Medborgarna

Inledningen av Henrik Bromander

De är halvvägs framme vid rastplatsen och pojken där bak har äntligen blivit tyst. Hon ser de täta granarna norr om Håkanssons gård ge vika för späd energiskog som plötsligt löses upp av snår, vass och stenar. Sjön är fin så här om kvällningen. Främmande, och därför möjlig att betrakta. Det är nästan som om hon ser den för första gången.

Sjön hon lärde sig simma i när grannarna, som hade en autograf av Arne Borg uppsatt ovanför öppna spisen, ordnade simskola om somrarna och drog tågvirke mellan bryggan och hängbjörkarna så att man hade något att hålla i. Bortom björkarna fanns ett par farligt hala klippor som hon något år senare kunde ha drunknat vid om det inte varit för Öbergs grabb som stod och fiskade braxen en bit bort. Samma vitblonda lite dumblyga men söta kille hon senare kysste på motsatta sidan stranden, efter ett okänt antal mellanöl medan någon försökte spela de inledande ackorden till Smoke on the Water på en illa strängad gitarr. Micke, så hette han. Mikael Öberg. Stack ner till Göteborg direkt efter skolan, ingen vet riktigt vart han blev av.

Nu är pojken orolig igen. Han mumlar något. Roger säger att han får prata svenska om han vill bli förstådd. Hon kollar Facebookgruppen igen men inget nytt sen sist, bara Stoffes korthuggna Vi är på plats.

De kör i den långa kurvan längs halvön där hon och Tomas hade sin båt. Eller, där Tomas hade sin båt. Det var viktigt. Det var hans båt, hans bil, hans hus. En gång lärde hon sig ett ord för hur Tomas var. Possessiv. Han älskade att äga, långt mer än vad han älskade någon människa. Men båten tyckte även hon om. Det var inget särskilt med den, en enkel plastjolle med en utombordare som bara ville starta ungefär var tredje gång. Det var mer vad båten gav. Abborrmete om försomrarna och badutflykter till Älgön och de blåskimrande augustinätternas spända förväntan; skulle burarna innehålla några kräftor och skulle de bli upptäckta av tillsynsmannen? Framför allt innebar de där båtturerna en möjlighet att komma bort från varandra, även om man satt knödd flytväst mot flytväst. Vrålet från motorn omöjliggjorde alla samtal och öppnade ett inre rum fullt av tankar och drömmar.

Hon slänger en blick i backspegeln. Ser mest Måns. Det är som om hans kropp fyller upp hela det bakre utrymmet av bilen. Herregud vad han äter. När de provianterade på macken tog han inte bara två stora baguetter med räksallad utan även två av de där hemska korvarna som säkert snurrat runt där i flera dagar innan han förbarmade sig över dem och slukade dem i ett par tuggor. Men så fick de ju rabatt också. Sedan de började patrullera har macken haft ungefär noll problem med vare sig slangande baltiska bensintjuvar eller tiggare som bunkrar upp framför de automatiska dörrarna med sina fejkade lappar och sitt falsktrevliga hejhejande.

Ja, patrullerna är populära. De får mycket kärlek, många tummar upp och som sagt en del gratis mat också, men man kunde ju önska att fler ville engagera sig. Om folk i bygden nu tycker att de gör en så himla fin insats, som det var någon som skrev häromveckan, om de verkligen fyller det tomrum som den nerlagda polisstationen skapade, borde inte fler aktivera sig då? Ligger det inte i allas intresse att deras lilla samhälle inte bara ska leva utan också att det får göra det i säkerhet, lugn och ro? Som Roger sa: fem bilar är fem för lite. Vi borde vara dubbelt så många, minst, för att kunna täcka upp hela området under dygnets mörka timmar.

Men än så länge har efterlysningarna om handräckning bara resulterat i ett fåtal hugade som åker med några nätter och sedan får nog. Det är arbete hit och familj dit som ursäkt. Jaha, så det är bara vi som varken har det ena eller det andra som ska skydda alla de lyckligt lottade, tänker hon ibland. Världen är orättvis, som hennes mor brukade säga. Håller hon på att förvandlas till henne?

Nu är pojken ordentligt orolig. Det verkar som om han fått loss en arm och griper efter dörrhandtaget. Hon sträcker på nacken för att försöka se i backspegeln men det är svårt. Vågar inte riktigt vända sig om, inte sedan hon såg vad de gjort med honom. Roger suckar och Måns flåsar, de verkar ha kopplat något sorts grepp på honom. Det är Roger som instruerar Måns som sitter bättre till, halvt bakom pojken. Armen runt halsen och den andra handen på huvudet. Nej, inte i nacken, mer på toppen av huvudet. På toppen! Så ja. Tryck till. Hårdare. Ser du hur lugn han blir?

Flåsningarna når sitt crescendo och ebbar sakta ut. Tomas säger ingenting. Håller bara blicken på vägen och ger lite mer gas men ligger hela tiden under hastighetsbegränsningen. Hon kollar gruppen igen. Marianne har kommenterat Stoffes inlägg. Alla är här. Bil fyra kommer ni snart eller? Hon säger ingenting till Tomas, vet att han hatar att bli stressad när han kör. Eller när han håller på med vad som helst. Tunnelseende, totalt fokus på en enda sak. Som om han balanserade hela världen på sina axlar och minsta tuva skulle kunna få honom att tappa jordklotet.

När hon såg den nya turordningslistan och fattade att de satt henne i samma bil som honom undrade hon först om det var ett skämt, sedan om det var ren och skär illvilja. Alla känner ju till skilsmässan, alla vet allt här, det är så det funkar. Man känner till vilka som är obotligt sjuka, vems barn som blir mobbat i skolan, vem som blivit friställd och vems sjukpenning som blivit indragen. Detta om de normala vill säga, de skötsamma. Om buset vet man mindre, om det vita skräpet i längorna nere vid ån och missbrukarna ute på campingen och säsongsarbetarna i barackerna bakom Anderssons maskinpark och de asylsökande borta på den nerlagda kursgården. Det är som om de lever i en annan värld.

Fortsättningen av Petra Norqvist

Men det var inte aktuellt att diskutera listan. Någon hade sett två figurer vid Wikmans uthus så de åkte dit. De hade genast upptäckt pojken, han snubblade genom hallonsnåret och det hade varit enkelt för Tomas och Roger att dra in honom i bilen. Bara hon såg flickan. Den lilla kroppen låg ihopkurad på marken och skakade. De andra hade fullt upp med pojken.

Hon uppfattar en förändring av ljudbilden i kupén när pojken får upp dörren och vräker sig ut i mörkret. Det går så snabbt. Tomas panikbromsar. Roger och Måns vrålar att han ska vända. Utanför är det nästan helt svart och man ser inte sjön, bara den vita dimman som dansar en bit ovanför vattnet. Tomas lägger i backen och vänder bilen:

»Var i helvete är han!«

De kör långsamt och låter helljuset plöja vägen framför dem. Kupén dryper av adrenalin. Hon får upp fönstret och när kvällsluften örfilar henne drar hon tacksamt ner den i lungorna.

De stannar. Männen kliver ut och när de passerar hennes sida ser hon att Roger håller ett gevär i handen. Hon öppnar dörren och lämnar bilen. Går åt motsatt håll. Geväret är droppen, hon vill inte mer. En så jävla dum idé. Varför skulle de ta med sig pojken? De hade bara kunnat skrämma honom lite lagom och sedan sticka.

Hon hör Tomas skrika hennes namn, en röst som är van att få som den vill. Hon snabbar på, vill slukas av mörkret och bara försvinna när det är precis det marken under henne gör och hon faller. Rutschar i sidled i vad som känns som en evighet och slår i den halvfrusna jorden hårt. Känner att något går sönder i foten. Ironiskt nog vet hon precis var hon är; slänten ner mot sjön är brant just där vägen svänger och det saknas räcke. Försiktigt vrider hon på kroppen för att kunna få ned handen i jackfickan där hon har mobilen. Men fickan är tom.

Handen i andra fickan, också den tom. Kanske borde hon bli rädd nu, men hon har varit med om värre. Mycket värre. Marken börjar kyla henne, hon måste ta sig upp. Hon jämrar sig, det gör så jävla ont. Hon mår nästan illa.

En gång föll hon över soffbordet och bröt armen. Den gången hade hon spytt av smärtan. När Tomas förstod att hon måste till sjukhuset bad han henne borsta tänderna innan de åkte och när de kom hem, hon med gipsad arm, fick hon skura vardagsrumsgolvet med vänster hand.

De skrikande rösterna hörs svagare nu. De kan inte ha sett henne falla. En gren bryts nära. Vad är det? Kanske ett tungt djur … en älg? Hon har suttit på pass, känner igen ljuden. Men så uppfattar hon en doft; stark och stickande. Mänsklig.

Ett ansikte dyker upp framför hennes. Det är pojken som böjer sig över henne. Hon känner mer lättnad än rädsla, hade varit ganska säker på att han slagit ihjäl sig när han kastade sig ut i full fart. Han faller ned på knä bredvid henne, lyser med sin mobil. Sträcker fram en hand som hon tar emot. Han hjälper henne upp till sittande. I mobilskenet ser hon att hennes fot ligger i en vinkel som är fel och som borde smärta mycket mer. Men hon är van vid smärta.

Han slog en köksstol i hennes rygg en morgon då hon vänt den mot honom för att lämna hans ilska. Det var först flera timmar senare som hon fick fruktansvärt ont. Smärtan hade väntat så hon kunde gå ut till bilen och köra till mamma. Stanna här sa mamma, men hon åkte tillbaka.

»You must have doctor«, säger pojken. Hans ena öga är igensvullet och kinden täck av torkat blod. Han reser sig och går i väg med mobilens lampa riktad mot marken. Han drar nu, tänker hon. Men han kommer tillbaka med en gren. Men en gren kan inte hjälpa henne nu. Och inte pojken heller.

»Go to your sister«, säger hon och han stelnar till. »They don’t know«, tillägger hon snabbt när hon förstår vad han tänker. Fasan över att ansvara för någon annans liv när man knappt kan ansvara för sitt eget.

Den gången Tomas öppnade fakturan från mottagningen för gynekologi och förstått varför hon varit där hade hon varit säker på att han skulle slå ihjäl henne. Men det hade inte kommit några slag, han hade bara stirrat på henne med en blick som uttryckte uppriktig förvåning. Sedan hade han lämnat henne stående i hallen. Den isande skräck hon känt inför tanken på att ansvara också för någon annans liv hade gjort beslutet enkelt. 250 kronor hade ingreppet kostat.

Pojken hjälper henne upp och smärtan får det att sjunga i öronen. Han ger henne grenen men hon skakar på huvudet: »No, this won’t work.« Han lägger hennes arm runt sina tunna axlar: »We go to road, you must have doctor.«

De förflyttar sig mycket långsamt och hon hoppas att de snart kommer till sjön, där kan hon lokalisera var de är och hon kan låna hans mobil för att ringa. 112.Ett nummer hon aldrig ringt i hela sitt liv.

Samtidigt som hon förstår att de är mycket nära sjön hör hon Roger ropa hennes namn. Hon tittar på pojken: »Go«, viskar hon och lyfter försiktigt sin arm från hans axlar och han springer. Hon sjunker ned på en sten och ser honom försvinna i mörkret. Roger och Tomas flåsande skär sönder luften när de dyker upp sekunder senare. »Vad i helvete!« skriker Tomas. Han är så arg. Vill slå, det ser hon. Hon hör stenar som rasar och kvistar som bryts. Roger tänder en ficklampa och lyser in i slyet. Det är Måns som med ett brett flin kommer emot dem med pojken i ett grepp framför sig. Näsan är sönderslagen och det rinner blod från munnen.

Tomas grymtar och med tre stora kliv är han framme vid Måns, sliter tag i pojken och slänger honom till marken. Sedan börjar han sparka. Hon känner sparkarna över hela sin kropp, vet hur man ska skydda huvudet men det vet inte pojken, han bara ligger där bland stenarna och tar emot.

Hon vrider sig mot Roger och använder båda sina händer när hon sliter geväret ur hans händer. Faller till marken men känner ingen smärta. Samtidigt som hon osäkrar vapnet kommer det ett ljud ur henne som hon aldrig har hört förr. Det börjar någonstans långt, långt inne i henne och växer till något fruktansvärt. Tomas upphör med sitt sparkande och stirrar på henne med en blick som hon bara sett en gång tidigare; uppriktig förvåning.

Då trycker hon av.