Kapitel 1

1

En timme. En dryg jävla timme hade han suttit och lyssnat på Gubbfans knappt hörbara väsning till röst. Hade Toddy spenderat samma timme med att lyssna på knappt torkad kåda slipas ned med finaste sandpappret, hade han varit en lyckligare änkling. Och i den här förbannade hettan! I samma anda förbannade han även sig själv för att ha valt svart just idag. Och kostym, dessutom. Som att jag har något annat, fnös han åt sig själv.

Toddy hade inget större behov av mynten som giget gav, eller det terapeutiska i jobbet i sig, men han kände att han inte kunde vara otacksam mot Santa. Han hade något år tidigare lagt sina verktyg på hyllan, utan att ens bry sig om att vare sig olja in eller putsa dem. Olusten hade dessförinnan under en knapp vecka dragit fram och sänkt honom i samma takt som det grå annekterade hans hjässa. Santa visade förståelse och hade respekterat Toddys beslut, accepterat det och hållit sig på avstånd. Men inte utan att ha muttrat något om att han ändå ansåg att det bästa sättet tillbaka var att göra något. ”Med händerna. Skapa något. Eller förstör. Upp i sadeln igen och det där”, hade han sagt.

Men det var Ooni, Santas fru, som hade lockat tillbaka livet i honom. Åh, underbara älskade Ooni, tänkte Toddy.

”Tack”, hade han snyftat i slutet på ett av deras många timslånga telefonsamtal.

”Åh, varför det nu då”, hade hon frågat genom mobilens högtalare bredvid honom på sängen.

”För”, hade han tvekat där han låg och skedade med en kudde. ”För att du finns.”

Ett rykte gjorde gällande att Gubbfan gått och överlevt tre försök på samma kontrakt. Ungtuppar som tagit sig an giget hade en efter en försvunnit. Ingen i gillet ville dock på allvar påstå att Gubbfan bragt dem om livet, för vi snackar ändå om tre duktigt skickliga hantverkare och en gubbe på nära, ja vadå, nittio år eller så? Hundra? Borta var de hur som helst, utan tvekan. Den här gubben var Fan själv, sades det. Det var något med snacket runt Gubbfan, eller möjligen hur Santa hade sålt in honom, som nästan hade radiostyrt Toddy att smörja in verktygen igen. Toddy själv och hans tankar hade befunnit sig på annat håll. Han hade anat en fackla någonstans i mörkret och han hade bara behövt hitta flintan. Stålet hade han redan i händerna.

Ett rykte menade att Gubbfan kunde kommunicera med något som han själv kallade ”Ka”. Han sade sig ha en gräddfil – eller ett kikhål – till det ”Andra”. Inga som helst bevis kunde påvisa något av det han sa, men han verkade förekomma i kyrkolängder långt över tvåhundra år gamla. Rykte hade vuxit till legend och det viskades om hur han och hela hans gård kunde försvinna i tiotals år för att sen dyka upp igen, som om inget hänt. Han ska inte ha åldrats en dag, sades det, vilket däremot huset tydligt hade. Men ingen med sinnet i behåll var desperat nog att ta sådant nys på allvar. Han var helt enkelt bara en gammal man, med ett pris på sitt huvud. Han var också nyckeln till flickorna, tänkte Toddy.

Solen stod fortfarande högt mitt i skyn och inte ens molnen klarade av dess obevekliga intensitet. Hela himlen verkade som en enda gigantisk och nyansfri blå lampskärm och stod för den enda riktiga färgen i sikte. Tucks ruckel, med sin ilsket förfallna veranda, och naturen runt omkring saknade himlens naiva lyster. Allt inom synhåll var som brungrå dammråttor i ett nymålat rum. De enda som tycktes trotsa solen var cikadorna som i skydd av frasande och tunt blekgult halvgräs oförtrutet gnuggade sin atonala symfoni.

En droppe svett från pannan landade på Toddys hand och han blev varse om att han fortfarande hade en svalkande, om än pissljummen, öl i dess jadefärgade behållare. Insikten att alltjämt inneha svalkande medikament förstärkte intrycket av torkan som även funnit sin väg till tungan, likt en ostoppbar ökensandstorm. Han lät tre, fyra klunkar passera läpparna, som vore de det första vattnet som raskt pilade sig fram genom en torr fåra. Ölens kolsyra undslapp honom, men han brydde sig inte om att det säkert hördes i den annars tysta stunden mellan två främmande män på en skuggig och i övrigt öde veranda. Symfonin verkade också ta ölpaus och lämnade därmed rum för en tystnad som förstärkte Toddys diskreta rap.

”Begrip att de är trött på mig”, fortsatte den gamle mannen som pausande kisade mot den betydligt yngre Toddy. Var det något onaturligt här var det hur välrakad Gubbfan var, tänkte Toddy. Gubbfan uttalade ”är” som ”e” och ”mig” som ”mah”, noterade Toddy utan att bemöda sig att svara. Inte ens med en blick. Språk var nog inte broder Tucks starka sida, tänkte han och bet sig i tungan och skickade mentalt ett ”a” till Gubbfan, att lägga till hans ”trött”.

Äldre människor fanns i två varianter, tänkte Toddy. Antingen var de överviktiga och skrynkliga, eller så var de beniga och skrynkliga. Gubbfan här, var av den senare sorten. Så spröd som de fjolårstorra kvistarna i slyn att det var svårt att förstå hur han kunnat överleva till en så aktad ålder.

”Bekommer mig inte”, suckade Tuck utan att vänta på en reaktion från Toddy.

”Mah” som slutet på ”mamma”, tänkte Toddy och översatte till ”mig”.

”Snabbt och smärtfritt. Allt jag begär. Lova mig det du, så. Fan, tuta å kör”, erbjöd gubben. Toddy svarade fortfarande inte, men kostade på sig att besvara mannens trötta blick med sin egen. Som för att söka bekräftelse på om Gubbfans erbjudande var seriöst eller som för att lova att genomföra hans sista önskan. Kanske både och. Toddy bjöd på en knappt märkbar dragning i mungipan och de var överens. Lika gott som ett handslag.

”Du är här för annat”, sa Gubbfan med sin svaga utandning till stämma och strök på sekunden ut Toddys min. ”Och ja, orkar du vänta – säg en tolv tretton timmar”, fortsatte han, som om det inte var första gången han sålde samma nitlott till lurade tivolibesökare. ”Mig gör det detsamma. Jag har tid”. Gubbfan slickade sina torra läppar och lade till med en teatralisk betänksamhet. ”Har du?”