Lakekoffa

Efteråt stod det i tidningarna att Hannes gått genom isen och drunknat. Men många på ön förstod att det inte var hela sanningen. De förstod också bättre än att fråga Arvid och Tommy om det.

– Vi gjorde det! Vi tog den! Arvid och Tommy hoppade runt på isen och highfiveade varandra. I de tjocka overallerna såg de ut som glada barn, om det inte varit för skäggen som fyllda av vit frost stack ut ovanför kragarna.

Hannes log stort mot dem och höll samtidigt hårt i repet vars andra ände var virad runt den stora kroppen som låg på blankisen mellan dem. Den hade snurrat runt i vattnet och virat in sig själv innan de genom att fästa ett rep i snöskotern hade lyckats hala upp den ur vaken de sågat upp i den halvmetertjocka isen några timmar tidigare.

Nu låg den stilla, trött efter kraftansträngningen, bara den gulvita buken rörde sig långsamt när den andades. Den kippade inte efter luft som andra fiskar, utan verkade snarare andas lugnt och stilla, som om det inte bekom den att inte längre befinna sig i vatten.

Det hade börjat som ett skämt under hösten och sedan utvecklats till ett vad mellan de tre vännerna och hamnens äldre fiskare. Ingen av dem trodde på riktigt att det fanns ett odjur i sjön, skrönor och sagor för barn hade de sagt och hånat de äldre som påstod det. Men när de var klara med årets isfiske och fann sig sysslolösa innan nästa period hade de hetsat varandra till det här.

Ingen av dem ville ge upp eller visa sig feg så med sin samlade erfarenhet hade de resonerat sig fram till lämpliga redskap och mest trolig plats för att vinna vadet. Ingen av dem hade egentligen trott att de ens skulle komma i närheten av att lyckas.

– Ta tag så rullar vi undan den från kanten, föreslog Tommy och de hjälptes åt att rulla bort varelsen från isvaken.

Hannes tog nu en närmare titt på den, tog av sig de genomblöta tumvantarna och kände med sin hand längs dess sida. Buken var mjuk men längre upp mot den mörka, nästan svarta ryggen var kroppen fastare och den var helt täckt av fjäll. Små tättsittande fjäll, som på en ål eller lake, skimrande som olja i ljuset från pannlamporna. Kroppen var även till formen som en lakes, avsmalnande med längsgående fenor utmed rygg och buk. Stjärtfenan rundad. Men inga lakar blev så här stora, Hannes var själv lång men den här var säkert en halvmeter längre än honom. Också huvudet skilde sig från en lakes paddlika.

– Vad har hänt med huvudet? Har den fått något parasit? sa Arvid och skrattade ut stora moln av köldrök.

Hannes gick bort till honom. Varelsen hade som en krage av utväxter, inte helt olikt skäggtömmar, men dessa var fler och gick högt upp från nacken. De klistrade sig runt huvudet och när Arvid tog i dem delade de sig och flöt undan som om de bestod av mindre delar. Som testar av vått hår.

Huvudformen var märklig, ena sekunden såg varelsen kattlik ut, i nästa hade han kunnat svära på att det var ett människoansikte. Men varje gång han såg rakt på det så var det inget konstigt med det. Som en lake fast ändå inte, större, men också med andra proportioner som han inte riktigt kunde sätta fingret på. Dess ögon var slutna och han kom på sig själv med att undra om fiskar ens hade ögonlock.

En stund senare hade de ätit den medhavda matsäcken och beslutat sig för att sova ett par timmar. Gryningen var fortfarande långt borta och det skulle ta lång tid att ta sig tillbaka in i hamn, även med snöskoter, när de nu skulle ha varelsen på släp. De hade med sig sovsäckar och liggunderlag och ingen väntade dem hem förrän imorgon.

Arvid hade tagit första vakten och nu var det Hannes tur medan de andra sov. Arvid hade varit lite nervig när han bytt av honom, sagt att han tyckt isen hade rört sig och påstått att hon hade betraktat honom. Hannes frågade inte vem han syftade på med »hon«? Hade han menat varelsen?

Han petade förstrött med ispien på glöden i eldkorgen de tänt mellan sig och sneglade mot andra sidan isvaken. Tänkte att Arvid måste ha slumrat till och drömt.

Den hade inte rört sig något mer, bara de långsamma, regelbundna andetagen och dess ögon som alltjämt var slutna. De andra hade skrattat åt honom när han blött sin halsduk i sjöns vatten och lagt över varelsen. Han visste inte om den behövde det men han fick en känsla av att den inte ville torka ut.

Nu lutade han sitt huvud bakåt mot packningen och såg upp på stjärnorna. Natten var klar och månen full, men en liten ljus rand började synas längs horisonten, gryningen var i antågande. Han slöt ögonen och lät tankarna vandra iväg, någonstans mellan sömn och verklighet fylldes insidan av hans ögonlock av dunkla bilder.

Vajande sjögräs, klippor och stenar i mörkgrönt vatten. Skuggor rörde sig bredvid honom, under och över honom, gled in och ut ur kanten av hans synfält men aldrig tillräckligt nära för att han i det grumliga vattnet skulle kunna urskilja någor mer än en svepande form. De kom närmare och han kunde förnimma en lekfullhet och glädje från varelserna i vattnet, medan han själv fylldes av en längtan och en sorg. Något strök mot hans ben men försvann innan han hann vända sig om. När något mjukt rörde vid hans nacke ryckte han till och såg bara den svarta stjärnrymden över sig igen. Han hade somnat.

Hannes satte sig upp och lade ett vedträ till i eldkorgen, reste sig och skakade liv i benen. Varelsen låg stilla på andra sidan isvaken, han tog några försiktiga steg bort mot den. Halsduken hade glidit av och varelsen såg ut att ha flyttat sig en bit på isen. Till sin förvåning såg han att den inte flyttat sig mot isvaken utan mot elden, mot platsen där han själv just suttit.

Hannes gick fram till den, strök den över ryggen, fylldes återigen av den bottenlösa sorgen från drömmen. När handen nådde varelsens huvud öppnade hon ögonen och han mötte hennes blick. Mörkblå ögon mötte hans. Det började susa i öronen på honom. Utan att tänka efter virade han av repet från henne, sköt henne försiktigt framför sig på den blanka isen. När han kom fram till iskanten hade han redan sparkat av sig kängorna och gled tyst över kanten.

Den tunna isen som lagt sig över vaken sedan de drog upp sin fångst skingrades runt honom med ett pärlande ljud och vattnets kyla fick honom att hisna. Innan Hannes lät överkroppen sjunka ner i vattnet tog han ett stadigt tag runt kroppen på varelsen så hon också följde med honom ner och hennes tyngd pressade honom under ytan.

Han släppte inte taget om henne när hon med långsamma rörelser rörde sig ner i djupet men strax innan vattnets mörker slöt sig runt dem båda öppnade han ögonen. I det svaga ljuset av elden genom isen såg han håret som slog ut böljande runt henne, kände den mjuka huden och höfternas rundning under sina händer.