Dagen då min hamster blev kung

Allt började med att min hamster dog.

Och innan du himlar med ögonen: det var inte ett vanligt »sorgligt men ändå smått väntat hamster-dör-för-att-hamstrar-är-porösa«-ögonblick.

Nej. Min hamster, Göte, dog, återuppstod, bad om ett plåster och förklarade att han var Kung av de Förtappade Fickorna.

Jag svär. Jag var där.

Det var torsdag. Jag hade just kommit hem från skolan, trött, hungrig och i det mentala tillstånd som bara uppstår efter ett svettigt grupparbete med Tobbe »Jag-gör-inget-men-får-A-ändå« Sjöström. Han hade tillbringat hela passet med att rita cirklar på sitt block och säga saker som: »Men är inte det där typ redan klart på Wikipedia?« Medan jag och Maja slet som om våra betyg hängde på det (vilket de gjorde).

Jag gick in på mitt rum, slängde av mig ryggsäcken, och där låg han.

Stilla. Liten. Pälsig. Död.

Och jag bröt ihop. Som man gör när någon man älskar slutar andas. Jag grät så fult att min egen spegel började imma.

Jag snöt mig i min multiplikationstabell och lovade högtidligt:

– Göte…! Grät jag.

– Jag lovar att aldrig mer ge dig selleri. Jag visste att du hatade det. Jag bara… jag bara trodde du kunde vänja dig. Jag menar, jag vänjde ju mig vid skolmaten i fyran! Jag skakade honom lite försiktigt, som om han kanske bara tagit en dramatisk tupplur. Men ingenting hände.

Så jag fortsatte.
– Jag lovar också att jag aldrig mer ska försöka bygga små hinderbanor av toarullar. Eller sätta på dig dockkläder. Okej, kanske tröjan var gullig, men du såg ut som en… Som en arg muffins.

Och där, mitt i snor och sorg, blinkade han till. Bokstavligen. Ett öga öppnades, sen det andra. Och så sa han:

– Selleri var en krigsförklaring, Alma. Jag skrek. Inte så mycket för att Göte pratade, utan mer för att han hade en liten gyllene krona på huvudet. Och en mantel. Av mina gamla strumpor.

– Va… v-vad i helv—!?

– Hysch, sa han.

– Det är inte tid för frågor. Jag har varit död i exakt 43 minuter och 12 sekunder, och under den tiden har mycket förändrats. Sätt dig. Vi måste tala om skoskav, magi och förräderi. Och vet du vad? Jag satte mig. För när ens döda hamster återuppstår som kung över alla borttappade saker man någonsin stuckit ner i en ficka, då sätter man sig. Oavsett hur många läxor man har.

– Okej, sa jag. Men… varför har du en strumpmantel?

– För att alla kungar behöver en mantel. Och för att du borde tvätta dina strumpor oftare. Han pekade med en tass mot min garderob.

– Portalen öppnar sig snart. Du måste följa med mig tillbaka. De tror att jag är förlorad. Men jag har en plan. En modig, idiotisk plan. Du har skor. Jag har krona. Vi klarar det. Jag stirrade.

– Vänta lite nu. Du dog. Du återuppstod. Du är… Kung? Och du vill att jag ska gå in i min garderob för att… Rädda skor?

– Exakt. Du hänger med. Och något i mig, kanske den del som brukade rita enhörningar med svärd som liten, sa: Kör. Så jag reste mig, tog på mig mina bästa gympadojor, plockade upp en chokladbit från skrivbordet (det här kändes som ett snack-situation) och nickade.

– Är du klar snart? Sa Göte otåligt.

– Jag packar! Jag kanske ska… Jag vet inte… Rädda en hel fickvärld!? Man går inte in i en garderobsportal oförberedd. Det finns filmer om det här! Har du inte sett Narnia?

– Nej, svarade han kort.

– Jag har varit upptagen med att vara död. Till slut nickade jag. Jag hade fickorna fulla av mer eller mindre nödvändiga saker och såg ut som en mycket förvirrad scout.

– Låt oss rädda… vad det nu är vi ska rädda. Göte log. Kungligt.

– Välkommen, Väktare av Det Glömda Små. Vi har saker att hämta. Sedan sprang vi, han via golvlisterna, jag med fjärilar i magen, mot garderoben som snart skulle bli en portal. Jag svär att när jag öppnade dörren, hörde jag tusen tofflor jubla.