Egeiska havet

»Men Theseus«, sa mamma, »glömde hissa vit flagg och Aigeus, hans far konungen, kastade sig i vågorna, utom sig av sorg. Och så fick havet sitt namn: det Egeiska havet.«

Jag och Syster kände till etymologin, men det gjorde inget att mamma, nittio år sedan en vecka, berättade sagan igen. Resan till Kreta var en perfekt present. Femtio år, på dagen räknade vi ut, hade gått sedan första gången vi semestrade där.

När vi började luta mot marken tänkte jag på, och detta måste vara mitt tydligaste minne från greklandsresorna – Ladies and gentlemen, we are about to land on Chania Airport, please fasten your seatbelts – en tysk familj som bodde på samma hotell. Vi kände igen dem på en restaurang uppe i bergen, försökte vinka, men de blev utkörda av personalen när de började prata, no germans, no nazi germans. Himlen hade en annan färg då. Molnen var också annorlunda. Korniga och färglösa.

Ryssar, eller araber? Hade de blivit serverade idag? Lik från en gummibåt hade bärgats dagen innan, lästa jag på mobilen på väg mot hotellet med flygbussen. Inte just vid Chanias strand, trodde jag inte i alla fall, men på grekiskt farvatten. Vad gjordes av kropparna? Hur var proceduren? Det måste finnas massgravar någonstans, de kunde ju inte skicka tillbaka dem? Eller kunde de? Båda alternativen kändes som någon sorts övergrepp.

Hursomhelst. Hemma i Lund hade jag läst andra reportage, om skogsbränder och värmeböljor. Bilder av svarta kalhyggen, en bild som särskilt fastande: en himmel, röd, orange, över ett förkolnat landskap, svarta rökpelare vid horisonten.

Men jag vet inte, tänkte jag och tittade ut. Det var kö på avfarten mot Knossos, allt såg normalt ut. Inte som jag mindes det såklart, det var fler människor nu och smutsigare luft, »det har ju blivit ett casino-inferno«, sa Syster, »när vi var här som barn var det ju en by, med ett enda litet hotell«. Hon lät inte särskilt upprörd egentligen. Vädret var strålande. »Europas vagga« suckade mamma. Bussen stannade bakom hotellet, en betongbyggnad som stack ut mot de vita och blåa husen, inga brandskador vad jag kunde se. Ganska dyrt för fem nätter, jag hade förväntat mig bättre.

Syster tittade på mig, »Nej men så illa är det inte, utsikten är ju, ja, otrolig«.

»Fantastiskt«, sa mamma. Åt vad visste jag inte, hon hade inte hört vad Syster sa, inga hörapparater bet längre.

Senare på kvällen när vi hade delat två flaskor rött – ett halvtorrt Rapsani – kom mamma igång: »Jag är så glad att vi var här innan alla charterturister. Att ni fick uppleva det … det var ju greker här då, det var riktiga greker vi mötte. Och all historia, litteratur.«

»Vi var väl de första charterturisterna snarare«, sa jag förvissad om att mamma inte hörde. Syster skrattade, hällde upp det sista vinet åt sig själv.

»Jag minns resorna som väldigt viktiga! Att ha sett utgrävningarna här! Och alla platser i Athen också! De blev mer verkliga! Och när vi åkte bil! Genom bergen!« sa hon och mamma nickade men verkade inte vilja småprata.

»De borde ta hit ungdomarna. Inte för att bo på hotell och bada i pool. Skolorna borde göra det. Studieresor. Hit, Knossos, Akropolis. När jag var lärarinna, då var det inga problem med kostnader. Vi kunde åka till Dachau, det behövde inte vara kopplat till en uppgift ens. Det var en fruktansvärd upplevelse, men de lärde sig något. Att lära sig hade egenvärde. Men nu? Det finns inga pengar sägs det och ändå är vi ett mycket rikare land. Varenda familj har råd att åka hit och gå miste om allt viktigt.«

Jag tittade på de tomma flaskorna och önskade att jag hade köpt fler, det hade varit trevligt. Mamma gäspade, reciterade: »sjung o gudinna om vreden som brann …«

»Ja det var ju kö till Knossos i alla fall« mumlade jag och rullade ihop en prilla, mamma tittade på mig. Jag igen: »Ja det var ju kö till Knossos i alla fall!«

»Ja, jaha, jaha«, svarade hon. Hon somnade i stolen. Jag bäddade en av sängarna, la mig där, Syster hade sömnproblem och skulle säkert vara vaken många timmar till – jag somnade.

Vi hyrde en bil dagen därpå. Grekland har en annan promillegräns så jag slog upp ett glas till lunchen innan vi körde iväg.

Vi svängde ut från staden, mamma somnade efter någon minut i baksätet, snarkade högt. Syster låg med pannan mot airbag-facket. Jag såg att hon andades. Nåväl. Jag visste inte var vi var, GPS:en tappade kontakten med sin satellit, jag irrade upp på en bergsväg, för smal för att kunna vända en bil på, och förlorade mig i vyn som öppnades: en perfekt himmel, ett oändligt hav, en skarp sväng. Framdäcken svävade fritt när bilen stannade, jag var nära att döda oss alla. Det gick att backa och högst upp kunde jag vända och köra ner igen. De andra vaknade vid hotellet.

Vi drack fyra flaskor den kvällen, det var en bra kväll. Ingenting annat minnesvärt hände innan vi gick ombord på flyget hem.

Hade resan varit meningslös? Nej. Mamma hade fått komma iväg, det var det viktiga, det var hennes present och det var kanske sista gången hon såg någon miljö annan än sitt kvarter. Det var fina vyer, allt sånt var bra, men jag kände mig ändå besviken, ordlöst först, men till slut fick känslan en form.

Jag hade tänkt mig undergången och inte fått bevittna den. Jag hade haft en vision, en, ja, en pervers önskan om … ja, om vad? Kravaller? Murar? Tusentals flyktingar i sammandrabbning med gränspolis, revolution, smält asfalt, enorma bränder, islamistiska terrordåd och nynazister. Jag tänkte mig att mamma skulle dö? Att vi inte skulle komma hem? Att undantagstillståndet skulle realiseras fullt ut?

Jag kom att tänka på en dokumentär jag sett något år tidigare, Sarajevo Safari, om ryska och amerikanska miljardärer som betalade dyrt till den serbiska armén för att få prova på prickskytte med civila människor som mål ovanför det belägrade Sarajevo. Jag kände mig som en miljardär. »Sjung o gudinna« mumlade jag och drog ner gardinen för flygplansfönstret, orkade inte se havet glittra mer, orkade inte se någonting, kände mig bara trött. Mycket, mycket trött.