Cellfängelset Vita Duvan (1883)

Agneta Nilsdotter Marakatt. Fem fot lång med ovalt ansikte, bruna ögon, brunt hår, späd till växten. Ärr på vänstra ögonlocket. Talar finska. Tjugo år, född i Karesuando, bor i Gällivare Lappmark. Lapp-piga.
– Ur fångrullorna för Luleå Cellfängelse

UT. UT. Hon måste bara ut härifrån. Yrseln kom över henne igen, den for igenom huvudet och tvingade henne att klamra sig fast i pallen som hon satt på. Hon hade hört hasande steg i spiraltrappan mellan våningsplanen. Nu var det återigen tyst. Kanske stod någon där, bakom den tunga celldörren, och såg på henne genom synglaset. Det gick inte att veta. Alla vakter bar filttofflor för att inte störa tystnaden i fängelset. I går natt hade hon vaknat av att hjärtat bultade så hårt och varit säker, helt säker, på att någon betraktade henne. Hon vred på huvudet och lyssnade in i skuggorna.

Högt uppe på cellväggen hade fönstrets blå rektangel börjat mörkna men ännu var det för tidigt att tända fotogenlampan. En bit av himlen var det enda hon såg därute. Ibland ilade en fågel förbi. Kanske var det svalor som byggt sina bon under takkrönet. Inget annat kunde hon se. Inte ett enda träd och aldrig någon annan människa. Dammet låg tjockt i fönstersmygen men fick inte tas bort. Om hon försökte ta sig upp där för att titta ut skulle hon lämna spår efter sig. Detta visste vaktkvinnan som kontrollerade cellen varje morgon.

Hon reste sig på darriga ben. Stödde sig med den ena handen mot den svala cellväggen. På andra sidan fanns Márgu. Storasyster Márgu med de starka nävarna och det stora skrattet. Det var länge sen hon hörde det men ännu minns hon hur Márgu brukade skratta så att riporna flög upp ur videsnåren. Minnet gjorde henne mjuk inuti. Hon log och viskade i mörkret. Márgu. Márgu.

Margareta. Fram till alldeles nyligen hade hon bara hört prästen i Karesuando uttala namnen precis som de stod i kyrkböckerna. Eadni brukade visserligen också säga Margareta, men bara när hon var arg. Då blev namnet hårt med korta r och g, så det knastrade i munnen. Hårt som det svenska språket. Men hon ville inte tänka på eadni nu. Då skulle skammen inte låta henne sova. Vid det här laget hade nog mor fått höra vad som hänt, för det var allt något som folket i byarna ville berätta om.

*

Ljudet från kulbjällrorna på hästen hade förvarnat om kronolänsmans ankomst långt innan han själv vinglade in hos Sikkus. Onykter som vanligt. Det fanns nog ingen i Killingi som förvånades över att han letade efter just henne. Att Neta en dag skulle göra sig ovän med fel människa var väntat. Visserligen var hon arbetsam och skötte sina sysslor bra, många gånger bättre än de flesta pigor i hennes ålder, men det sades också att flickan hade ett alltför oregerligt humör. Detta visste Neta om. Hon kunde bli arg plötsligt, och tvekade då aldrig över att kasta svarta blickar och elaka ord efter alla som kom i hennes väg.

Med storasyster Márgu var det annorlunda. De flesta hade bara gott att säga om henne. Själv sa Márgu inte så mycket men i hennes runda ansikte tycktes det alltid finnas ett leende på lut. Nu hade det visat sig att kronolänsman Lomms ärende också gällde Márgu. När de båda systrarna klättrade upp i släden och kedjades till händer och fötter, hade det tisslats och tasslats bland byborna som samlats på Sikkus gårdsplan. Hon hoppades att eadni inte fått veta just detta, att Neta och Márgu hade forslats iväg till Gällivare häradshäkte som de grövsta förbrytare.

»Jag lovar dig eadni. Jag ska göra dig stolt över mig«, suckade hon.

*

Márgu och hon hade delat cell på häktet men här på Vita Duvan gick det inte an. Det hade gått en vecka sedan hon såg sin syster senast, förutom vakterna hade hon inte sett till någon. Men idag hade hon träffat honom.

Celldörrarna på båda våningarna hade ställts upp en liten aning. Bara så pass att alla fångar skulle kunna höra honom. Han hade hållit gudstjänsten stående i spiraltrappan och en solstrimma från raden av fönster, högst upp i tornet, hade letat sig in i hennes cell. Hon hade inte förstått mycket av det han sa, men genast fattat tycke för hans innerligt varma röst.

Efteråt hade han presenterat sig som Johan Edman. Han hade slagit sig ner mitt emot henne på en pall som han burit med sig. Vakten hade ställt sig vid celldörren beredd att översätta när det behövdes.

»Hennes namn är Agneta Marakatt?«

Hon tittade ner i golvet och nickade långsamt åt det kantiga svenska läte som var hennes namn.

»Agneta står anklagad för olovligt tillgrepp av renkreatur.«

Hon skakade på huvudet och kände att han sökte hennes blick. Efter en stunds tvekan mötte hon den. Hans ögon var ljuset en kall, klar vinterdag.

»Jag har inte stulit någon ren«, sa hon och rätade på ryggen. Mannen vid dörren översatte hennes ord.

»Såå, inte det«, sa predikanten och lutade sig framåt som för att studera henne närmare. »Hon är inte den första som ansett sig oskyldig vid ankomsten, men efter en tid i cellens tystnad brukar bekännelsen komma.«

Han räckte henne en medfaren bok. »Detta är Luthers lilla katekes. Jag har hört att Agneta kan läsa någorlunda på finska, och min förhoppning är att hon i dessa ord ska finna klarhet och styrka. Hon får behålla den som välkomstgåva.«

»Kiitos.« Hon tog emot boken och tackade på finska. Det enkla ordet behövde ingen översättning.

»Jag kommer att undervisa Agneta och Margareta tillsammans under den tid som ni vistas här på Vita Duvan«, sa predikanten och reste sig. »Innanläsning står på schemat redan imorgon. Adjö så länge.«

*

Senare samma kväll, när yrseln till slut runnit av henne, hade hon tänt fotogenlampan och återigen slagit sig ner på sin pall. Nu med den lilla boken framför sig. Hennes läppar rörde sig ljudlöst medan hon mödosamt stavade sig framåt, stycke för stycke. När hon läste tycktes skuggorna i cellen krympa, bli mindre hotfulla, som om predikanten lämnat kvar något av sitt ljus. Och imorgon skulle hon äntligen få återse Márgu.