Allt jag inte säger

Mörkret låg som svart målarfärg över entrén till akuten. Lysrör blinkade och det bleka ljuset därinne tycktes kämpa för sin existens precis som jag. Scarfen var fläckig och min hand låg som en död fisk mot bröstet. Axeln var helt bortdomnad av fixeringen och jag smög in genom automatdörrarna för att inte åsamka mig själv mer smärta. Mottagningen var tom sånär som en figur längst in i hörnet. Det var en ung man, en kille. Han hade arbetskläder, var skitig som en sotare och satt och stirrade rakt in i sin telefon. Jag slog mig ned på motsatt sida och la väskan på stolen bredvid. Försiktigt lirkade jag upp dagboken och kastade en blick mot glasluckan. Varför var det ingen personal här?

Killen i hörnet såg härjad ut. Skenet från hans mobiltelefon avslöjade att ansiktet var rejält svullet. Var ögat bara igenmurat eller hade han inget öga alls? Just som jag studerade honom såg han oväntat upp. Våra blickar möttes och jag nickade hastigt och återvände till dagboken; jag lät min oskadda hand smeka stjärnmönstret i pärmen och slog upp den, slätade ut ett oskrivet blad och klickade fram stiftet i pennan. Stödd mot knät krafsade jag ned allt som hänt, pennan raspade behagligt mot pappret men skrivandets ångestdämpande effekter uteblev. Killen störde mig, jag kände att han betraktade mig.

Reflexmässigt rätade jag på ryggen och höjde hakan, bara en aning, så att käklinjen blev tydlig. Jag lyfte armen för att stryka handen genom håret men insåg misstaget direkt. Smärtan exploderade i armen och vita stjärnor dansade över synfältet och punkterade synen. Dagboken ramlade i golvet med en duns och jag lade flämtande handen mot bröstet igen.

»Helvete!«

Svordomen studsade mellan väggarna och jag vaggade kroppen fram och tillbaka. Var i helvete var personalen på det här stället?

Killen slog ut med handen. »Man skulle kunna tro att det ska gå fort, när det är så tomt här menar jag. Tyvärr inte!« Han skakade menande på huvudet med blicken mot den tomma luckan innan han riktade uppmärksamheten mot mig igen.

»Vad är det som har hänt?«

Jag såg mig om. »Mig?«

»Ja, vem annars?«

»Jag har klämt mig i dörren.«

»Aouch!« Han grimaserade med smärtad min »… det ser ut som mer än naglarna trillat av«.

Han reste sig och tog två steg mot mig, böjde sig ned och plockade upp boken. »Här«, sa han och la den ovanpå min handväska. Ansiktet var fräknigt av smuts och ena sidan var svullet långt ned över kinden.

»Var det dörren till ett kassavalv?«

Frågan fick det att hetta om kinderna och hjärnan letade febrilt efter historien, den jag skulle berätta om någon frågade. Men jag var blank, jag mindes bara sanningen, så som det stod skrivet i dagboken. Istället höll jag upp boken i en tacksam gest och sa »Tack så mycket!«.

»Det var så lite. Är det en dagbok?«

Jag önskade att han skulle återgå till sin telefon men han var tydligen pratsjuk och nu pekade han mot sitt ansikte. »Undrar du vad som har hänt mig?«

Tystnaden varade bara någon sekund innan han fortsatte: »Jag fick något i ögat när jag bytte däck på bilen. Det är nog ingen fara, det gör förjävla ont bara.«

Ingen fara? Det såg ut som om hela huvudet skulle behöva opereras bort. Men det sa jag inte och killen tog till orda igen.

»Har du mycket ont?«

Jag nickade.

»Berätta! Vad har hänt?«

Frågan gjorde mig både varm och trött. Han såg otäck ut men hade ett fint leende. Jag tittade mot luckan igen. »Jag sa ju det, jag har klämt mig.«

»Och nu har du ett behov av att skriva av dig?«

Kommentaren gjorde mig paff. Killen hade ögonen med sig! Jag blev varm om kinderna men vände inte bort blicken. Han var en fullständig främling, så vad var egentligen vitsen med att ljuga?

»Jag skadade mig med mening.«

»Du gjorde vad?«

»Jag gjorde det för att dölja något.«

»Men du har skrivit ned den i boken?«

Jag nickade igen.

»För att bli kvitt ångest?«

»Ja, faktiskt.« Han överraskade verkligen, både med sin rättframhet och sina antaganden.

»Tänk om någon hittar boken då?«

»Omöjligt.«

»Varför då?«

»För att jag låser in den varje kväll och tar med den i handväskan på dagarna.«

Killen visslade till. »Den boken skulle jag gärna lägga vantarna på.«

»Du missade just chansen«, sa jag och log.

Jag gillade honom! Bakom det groteska ansiktet såg han trevlig ut. Inte riktigt min typ förstås men lite som kändiskonditorn Roy Fares. Svart hår, nötkrämsfärgad hy och sammetssvarta ögon. Jag hade intervjuat Roy för några dagar sedan och haft svårt att värja sig för hans blick, en sådan som suger tag och inte viker undan, som känns i magen. Synd att han är gay, skrev jag i dagboken efter intervjun.

Den här killen var definitivt inte gay, snarare raka motsatsen. Jag bet mig i läppen. »Hur är det med ögat, gör det mycket ont?«

»Det är okej. Jag har varit med om värre.« Han knöt handen och slog sig för bröstet. »Men tack för att du frågar Bridget!«

»Bridget?«

»Jones. Hon med dagboken. Är inte det du?«

Liknelsen fick mig att skratta högt vilket var obetänksamt. Riktigt dumt! Handen straffade mig direkt för rörelsen och smärtan fick rummet att snurra.

Just då öppnades en dörr och en sköterskas röst vändes mot mig.

»Är du inskriven?«

Jag skakade på huvudet och försökte hitta något att stödja mig mot men det svartnade för ögonen. Det sista jag såg innan rummet vände sig upp och ned var att killen sträckte sig efter dagboken. Sedan föll jag.