Allt blir kvar utom du

Den stora klockan på väggen ovanför receptionen visar fem över halv tre. Du har opererats i en timme och trettiotre minuter. Väntrummet är nästan tomt. Vibeke och jag sitter ensamma i den mintgröna soffan i hörnet som står i vinkel mot ena väggen. Mittemot receptionen finns två rader med plaststolar i samma gröna färg. På den främre raden sitter en ung kvinna med huvudet insvept i en brun sjal. Bredvid henne sitter en flicka med bandage runt huvudet. Hon lutar sig mot kvinnans axel och ser ut att sova. I det andra hörnet står ett stort akvarium med fiskar i exotiska färger. En av fiskarna ser precis ut som den där blå fisken i filmen Hitta Nemo. Minns du när vi såg den tillsammans? Du, jag, mamma och storebror. Visst hette hon Doris? Tänk att jag minns hennes namn fast jag glömt så mycket annat vi gjorde under de där åren.

– Vi är klara med operationen nu.

Läkaren framför oss ser redig ut. Professionell. Ingen tillstymmelse till empati eller andra känslor som skulle kunna grumla hans handlingsförmåga. Han är så ung. Skulle kunna vara du om bara några år.

– Men han ligger fortfarande i respirator och har fått två liter blod.

Vibeke gömmer huvudet mellan knäna och gnyr som ett skadat djur.

Hur mycket är två liter? Jag försöker se mängden blod framför mig men den enda bild jag ser är två mjölkpaket, fast innehållet är rött istället för vitt. Vibeke tittar upp på läkaren. Hon ser alldeles mjuk ut, nästan genomskinlig.

– Kan vi träffa honom?

Läkaren kniper ihop munnen och tar ett djupt andetag.

– Inte än. Vi har upptäckt en omfattande blödning i bukhålan så vi kommer behöva göra en ny operation.

Det brister för Vibeke. Hon ställer sig upp och kväver ett skrik med handen.

– Vi kommer naturligtvis meddela er så fort det blir någon förändring.

Så går han och lämnar oss ensamma kvar. Vibeke sätter sig ner igen. Hon lutar sig bakåt med ansiktet vänt mot taket och blundar. Minutvisaren på klockan passerar tolvan och hackar fram en minut. Två minuter. Tre minuter. Hur många minuter har du levt? Hur många fler minuter ska du få fortsätta leva?

En hissdörr ute i korridoren har hakat upp sig och åker fram och tillbaka. Swosh, swosh, swosh.

När jag reser mig för att gå på toaletten ser jag att Vibeke somnat. Det måste vara chocken och anspänningen. Två knivhugg hade du fått, sa polisen, ett i armen och ett i magen. Ambulansen hade kommit inom sju minuter, men då var du inte längre vid medvetande.

Jag försöker kissa men det kommer inget så jag står kvar med snoppen i handen i brist på nåt bättre att göra. Vitt porslin. Vatten. Gustavsberg. Vad betyder egentligen WC? Visst är det nåt med Water? Doris in the water.

Det är lättare att se på sina barn som offer än som förövare. På något sätt blev jag mer påverkad av det som den andra polisen sa. Ett vittne påstod att det var hämnd för att du hade varit med och misshandlat en kille efter en fest på fel sida stan för en månad sen. Han hade tjafsat med dina kompisar och när ni skulle gå därifrån gav ni er på honom allihop. Fem stycken fjortonåringar. Fjortonåringar. Ni hade slagit och sparkat honom fast han låg ner i trapphuset och var helt försvarslös.

Vi bara stirrade på poliserna. Pratade dom verkligen om dig? Vi kunde inte i vår vildaste fantasi föreställa oss att vår lilla, känsliga, snälla och fina son kunde utföra en så fullständigt vidrig handling.

Var det den natten det var sånt oväder och du kom hem genomblöt och stängde in dig på rummet? Var det den natten vi förstod att något hade hänt men du vägrade prata och vi tvingade oss in, satte oss på varsin sida och höll om dig medan du gick sönder mellan oss? Som tunna, tunna glasskärvor föll du sönder mellan oss, men du sa inte ett ord och sen somnade du bara. Kommer vi någonsin få dig tillbaka?

Jag ser dig i den rutiga babybjörnen på min mage uppe vid Ales stenar. Din lilla gröna virkade babymössa som fladdrar i den hårda vinden. Det blåser och tjuter men du bara skrattar. Jag, Vibeke och din storebror skrattar vi med. Sen ylar vi mot havet.

Jag spolar i toaletten för att verka normal om det nu är nån som ska in efter mig, sätter på kranen och blir stående framför spegeln. När blev jag så gammal?

Det är så mycket jag borde sagt och gjort men det har känts helt omöjligt att nå fram till dig. Samtidigt fattar jag ju att så kan det inte vara. Ingenting kan vara omöjligt. Är det för att jag var rädd? Eller för feg? Jag har försökt hitta ursäkter, att det var ett medvetet val att släppa kraven på dig för att inte förvärra situationen, för att inte skapa större revor och avstånd mellan oss. Men jag hade fel. Jag fanns inte där för dig.

Kommer vi någonsin kunna prata med varann igen?

Jag stänger av kranen och öppnar dörren.

Swosh, swosh. I korridoren kliver en äldre man in i hissen och nu verkar den funka normalt för dörrarna slås igen och öppnas inte mer. Dörrarna slås igen och öppnas inte mer.

När jag kommer tillbaka till väntrummet står läkaren och håller upp Vibeke som hänger som en påse dött kött i hans armar. En sköterska försöker stötta upp med ena armen bakom hennes rygg. Klockan på väggen visar tjugo minuter i fem och morgonljuset fräter in genom de stora glasrutorna som vetter mot parken.

Tystnaden i bilen på vägen hem. Det finns inget mer att säga. Det som inte blivit sagt kommer aldrig sägas.

Vibeke sätter på radion. Värmeböljan i Europa. Kriget i Ukraina. Ryssland vinner ytterligare territorier i Donbass och Luhansk. Passikivi på försvarshögskolan uttalar sig om möjliga framtidsscenarion, truppförflyttningar och gruppförstärkningar.

Hon stänger av radion, vrider på AC:n och tittar ut genom fönstret. Vinddraget från AC:n får hennes hår att fladdra och blottar nacken, blank av svett. En droppe är på väg att rinna ner under tröjkragen men tvekar och blir kvar. Träden därute blir kvar. Husen blir kvar. Människorna och deras hundar blir kvar. Preem-macken, Ica Kvantum och Systembolaget blir kvar.

Allt blir kvar utom du.