Rastplats Tallboda

Det sista andetaget innehöll inget syre. Det svartnade för ögonen. Nu var det bara några sekunder kvar. Det var en svår tanke att omfamna, att endast vara ögonblick ifrån att dö. De var över trettio personer i det trånga, mörka utrymmet. De flesta var redan döda. Försöken att ta sig ut hade inte lyckats. Skriken och gråten hade tystnat. En person hade överlevt de andra, Aisha. Hon hade sett hur en efter en långsamt slutat att andas. De påminde om fiskar som kippar efter andan på en solvärmd sommarbrygga. Små, korta desperata andetag. Livet gled ifrån dem. Men de sprattlande inte likt fisken. De tog emot döden med värdighet. Satte de sig ned, för att sedan sjunka ihop över en någon annan kallnande kropp. Ett stort plockepinn med lealösa armar och ben. Utanför hörde Aisha hur E4:ans aldrig tystnande trafik fortgick i vanlig eftermiddagspuls. Hon använde sina sista krafter till att med en nyckel karva ett ord på insidan av lastbilssläpet. Sen föll hon ihop över de andra, med blicken fäst på väggen.

»Sakrament.«

 

Lenny Haraldsson stod i en provhytt och hade efter stor inre kamp valt att investera i den rutiga Hansen and Jacob-kostymen. Prismässigt var det rejält över hans budget. Men det fick vara så. Efter att ha löst flera nationellt uppmärksammade brottsfall hade han blivit en efterfrågad talesperson för polisen. Till en början hade han avböjt alla intervjuer, men efterhand börjat gilla uppmärksamheten. Kostymen var till ett sådant framträdande.

Nu ringde telefonen, där i provhytten. Han hade nogsamt meddelat sin närmsta kollega, Märtha Bohlin, att han inte var anträffbar på hela kvällen. Han lät det ringa. Den manliga expediten frågade genom skynket:

»Behöver du hjälp?«

”Nej tack, kan du skicka in en likadan skjorta – men den ljusblå?” svarade Haraldsson medan han försökte kränga på sig kavajen. Samtidigt fortsatte telefonen att ringa. Hela situationen var obekväm. Varmt, trångt, expeditens frågor och telefonen som ringer. Han började svettas.

»Ja hallå?« svarade han korthugget.

»Det är Bohlin. Vi står vid E4:an. Avfarten vid Tallboda. Du behöver komma.«

”Här kommer den blå skjortan«, sa expediten och langade in den i hytten. Haraldsson försökte återuppta telefonsamtalet.

Han hörde hur någon svor i bakgrunden. Bohlins röst var skarp och tydlig, och han hade arbetat med henne tillräckligt många år för att förstå allvaret. Bohlin sa en mening till och lade sedan på:

»Fan. Avfart 113. Släpp allt du har och kom.«

Pulsen tilltog i den trånga provhytten. Han började svettas när han försökte kränga av sig kläderna. Den dyra kostymen satt perfekt, men var svår att få av. Han valde att ha den på, och stegade ut i butiken. Röd i ansiktet och med ansträngd andning skyndade han mot ytterdörren. Expediten stirrade mot den dyra kostymen. Haraldsson vände sig om samtidigt som han öppnade dörren.

»Jag måste sticka. Jag vill köpa allt det jag har på mig. Skicka mig en faktura.« Han lämnade sitt visitkort.

»Är du polis?« frågade expediten när han läste på visitkortet.

»Då kommer nog dina kollegor inspringande om några sekunder. Jag har precis tryckt på larmet. Jag trodde du skulle springa ut med vår dyraste kavaj.«

Haraldsson tog fram plånboken och betalade. Efter någon minut blinkade blåljusen mellan tegelväggarna ute vid trottoaren. Expediten kom ut och förklarade missförståndet, Haraldsson stegade efter.

»Vad bra att ni kunde komma, kan ni skjutsa mig till Tallboda?«

Det var fullt pådrag och stora avspärrningar ute vid brottsplatsen. Uniformerad polis dirigerade förbi trafiken. En körbana var avstängda. Vid en informationstavla om Linköping, vid något som liknande en rastplats, stod en vit lastbil omringad av fyra polisbilar. Män i vita skyddsoveraller gick fram och tillbaka. Haraldsson tyckte även att han skymtade Bengtsson i en overall. Hon var rättsläkare och de två hade samarbetat mycket senaste åren. Hennes företrädare var en gubbe i sjuttioårsåldern, som troligen närmade sig den där kalla britsen själv. Han arbetade konsekvent emot poliskollegorna, och försökte dölja både sin flint och okunnighet. Bohlin var precis motsatsen. Långt blont hår, ung och relativt nyexaminerad. Full av idéer och driv. Hon och Haraldsson hade kommit varandra nära från dag ett.

Haraldsson tackade för skjutsen och klev ur bilen. Han var fortfarande klädd i sin dyraste kostym någonsin. Bohlin skyndade emot honom. Hon bar en grå munkjacka i den svala vårkvällen.

»Hej. Alltså, det här är … fy fan det värsta jag sett.«

Bohlins svordomar var ofta väl avvägda.

»Okej, berätta för mig.«

Han och Bohlin hade sett en hel del elände tillsammans. Hon pekade på lastbilen medan de gick emot den.

»Över trettio personer därinne.«

»Okej, vad säger de, vad har hänt?«

Bohlin stannade upp.

»Trettio personer. Alla är döda«, sa hon sammanbitet.

Inte ens Haraldsson kunde vara beredd på detta.

»Vad säger du?«

Han hörde alldeles utmärkt.

»Över trettio personer. Av utländsk härkomst som det ser ut. Flera barn. Vi har inte kommit till botten av högen ännu.«

Sättet hon sa »botten av högen« fick honom att rysa. Hon fortsatte:

»Bengtsson misstänker att de kvävts till döds inne i lastutrymmet. Hon ser inga andra ytliga skador. Några har skador på händerna, men hon tror de uppkommit när de försökt ta sig ut. Troligen har lastbilen bara lämnats här, med personerna inlåsta.«

De gick igenom avspärrningarna. Väl framme vid lastbilen fick de gå åt sidan då overallerna fotograferade brottsplatsen. Det var fortfarande ljust, i den tidiga vårkvällen. Alla såg fokuserade ut. Det var andäktigt stilla, endast tystlåtet mummel hördes. Lastbilen var av mindre modell. Haraldsson klev fram och såg in i lastutrymmet.

Bohlin hade inte överdrivit. Det var verkligen en hög. Först såg det ut som ett berg av potatis, men snart kunde Haraldsson urskilja armar, ben och förvridna ansikten. De flesta såg avslappnat sovande ut, medan några var fyllda med stelnad skräck. Ett par ögon stirrade rakt mot honom. Han granskade utrymmet så noggrant som gick, på några meters avstånd. Försökte undvika de stirrande ögonen. Kropparna såg intakta ut, inga synbara skador. Bengtsson gick förbi och sneglade på honom, hon visade inget leende – fullt upptagen. Han försökte omfatta det fruktansvärda, över trettio personer döda. Senaste tiden hade han drabbats av yrsel, och hittade snabbt en campingbänk. Det tog en halvminut innan yrseln försvunnit. Bohlin satte sig bredvid honom. De kunde fortfarande se rakt in på traven med människokroppar. Huller om buller i en smutsig lastbil, bredvid en riksväg.

Här tog ert liv slut. Ovärdigt och helt slutgiltigt. Varifrån kommer ni? Vem sitter där och saknar er just nu, utan att veta att ni ligger här – vita i ansiktet? Strax utanför Linköping city. En mamma, en dotter eller son? 

Haraldsson skakade bort tanken från huvudet. Den gjorde honom ofokuserad och disträ. Bohlin pillade i nacken på honom. Hon tog fram en prislapp som satt kvar.

»Nyköpt?«

Haraldsson blev genast väldigt medveten om att han var klädd i en premiumkostym. Det skavde i honom. Han såg sig omkring, och visst, där stod fotograf och reporter från lokaltidningen och zoomade in på honom och Bohlin. Han vände sig mot Bohlin.

»Faktiskt inte betald ännu. Jag stod i provhytten när du ringde.«

Hon läste prislappen.

»7 700 kronor? Inte ens min man köper så dyra kavajer. Fint ska det vara.«

Hon log. Det var förlösande i allt bedrövligt runtomkring dem.

»Ja precis, jag kanske är lite överklädd?« Han klappade Bohlin på axeln.

»Nu kör vi.«

De reste sig och började studera lastutrymmet. De kunde inte gå in, det gick inte att undgå från att kliva på någon. Haraldsson var intresserad av de uppspärrade ögonen.

De blev avbrutna av att telefonen ringde. Haraldsson svarade:

»Hej, mitt namn är Marie Adlarsson. Jag arbetar på produktionsbolaget Kevlar 365. Vi har fått ett avhopp från vår gästlista i en populär tv-show. Vi skulle vilja ha dig som gäst.«

»Jaha…« Haraldssons mun var halvöppen. Han kunde inte släppa blicken från de uppspärrade ögonen. Han funderade på att klicka bort Adlarsson, men valde att fortsätta:

»Vill du vara vänlig att upprepa det, jag står lite illa till här.«

Den skarpa, vädjande blicken etsade sig fast i hans inre. Den var glasartad. Docklik.

»Vem är du? Var kommer du ifrån?«

»Ingen fara, jag heter Marie Adlarsson och arbetar som produktionsassistent på bolaget Kevlar 365. Vi arbetar med produktioner i Norden. Just nu har vi fått ett avhopp på en av våra mest omtyckta talkshower.«

Hon lät vänlig och varm. Han såg på de kallnande kropparna.

»Okej. Varför vill ni ha mig?«

Haraldsson väntade med den självklara frågan.

»Vi tycker din berättelse är så stark. Angående hur ni löste sexhandelshärvan och Goljunevutredningen. Och din relation till din bror. Din berättelse är unik – och vi tror att den skulle göra sig bra i vårt program. Sen vet vi att du har idéer om hur polisen borde ändra sitt arbetssätt. Det här skulle kunna vara en chans för dig att få berätta om allt det. På bästa sändningstid. I landets mest populära talkshow.«

Haraldsson gillade hennes raka stil. Inget fjäskade eller vädjande. Bara rakt på sak. Han gillade redan Marie Adlarsson.

»Det låter bra. Jag kommer gärna.«

Han kunde inte släppa de stirrande, glasartade ögonen.

»Vad tittar de på?«

»Toppen. Vi  har alltså fått en lucka och undrar om du skulle kunna komma på inspelning redan om två veckor?«

Han satte sig på huk och försökte följa den döda kvinnans blick.

»Okej« sa han i telefonen.

Det blev tyst medan han uppmärksammade Bohlin på blickens riktning. Hon följde den och noterade något som stod skrivet på insidan av lastbilens lift. Han hade glömt bort samtalet i telefonen.

»Hallå?« Sa den klara och vänliga rösten i telefonen.

»Ursäkta, jag står som sagt lite illa till.«

»Ingen fara, vi återkommer.«

»Tack då… förresten, jag höll på att glömma – vilken talkshow pratar vi om?«

»Carina Bergfeldt.« Hon lade på.

Bohlin pekade på lastbilens innervägg och bokstaverade högt medan hon skrev ned vad som stod där:

»S A K R A M E N T .«