Kroppen

Jag brukar alltid unna mig en kopp kaffe i parken innan jobbet. Everyones Café, som egentligen är trevligare med sin trädgårdsliknande uteservering, öppnar inte förrän 10 så därför får det bli Starbucks. Kaffet är sådär men matchadoughnuten, som de enbart har periodvis, är läcker.

Februarisolen var stark, som om den ville skaka liv i körsbärsträden med våld. Det var första dagen jag kunde sitta utomhus och jag fällde upp mitt paraply mot solen och slickade det gröna sockret från läpparna medan ögonen vilade på strömmen av människor som rörde sig i riktning mot och från min arbetsplats.

Men den dagen var något annorlunda i hur strömmen rörde sig. Den delade sig på mitten av den breda gångvägen, som om det hade stått en stor staty där. Det väckte min nyfikenhet. Vad var det för osynligt hinder som alla tycktes väja för? Jag har förmågan att se yokai, men ingen ande tycktes vara i farten. Jag bröt hastigt upp från mitt cafébord och närmade mig platsen. Det låg någonting där. Det var inte mer än knytnävsstort, av samma ljusgrå färg som stenläggningen. Det kunde vara en sten. Men i så fall en levande sten. Jag kände att föremålet drog mig till sig, samtidigt som jag inte kunde gå närmare det. För att inte bli fixerad på platsen där jag stod, tvingade jag mig att röra på benen. Min vaktmästarstol väntade på mig.

Stentrappan upp till de övre avdelningarna på Tokyo National Museum är pampig. Den är uppenbarligen byggd för att imponera, vilket den lyckas med genom att bjuda in till breda steg flankerade av kraftigt skulpterade ledstänger, och sedan dela sig i två mindre trappor, en på var sin sida om sig själv. Jag är en vanemänniska och väljer alltid den högra.

Jag sökte jobbet för parkens skull. Jag skulle helst vilja bo i Ueno Park, men för det måste jag först bli hemlös, och det var en uppoffring jag inte var beredd att göra. Jag trivdes utmärkt i min lilla etta i Ebisu, nära Yamanote Line. Att arbeta på museet i utkanten av parken var det näst bästa alternativet och innebar, på gott och ont, att jag huvudsakligen vistades i mitt eget inre rike.

Den dagen var en vit dag. Så fort jag satte mig ned på min stol, i hörnet av kimonoavdelningen, slog det vita ljuset upp innanför mina ögon.

Det var det första jag såg när jag vaknade upp på Tokyo University Hospital efter bilolyckan. Sedan bröts ljuset av en sjuksköterskas siluett. Ner över hennes munskydd rann en tår, vilket gjorde mig förvirrad, det kunde väl anses opassande att gråta på jobbet? När jag sedan plötsligt kände den skärande smärtan i buken, flyttades gråten till hennes röst.

»Fru Nakamura, jag har glädjen att meddela att ni blivit mor. Och sorgen att meddela att ni blivit änka.«

Sedan försvann hon. Allt som blev kvar var det vita ljuset. I det framlevde jag en oöverblickbar tid mellan operationer och amningar och gråtmilda sjuksköterskor. Första gången en av dem bar fram min dotter till mig sökte jag efter spår av min älskade i hennes lilla sammanknutna ansikte. Förgäves. Inte heller var hon lik mig. Hon kändes som ett främmande väsen, oklart om ett ont eller gott, och jag var helt oförberedd på sjuksköterskans fråga:

»Fru Nakamura, vad vill ni att flickebarnet ska heta?«

Både sjuksköterskan och bebisen hade suddats ut av det vita ljuset, jag såg dem inte längre. Från någonstans bakom ljuset trängde sig dock ljudet av sakurarapporten fram från sjukhus-TV:n. Så det enda jag kom på att erbjuda henne var det mest slitna kvinnonamnet av alla:

»Sakura.«

Det var det sista ordet jag sa. Sedan blev jag stum. Och slutade andas.

Särskilt det sistnämnda väckte uppmärksamhet. Min stumhet kunde förklaras utifrån det trauma jag upplevt, blev jag informerad om. Det fanns flera liknande fall och i de flesta fungerade tiden som bot. Men att jag upphörde att andas var något annat. När det konstaterats kom plötsligt flera personer, anförda av en läkare vars glasögon hamnat på sned, och rullade bort mig till en annan avdelning. Jag lades ensam på ett litet rum med en vakt som var lika tyst som jag vakande över mig. Min mjölkdoftande bebis blev kvar därifrån vi kom. När jag på något sätt lyckats förmedla till vakten att jag ville ha papper och penna, kom en äldre sjuksköterska med bestämd uppsyn och smällande tofflor in med det efterfrågade. Med darrig hand skrev jag min dotters namn för första gången, men kanjin var svår att få till rätt, så för säkerhets skull ritade jag en körsbärsblomma bredvid.

»Flickan är väl omhändertagen, fru Nakamura«, sa hon. »Ni får se henne igen efter testerna.«

Testerna leddes av Doktor Sato, vars sinne tycktes växla som färgerna i en vårflod. I ena stunden framstod han som djupt bekymrad över mitt tillstånd, i nästa hade han svårt att dölja sin förtjusning över en enastående medicinsk nyhet, som han skulle bli den förste att framföra. Men han talade vänligt till mig, och anlade en pedagogisk ton när han sökte förklara det som inte gick att förklara.

»Ni förstår, fru Nakamura, att ert hjärta slår lugnt och starkt, det behöver ni inte bekymra er för«, sa han medan han försökte få en penna att ta plats bland en mindre skog av pennor som redan trängdes i hans bröstficka. »Syresättningen i ert blod är också utmärkt, trots bristen på andningsrörelser, där era lungor tycks ha fastnat mitt emellan en utandning och en inandning.«

När han avslutade sitt lilla anförande, lade han huvudet på sned och lät både beklagande och hoppfull.

»Jag är ledsen fru Nakamura, men jag kan inte upplysa er om varför ni inte är död.«

Efter det vägrade jag att delta i fler tester och kort därefter skrev jag ut mig själv. Jag gick ut genom sjukhusdörrarna med Sakura insvept i en rosa filt, ett ögonblick som jag var kvar i när jag vid slutet av arbetsdagen gick ut i parken igen. Då återvände jag till nuet. Föremålet låg fortfarande kvar och det tycktes ha vuxit, alltmedan färgen hade skiftat till ljusrosa. Nu såg jag tveklöst vad det var: ett par lungor.