I boken gör du en tolkning av de förunderliga omständigheterna kring två krokodiler som varit husdjur åt både Fidel Castro och en sovjetisk kosmonaut. Hur fastnade du för den historien?
– Det var 2015, då Svetlana Aleksijevitj just hade fått Nobelpriset i litteratur. Jag hade nyligen läst henne och slagits av hur många människor som bär på fantastiska och viktiga historier. I samma veva fick jag höra talas om krokodilerna på radionyheterna och fascinerades av kosmonauten och hans familj, särskilt hans fru Yonova. Inspirerad av Aleksijevitj kom jag då på idén att göra en intervju med Yonova. Jag mejlade ambassader och konsulat för att få fatt i henne och skrev långa listor på vad vi skulle prata om. Jag fick inget napp men kunde inte släppa henne utan började ändå skriva. Jag har själv undrat varför jag fängslades så av det här kvinnoödet.
Yonovas historia berättas genom ögonen på svenska Malin. Hur kom hon in i bilden?
– När jag skrev ville jag skildra skrivandets drivkrafter och då dök Malin upp. Hon skriver själv på en berättelse om kosmonauthustrun. Yonova skildras i boken utifrån Malins fantasi. Malin är i sin tur helt min egen fantasi. Det har varit en utmaning att se på Yonova med Malins ögon, och att se på världen med de ögon som Malin tror att Yonova ser den med. Var tar en människa slut, och en annan vid? Det är ett mysterium som finns hela tiden i själva livet. Malin, Yonova och jag har saker som binder oss samman, vi delar erfarenheterna av att vara kvinna och mamma, och att tampas med klassamhället. Jag tror att många kan känna igen sig i det.
- Mer:
- Debutanter
