Fasaden på djurparkens hotell är livlös, nedsläckt. Tyst. Månen visar sig mellan molnen och frostkorn glimmar silverblekt på asfalten, likt tusentals små diamanter.
Tolvåriga Noah Steen sitter i en busskur nära djurparkens entré. Kollar på klockan. Bussen är sen. Varför är den alltid sen?
Fingrarna känns avdomnade i vantarna. Trots kylan kliar nervös svett under täckjackan och det kryper i huden, som av krälande insektsben.
Wille ringde och de bestämde att Noah skulle sova över. Det är sent, sa mamma. Äh. Bussen är där på tio minuter och det är helg. Jag ringer när jag kommer fram, okej? Vad kan hända? Här ute finns inga peddon eller pundare.
Han sa inte vad han tänkte. Att det egentligen kändes för läskigt att gå själv, nu när den där killen försvunnit.
Men bara tanken på hur Wille skulle retas…
En polisgubbe på tv sa att killen försvann från sitt jobb på djurparken under gårdagens solförmörkelse. Nu var han spårlöst borta, men det fanns mycket som pekade på att han snart skulle dyka upp igen. Varför de trodde det ville polisen inte berätta. Mamma sa att han nog hade problem med spriten och skulle höra av sig när han nyktrat till.
Skitsnack, sa Wille. Det var solförmörkelsens fel. Enligt hans googlingar var de ett tecken på ondska; människor och djur blev galna, gravida kvinnor födde dödfödda monsterbarn. Samma sak i många kulturer, sa han, som om det vore det slutgiltiga beviset. Till exempel trodde aztekerna att det skulle bli en evig natt och offrade människor till mörkrets demoner. Han sa att killen blev sjuk i huvudet av den svarta solen och aldrig skulle komma tillbaka. Han fanns där ute någonstans, besatt av en demon.
Visst, det var lite läskigt när det blev mörkt mitt på dan men alltså, Wille snackar så mycket skit. Han och hans jävla googlingar. Som när han sa att en tjej i 8A stuckit sig på en knarknål och enligt Google skulle bli heroinberoende. Eller när han berättade om …
Ett skrapande ljud, någonstans i kvällsmörkret. Noah tittar upp och pulsen bultar i öronen. En kall ilning går rakt genom honom och får magen att knyta sig, som en hård knytnäve. Han lyssnar. Månen går i moln och en kolsvart ridå dras ner över världen.
Tystnad.
Lägg av, Noah. Det är bara ett djur; en katt, en grävling. Kom igen, skärp dig. Han tar ett djupt andetag för att lugna ner sig. Ingen fara. Du är bara mörkrädd.
Skrapandet igen.
Närmare nu.
Noah plockar upp mobilen för att ringa hem.
Mamma.
INGEN TÄCKNING.
Han trycker, bankar på skärmen. Ingenting. Försöker. Försöker igen. Som om den rätta kombinationen på något magiskt sätt ska få mobilen att fungera.
Han sväljer. Munnen fylls av en obehaglig, metallisk smak, som om han sugit på ett mynt. Reser sig från träbänken och ställer sig i kurens öppning. En gråtklump river i halsen, svider i ögonen.
Jävla Wille.
Han lyssnar.
Det är tyst, bara ljudet av en bil i fjärran. Känslan av hopp blixtrar till i bröstet, att vad-det-nu-var försvunnit.
Nej.
En mörk silhuett rör sig bland skuggorna. Definitivt ingen katt.
Och nära, alldeles för nära.
En avgrund öppnas i bröstet och han glömmer att andas.
Vadskajaggöra, vadskajaggöra, vadskajaggöra…
En snabb rörelse i mörkret.
Snälla, nej. Nej, nej, nej.
Han slits ut ur busskuren av en obeskrivlig, hungrig kraft och vräks ner på marken. Månen döljs bakom ett förtätat mörker, ett mörker som frustande drar efter andan. En varm, rutten stank kväver honom som ett fuktigt örngott.
Med ett förlamande grepp kring benet och ett ryck dras han med. Först över asfalt, sedan gräs stelt av frost och vidare in bland träden.
Världen krymper och rör sig ryckigt, likt en skakig handkamera. Han försöker skrika men skriket fastnar i halsen, allt som kommer ut är ett lågt gnyende.
Trädstammarna växer ihop till ett formlöst mörker. Han fäktar med armarna, fingrarna skrapas blodiga. Slår armbågen i en rot och smärtan pulserar som ett litet hjärta.
Djupare och djupare, in i skogen.
Till slut släpper greppet.
Noah hinner bara dra efter andan, blåslagen, omskakad och yr.
Sedan krasar det till i hans mage, ett blött slitande i kött. Vit smärta blixtrar till framför ögonen och munnen blir en enda smak av blod. Kan inte andas, inte skrika. Han formar ett ord med läpparna, svagt, ohörbart, en guldfiskmun som kippar efter luft.
Inget mer.
