Hemma bäst

»B-o-r-t-a-b-r-a-m-e-n-h-e-m-m-a-b-ä-s-t.«

»Jag är ganska säker på att mellanrummen har betydelse«, sa jag försiktigt.

»Vad menar du?«

Jag gav ifrån mig en suck. Xyru stoltserade gärna med att hon kände till 346 olika alfabet, men hennes språkliga färdigheter sträckte sig bara precis så långt hon behövde för att kunna avkoda kopplingsscheman och imponera på sina vänner inom andra avdelningar.

»Det jag menar är,« – jag tog föremålet ur händerna på henne – »titta på hur tecknen är samlade i sekvenser.« Jag pekade på platsen där den första samlingen av tecken tog slut.

»Här, till exempel. Det markerar gränsen mellan ett ord och ett annat.«

»Varför skulle man behöva markera det?«

»Ganska många kulturer gör det faktiskt.«

»Men det är ju ineffektiv användning av utrymme«, fortsatte hon.

Jag suckade igen.

»Det är långt ifrån alla som använder skriftteknologi som liknar vår, inte minst om vi tittar historiskt. Men tänk på hur vi pratar. När vi lär oss att tala så lär vi oss alla ord individuellt.«

»Ja, för att sedan kunna sätta ihop dem.«

Jag visste att jag inte skulle komma någonvart.

»I alla fall«, fortsatte jag ändå. »Så är den värd att studera. Den är i synnerligen gott skick och jag tror att den kan vara av intresse för Stiftelsen.«

Vid nämnandet av Stiftelsen svepte något mörkt över hennes blick, men bara någon som var van att tolka hennes subtila humörförändringar skulle ha plockat upp det. Jag lade en hand mot hennes underarm.

»Vill du prata om det?«

»Nej.« Svaret kom för snabbt för att vara riktigt geniunt, men jag tänkte inte pressa vidare. Det var trots allt ett nej.

»Så då är det okej att jag lägger lite tid på att analysera det?«

»Jag är inte din chef. Eller vänta, jo det är jag!« Hennes triumf var arrogant och oemotståndligt charmerande. Det gick att stå ut med eftersom hon trots allt tog den nya skillnaden i vår hierarki på betydligt mindre allvar än vad jag gjorde.

»Men du, varför tror du ens att du behöver fråga om det?«

»För att du senast på mötet i förmiddags sa …«

»Att jag vill att alla ska förankra sina projekt med mig, ja ja.” Ett leende spreds över hennes ansikte och hon puffade mig lätt i sidan. »Tror du verkligen att du ingår i alla?«

Jag svarade inte. Vid alla försök att stoppa henne från att särbehandla mig efter sin uppgradering hade hon bara ryckt på axlarna. Nu lutade hon sig närmare och sänkte rösten.

»Jag säger det ju bara för att de ska ha respekt för mig.«

Jag gav henne ett lätt leende tillbaka och lämnade hennes station.

 

Jag tog med mig föremålet över till min plats, fäste det på analysplattan och lät standardtesterna gå igång. Det var vad rutinen sade, men jag visste att de intressanta delarna av föremålets historia mest troligt inte skulle berättas av dess fysiska egenskaper. Jag lät ett finger följa fördjupningarna som bildade de ornamenterade tecknen. Av sättningen och ordens rytm kunde jag gissa mig till att det hörde till vad förantika civilisationer hade kallat ‘ordspråk’. Jag hade såklart studerat det under min utbildning och fascinerats av hur den tidens människor använt orden för att sprida budskap mellan varandra på ett sätt som var annorlunda, mer dekorativt nästan, i jämförelse med vårt språkbruk. Jag kunde inte låta bli att undra över vad mer vi tappat längs vägen. Jag såg upp från föremålet och lät blicken vandra ut mot den stora öppna rymden utanför fönstret.

»Borta bra men hemma bäst«. Jag provade att forma orden. Till skillnad från Xyru kände jag till hur det gamla språkets bokstäver skulle bindas samman till ord, men jag var inte helt säker på betydelsen.

Jag svepte över tangentbordet tills en passande teckenuppsättning dök upp och skrev in de fem bokstavssekvenserna i Stiftelsens lingvistiska databas. Jag hade lärt mig den hårda vägen att alltid dubbelkolla ifall någon redan registrerat, eller till och med forskat på, ett liknande förmål innan jag lade alltför lång tid på min egen analys.

»Märkligt.«

»Pratar du med dig själv igen?« Beri stack upp huvudet ur båset bredvid och jag svarade med ett urskuldande leende medan jag försökte tolka databasens svar. Det var något som inte stämde. Från termerna jag matat in spred sig trådarna över det sfäriska gränssnittet, precis som alltid, men där jag i vanliga fall brukade kunna följa dem genom noder och förgreningar var det nu som om själva databasen ville leda mig på villovägar. Jag släppte fokus på trådarna och den välbekanta röda logotypen som trädde fram ur bakgrunden stack nästan i ögonen. Det var inte databasen som inte ville att jag skulle hitta fram. Det var de som hade skapat den.

»Stiftelsen«, muttrade jag halvhögt för mig själv.

»Kan jag hjälpa dig med något?«

Jag vände mig hastigt mot rösten som dykt upp bakom mig. Det var Beri igen.

»Nej då, jag …«

»… har stött på ett stoppord.«

»Ett vad?«

Beri såg ut att tveka men tog ett steg närmare och böjde sig fram för att kunna viska.

»Du måste ha sökt på något de inte vill att du ska veta mer om.«

»Hur vet du det här?«

Att känna till ord var grunden för hela min profession, och jag hade aldrig under min karriär hört talas om ett stoppord.

»Jag känner igen det där trasslet.« Beri tog tag och drog ut en av trådarna för att sedan släppa taget och se den genast dra ihop sig i en härva. Jag öppnade munnen för att säga något, men ingen tanke hann nå ända fram.

»Nej.« Beri skakade lätt på huvudet. »Vi pratar inte mer om det här.«

Sekunden efter var jag ensam med mina trilskande trådar igen. Jag skulle släppa det. Jag visste att jag borde släppa det. Jag svepte undan orden och registrerade resultatet från materialanalysen medan jag fortsatte intala mig själv att jag skulle kunna släppa det. När jag reste mig för att lämna över rapporten till arkivet kände jag en hand plötsligt stryka mot min egen. Innan jag hunnit reagera såg jag Beris rygg långt framför mig och jag stod med ett föremål mellan mina fingrar. Jag behövde inte titta ner för att veta vad det var. Trots att det var länge sedan jag hållit en bit äkta papper i min hand kände jag igen den lena skörheten, och jag strök över det med tummen medan jag höll det gömt i min handflata. Jag förstod att vad det än var som stod på det så var det menat för mina ögon och inga andras, och jag ställde mig med ryggen mot väggen innan jag vecklade upp det och läste. I min hand hade jag en plats och en tidsangivelse.

 

»Du kom.«

Jag nickade till svar. Det hade inte alls varit självklart att jag skulle göra det, men jag hade inte kunnat stå emot nyfikenheten.

»Du har frågor, och vi ska försöka svara. Vi tar en stor risk som bjuder in dig, inte minst med tanke på din relation till chefen.«

Jag nickade igen. De var totalt sju personer som stod samlade med Beri som talesperson i förgrunden.

»Men jag har fått känslan av att du är intresserad av sanningen, på riktigt. Det var därför jag kände mig manad att berätta för dig om stopporden.«

»Är inte alla intresserade av sanningen?« Beri ryckte bara lätt på axlarna och fortsatte sitt anförande.

»Den korta beskrivningen är att vi samlar på stoppord och forskar på dem. Vi bygger upp en egen databas med kunskap som Stiftelsen vill dölja.« Beri nickade mot en låda som stod på golvet framför dem, och böjde sig ner för att lyfta på locket. Bara genom att snegla ner i den såg jag mer papper samlat än jag sett under hela min livstid.

»Är du säker på att du vill veta?«

»Ja.«

De bjöd mig att sitta ner vid lådan, och mitt kända universum rämnade.

 

»Skulle du vilja skapa ett hemma med mig?«

»Ett vad?« Xyru såg bestört på mig, men hon måste ha märkt hur spänd jag varit inför att ställa frågan och mjuknade något.

»En plats som är bara för dig och mig, där vi kan vara när vi inte arbetar.« Ett nästan plågat uttryck kom över hennes ansikte. »Du vet precis vad det är, eller hur.« Jag lät frågan komma ut som ett påstående, och hon bekräftade med blicken vad hon inte gärna ville säga.

»Du vet att de gömmer kunskap. Det är klart att du gör.« Jag slog ut med händerna och vände mig bort ifrån henne.

»De var olyckliga människor«, sa hon trevande. »Stiftelsens uppdrag är att skydda oss, och värna vårt nya starka samhälle.«

»Men det är ju inte på riktigt! Inget av det är ju på riktigt.« Jag började gå fram och tillbaka över golvet. »Och du är en del av att upprätthålla det.« Jag stannade framför henne och hon vände undan blicken.

»Hur kan du låta oss tro att vi det vi gör är forskning, när det redan är förutbestämt av Stiftelsen vad vi har tillåtelse att ta reda på?«

Hon vände upp ansiktet mot mitt igen.

»Hur tror du att Beris lilla sammansvärjning skulle ha överlevt om inte jag hade hållit Stiftelsens ögon borta?«

»Du kände till det också.« Jag tänkte på hur gruppen bett mig lova att inte berätta något för Xyru, och knöt handen hårdare runt pappersarket jag nästan glömt att jag hållit i.

»Vad har du där?« Xyru tittade ner mot det prasslande ljudet. Jag svalde och vecklade ut pappret.

»Det är definitionen av ordet hemma. Jag ville visa dig något vackert, men du har visat hur lite du bryr dig om vad orden betyder för mig.«

»Jag trodde att du ville att jag inte skulle särbehandla dig.«

Jag lämnade henne innan tårarna bröt fram.

 

Från en bänk i viloutrymmet hörde jag signalerna markera början och slut för flera arbetspass. Jag var fast besluten att sitta kvar där tills något började spela någon roll igen.

»Okej«, sa Xyru.

»Okej?« Hennes röst fick mig att rycka till. Jag hade inte hört henne komma in.

»Vi kan prova.«

Hon sträckte ut en hand och jag reste mig och tog emot den.

»Det jag menar är att jag gärna skulle vilja prova.«

»Men Stiftelsen då?«

Hon skakade lätt på huvudet, och jag kände hur något flyttades från hennes hand till min. Pappret. Jag måste ha tappat det när jag stormade ut från arbetsrummet.

»Du frågade tidigare om jag ville prata om det. Stiftelsen, alltså.« Hon såg sig hastigt över axeln. Vi var helt ensamma. »Jag vill prata om det. Jag vill prata om hur vi ska störta den.«

»Menar du allvar?«

Xyru nickade.

»Och jag vill att vi ska prata om det … hemma.«

 

I pausen mellan orden började vi söka efter något som kunde likna ett hem.