passar alla. För många kan valar, båtar och kanelbullar vara trygga räcken att hålla sig i genom skrivandet. Det kan ge stabilitet och förankring och kanske energi att veta vart man är på väg med sin text. (Med bonusen en betydligt kortare redigeringsfas.) Men för en sån som jag, som alltid skrivit intuitivt och stökigt, är det befriande att följa Monika och Mias råd. Jag har ju varit övertygad om att jag gjort fel. Jag trodde att jag behövde lära mig hur man skriver en bok och slukade allt om själva bygget, fastnade i tuktade beskrivningar av händelseförlopp, fastspikade vändpunkter och välplanerade berättarbågar. Det hackade sönder min skrivlust. Hela äventyret, att få överraskas, försvann. Jag vill inte veta vart jag ska, då blir jag uttråkad. Om inte jag känner lust och nyfikenhet inför att skriva min text, hur ska jag då få någon annan att känna lust och nyfikenhet inför berättelsen?

På kvällen sitter vi på pallarna i köket och dricker finskt öl. På dagen går vi på bricklunch och fika i skolmatsalen. Lägger då och då en pusselbit till rätta på ett gemensamt pussel som finns på ett bord. Ett enkelt lagarbete som vila för våra trötta hjärnor. För det är svårt att hela tiden ha tilltro till sin magkänsla. På sätt och vis är det kanske vad vi människor ständigt kämpar med. Flockbeteende, dogmatiska religioner, självförminskande relationer – alltihop dystra bevis på var vi kan hamna om vi misslyckas med att lita på vår inre kompass. Det är dessutom mycket text som ska hitta sin ton, sin rytm och sina hjärtslag. För en kortdistansare som jag kan det kännas som en hopplös uppgift att springa romanens ultramara. När jag i ett svagt ögonblick börjar tänka på hur långt det är kvar översköljs jag av förlamande missmod.

Men i små stötar kommer det trots allt text och med jämna mellanrum ska den skickas till Monika. Hon är min handledare och på plats hemma vid mitt eget skrivbord igen har vi feedbacksamtal. När jag skickar mina fragmentariska bitar känns det omöjligt att förstå hur de någon gång ska utgöra logiska delar i en helhet, ett manus. Men eftersom jag är en lydig elev (nåja) litar jag på att det är ett senare problem. Och Monika läser om den äldre mannen som gräver, tröstar, virar fast päronträd i stållinor och syr ett gitarrband av en kavaj till tonerna av Horses.

Hon pekar på några av delarna. »Det är bra«, säger hon, »satans bra«.

Och jag skriver ner vartenda ord hon säger, för jag vet att det inte alltid kommer låta så här. Jag behöver dem nästa gång (varje gång) jag öppnar mitt dokument för att kunna fortsätta ösa på. Hennes hejarop gör mina språng lättare.

»Lita på processen! Din dramaturgiska val sitter i magen! Framåt framåt!«

PS: Den där nyckeln som jag la i fickan när jag lämnade mitt rum i Karis låg tyvärr kvar där när jag kom hem till Vaxholm på kvällen. Jag var avundsjuk när den dagen därpå fick resa tillbaka till Karis igen, utan mig, i ett litet vadderat kuvert.