Under de närmaste månaderna romandebuterar tre erfarna filmarbetare på stora svenska förlag. I sina debutantporträtt i branschtidningen Svensk Bokhandel uttrycker alla tre en längtan efter ett enklare sätt att berätta. Dessutom hungrar de efter den skrivna textens unika möjligheter.
Daniel Alfredson (som regisserat bland annat Tic Tac, Varg och Flickan som lekte med elden) skriver: »Som regissör och manusförfattare har jag allt som oftast haft förmånen att i mitt arbete utgå från utmärkta litterära texter. Det har handlat om Sjövall/Wahlöö, Kerstin Ekman, Stieg Larsson och Håkan Nesser, bland andra. Orsaken till att dessa berättelser tagit steget från bok till en film eller TV-serie har varit att de är just goda historier. […] På senare år har jag däremot insett att det finns så många historier som kanske bäst låter sig upplevas som skriven text. Som helst borde slippa att filmatiseras. I en film förs handlingen fram av vad vi ser och vad folk säger och gör. I en roman finns ett par dimensioner till: Vad karaktärerna tänker och känner. I stället för att filmen rullar där framme på duken, spelas den upp i läsarens huvud och på köpet får man bygga sina egna världar och fantasier, som förstås blir helt unika.«
Peter Magnusson (som bland annat står för både manus och huvudroll i Sommaren med Göran och En gång i Phuket) menar att han har längtat »efter att försöka skapa något där ingenting står mellan läsaren och mitt hittepå. Det finns inga regissörer i en roman, inga skådespelare. Det finns bara en som skriver och en som läser.«
Och manusförfattaren och regissören Antonio Tublén skriver om en romanvärld »där den enda begränsningen är min fantasi, inte en film- eller TV-budget att förhålla sig till. Jag kan rollbesätta mina böcker med vilka jag vill. Behöver inte heller bry mig om fackliga avtal för mina karaktärer, de kan jobba dygnet runt och göra sina egna stunts.«
Olika berättelser lämpar sig helt enkelt bäst för olika format (se till exempel denna lilla text).
Olika människor lämpar sig också olika bra för olika format. Jag minns frustrationen när jag jobbade som redaktör för SVT:s Mediemagasinet, ett program som granskade mediernas arbete i början av 2000-talet. Trots att vi fick göra 13-minutersinslag, en evighet i TV-världen, fick vi in långt mindre information än jag kan få i ett sådant här nyhetsbrev. Dessutom är man helt beroende av att de intervjuade är »TV-mässiga«, hur något sägs är viktigare än vad som sägs. Helst ska de intervjuade heller inte ha ett »radioutseende«.
Jag lämnade SVT-bygget efter ett halvår och återgick till det skrivna ordet.
Veckans …
… formatmästare
För några år sedan förklarade Uje Brandelius i Skriva hur han skapade berättelser i fyra olika format utifrån samma grundmaterial: sitt eget liv. Ujes mitt i livet-kris kulminerade med en tidig Parkinson-diagnos och det hela gestaltades på en skiva och i en scenmonolog, två radioprogram samt en långfilm. Varje medium formade materialet på sitt eget sätt.
Uje Brandelius egen krassa analys: »Jag drabbades av en djävulsk sjukdom men fick en stark berättelse.«
… läslöfte
Till maj månads Skriva intervjuar vi just Daniel Alfredson om filmmakande och romanskrivande. Dessutom skriver Ulf Kvensler, en manusförfattare och regissör som fick Svenska deckarakademins debutantpris 2022 för Sarek, en guide om hur man kan använda filmdramaturgiska metoder för att skriva romaner.
… flaskpost
Det är något speciellt med anteckningar och känsloutbrott som klottrats i biblioteksböcker. Och det är något speciellt med Maria Wine också.
… film- och bokklubbsanalys
Jag håller inte med Daniel Alfredson när han skriver att bokläsaren till skillnad från filmtittaren »får bygga sina egna världar och fantasier«. När vi i min filmklubb diskuterar vad vi har sett är vi ofta oense om vilka karaktärer som är sympatiska och inte. Ibland är vi inte ens överens om vilka karaktärerna är: »Va, skulle hon vara huvudpersonens syster!? Jag trodde att det var hans fru.«
I bokklubben är vi normalt eniga om både innehåll och tolkning (däremot inte om kvaliteten).
… A-barn
Väldigt många har webbläst Håkan Årbloms vinnarnovell från senaste skrivtävlingen (liksom intervjun med honom). Många har också botaniserat bland de övriga mer än 500 bidragen. Flest läsningar, utöver de sex juryprisade bidragen, har novellerna av Alva Abrahamsson och Agnes Abrahamsson.
Jag kan ju inte vara säker, men nog lär det spela in att de texterna ligger allra högst upp i den alfabetiskt sorterade listan med bidrag.
