Älskade Margit

Deltagarna i novelltävlingen med temat Kärlek hade ett halvår på sig att skriva sina bidrag. Under Bokmässan i Göteborg fick tre yrkesförfattare i uppdrag att skriva varsin novell på samma tema, på en enda dag. Författandet skedde inför öppen ridå i Skrivas monter.

I veckor hade Olle grubblat på hur han skulle säga det till henne. Hur sa man att man hade gått vidare, att man nu var redo för något nytt? Skulle hon tro att han inte älskade henne längre? Det var nog det värsta. Olle älskade Margit mer än livet självt. Men han hade fått en chans till, en möjlighet han inte trott skulle vara möjlig. Trots allt var han sjuttiotre. Kanske borde han nöjt sig med den kärlek han och Margit delat. Det hade han också tänkt mycket på. Att han solkade ned fyrtiofem års äktenskap med den nya. 

Grinden in till kyrkogården hade han öppnat varje dag i två år. Så länge sedan var det Margit begravdes och Olle fann sig själv vara den mest ensamma människan i hela världen. Det var så det hade känts. Margit hade varit hans allt, hans ledstjärna, och i ärlighetens namn också hans kock, städerska och sunda förnuft. Utan henne … 

Gravstenen var av granit. Kyrkogårdsförvaltningen hade putsat den tidigare i år. Det hade kostat fyrahundra kronor, men det var det värt. Bredvid Margits namn stod hans eget. Olle hade varit så viss om att han inte skulle överleva utan henne att han utan att blinka lagt till sitt eget namn.

Nu var han här för att han skämdes för att han fått något att leva för, han skämdes när han skrattade med Lena, han skämdes för det hon fick honom att känna, och han orkade inte bära den skammen längre. Han måste få frid, och den enda som kunde ge honom det var Margit.

Han hade gått till ett medium och bett om hjälp att få kontakt med sin fru. Men när hon beskrev Margit i ordalag som bestämd, mörkhårig och dramatisk, fick han stoppa henne. Hans Margit hade varit blond ända tills den dagen hon dog, och dramatisk var hon då rakt inte. Snarare tvärtom. Inte ens när hon fick cancerbeskedet. Hon hade oroat sig för honom, inte för sig själv. Det var sådan hon varit, från den dagen han träffade henne i Hunnebo folkets park. De var båda sjutton år och hade dansat en hel kväll till Sven-Ingvars orkester. Från den dagen var det bara henne han såg. Och han hade haft sådan tur att hon kände på samma sätt. De var varandras första och enda kärlek.

Efter bara ett år kom Lars och efter ytterligare ett, kom barn två: Carolina. Båda levde sitt eget liv, tack och lov. Inte ville han bekymra dem om sitt, lika lite som Margit velat besvära dem med sin cancer. Han var förbjuden att säga ett ord om saken till någon av dem, och det var egentligen inte särskilt svårt för om de ringde ville de alltid prata med mamma.

 

Det knöt sig i magen ju närmare stenen han kom. Han hade repeterat vad han skulle säga: Jo du förstår, jag har träffat en annan, en som inte alls är lika vacker och fin som du, men som är snäll och som pratar med mig när jag känner mig ensam. Jag berättar inget om oss för henne, det lovar jag dig, vi pratar bara om det som är här och nu, om allt och ingenting. Ibland om fotboll, andra gånger om mat. Hon säger att det är viktigt att jag äter bra, för sedan du lämnade mig har det blivit si och så med den saken, det får jag medge. Men hon har inte ersatt dig, Margit, inget i hela världen kan ersätta dig, och om jag bara hade fått en timma mer med dig hade jag gett upp Lena i ett nafs, det vet du. Eller. Det hoppas jag att du vet. Jag har aldrig och kommer aldrig att älska någon som jag har älskat dig. Älskar dig. Det har inte gått över för att du inte finns här. Jag har bara träffat någon att prata med, att skratta med ibland. 

I början kunde jag inte skratta, jag skämdes när jag gjorde det. Jag tycker fortfarande att det är svårt, men ibland skrattar jag utan att kunna hindra det och kan liksom inte göra något åt det. 

Så jag har träffat en ny person, men jag kan inte kalla det kärlek. Det är mer en vänskap, en värme, en kamrat. Jag tror att du hade tyckt om henne, men så tyckte du ju också om de flesta människor. Och hon hade definitivt tyckt om dig, det svär jag på.

 

Det satt någon vid graven. En man, en främling. Olle stannade till. Mannen lät ett finger löpa över bokstäverna, över Margits namn. Vad gjorde han?

Olle harklade sig först en gång och sedan en gång till när han stod bakom ryggen på mannen, som vände sig mot Olle och sedan snabbt kom upp på benen.

»Vad gör du?« sa Olle.

»Jag hälsar på en … gammal god vän.«

»En gammal god vän?«

»Ja, Margit Johannesson som hon hette på den tiden.«

»Margit Johannesson?« sa Olle och hörde hur dum han lät, men han kunde inte smälta att en man satt framför Margits grav och petade på den.

»Hon hette det som ogift«, förklarade mannen, som om Olle inte visste vad hans egen fru hetat innan hon fått hans namn.

»Det är min hustru du pratar om«, sa Olle. Mannen hade förstört allt. Olle skulle prata med Margit, förklara hur ledsen han var över att behöva gå vidare utan henne och så stod den här fjompen framför graven och hade mage att förklara för Olle vad hans fru hetat som ogift. En ilska Olle sällan känt vällde upp inombords. »Vad vill du Margit?« frågade han.

»Är du Olle?«

»Ja, det är klart att jag är. Vem är du?«

»Johannes, Margits första pojkvän.«

»Margits vad då för något?«

»Första pojkvän.«

»Hon hade ingen pojkvän innan mig.«

»Jo, hon hade mig. Vi var väldigt kära.«

»Är det här ett skämt?«

»Absolut inte.«

Olle visste inte vad han skulle säga härnäst. Han var förödmjukad, ledsen och enormt besviken. Margit hade aldrig med ett ljud nämnt en Johannes, än mindre en pojkvän. Nu visste han varken ut eller in.

»Du saknar henne«, konstaterade Johannes.

»Hela tiden«, sa Olle. »Varför är du här?«

»Jag fick just veta att hon hade gått bort, och ville bara säga hej och tack. Hon var en fin första flickvän.«

Det var klart att hon var.

Så slog det Olle att Margit inte skulle vara hans sista, hade han tur skulle Lena vara det. Hade Margit haft hemligheter för honom, kanske det inte var så farligt om han hade hemligheter för henne också.

»Jag måste hem«, sa Olle.

Han nästan sprang ut från kyrkogården.