Jakten efter löständerna

Det blev ett himla liv den heta julidagen då pappa skulle ut och inspektera hjortronmyrarna i Karsikkojärvi inför säsongens bärplockning. Det visste vi inte just då utan min lillebror och jag följde villigt med eftersom där också fanns en utmärkt badsjö att svalka sig i.

Han packade in sin badsugna familj i Forden och körde sammanbitet längs den milslånga grusvägen som slingrade genom skog och myrar. Min lillebror Pelle, mamma och jag släpptes av på sandremsan som omgav sjön, han behövde inte oss förrän det var dags att plocka, något jag inte såg fram emot. Milslånga vandringar med solen gassande i nacken och bromsar som bet, bären som sjönk ihop i hinken hur mycket man än tycktes lägga i den.

På stranden låg redan flera sällskap, bekanta ansikten men inte några jag kände särskilt väl. Medan mamma lade ut filten och placerade kylväskan bredvid simmade jag och Pelle ut i det ljumna vattnet, gav varandra tjuvnyp och gled upp på flytbryggan ett femtiotal meter  från stranden. Mamma satt värdigt på strandfilten i kortärmad sommarblus och kjol. Hon hade tagit av sig nylonstrumporna i värmen men kunde inte tänka sig att hoppa ned i vattnet iklädd baddräkt. Alltid så nojig över sina tjocka lår. Allt var frid och fröjd, i kylväskan låg limpsmörgåsar och sockerkaka och väntade, sjön låg spegelblank, redo att ta emot sina stojande badgäster. Efter ett par tjusiga dyk klev jag upp ur vattnet och lade mig på filten bredvid mamma. Hon iakttog mig med  bister min, lät blicken glida över mina svällande bröst som knappt rymdes i bikinibehån.

– Kunde du inte tagit baddräkten istället, fnös hon.

Som tur var  kom pappa stegande längs stranden i sina gummistövlar och hejdade hennes tankar. Han slängde av sig stövlar och kläder och sprang ut i vattnet, en liten senig man med brunbränt ansikte och badbyxorna fladdrande kring de kritvita benen. Jag lade mig på mage och iakttog hur han kravlade upp på flytbryggan, hörde hur han hojtade till min lillebror innan han försvann under vattnet i vad som närmast kan beskrivas som ett magplask. När han kom upp till ytan igen såg jag hur Pelle tryckte ned hans huvud under vattnet. Upp kom sedan en frustande och svärande pappa och jag såg mig hastigt omkring för att kontrollera omgivningarna. Hur mycket hade de andra badgästerna uppfattat, det låg väl inte någon och skrattade åt oss på grund av min högljudda och pinsamma pappa. Jag blundade och vände ansiktet mot solen.

Så småningom sjönk han ned på filten bredvid oss. Mamma hyssjade.

– Tyst nu Nisse, mumlade hon.

Hans svordomar lät inte lika skrämmande som vanligt och när han morrade fram vad som hänt förstod jag. Det var svårt att artikulera utan tänder. Mamma vinkade till sig Pelle som utan framgång dykt efter det förlorade garnityret.

– Nu åker vi hem, väste hon och plockade hastigt ihop handdukar och filtar.

Så satt vi Forden igen. Den ouppackade kylväskan studsade mellan plasthinkar, spritkök och yxan som alltid låg i bagageutrymmet. Om vi skulle köra på ett djur och måste avliva det hade pappa förklarat. Dammet yrde på skogsvägen, pappa trampade gasen i botten och mamma ängslades.

– Kör inte så fort Nisse, manade hon.

När pappa bromsade in på gården och försvann ned i källaren drog alla en suck av lättnad. Pelle såg bekymrad ut, jag knuffade honom i sidan och gav honom ett belåtet leende. Nu var det inte jag som ställt till det igen utan min omhuldade lillebror.

Vi hann knappt packa upp förrän det ringde på dörren. Det var Pelles brottartränare Tomas, en brunbränd och välbyggd artonåring som frågade efter Pelle men spanade efter mig under sin blonda lugg. Jag kastade en hastig blick i hallspegeln och och strök med handen över min solblekta sommarklänning.

– Jag fattar inte varför han alltid vill skjutsa mig till och från brottarträningen, mumlade Pelle bakom min rygg.

Snart hade vi berättat för Tomas att pappa tappat tänderna i Karsikkojärvi och Pelle påpekade att det var två timmar kvar innan träningen.

– Jamen vi åker väl och söker efter dom, skrattade Tomas. Jag har både snorkel, cyklop och simfötter i bilen.

Trots mammas protester satte jag mig i Tomas ljusblå folkvagnsbubbla medan Pelle sprattlade i baksätet iförd cyklop och simfötter. Jag fnös åt min lillebror och öppnade ett par knappar i klänningen så bikinibehån skymtade.

Det var tomt med folk på stranden och eftermiddagssolen bäddade in de mörka granarna runt sjön i ett mjukt ljus. Vi simmade ut till bryggan och dök, krafsade i sanden och sökte. När Tomas äntligen fått tillbaka cyklopet dröjde det inte länge förrän han klöv vattenytan med ett triumferande vrål.

– Jag har hittat gaddarna, flämtade han med löständerna i högsta hugg.

Vi satt kvar en stund på stranden medan Pelle lekte i vattnet. Tomas satt så nära att våra armar nuddade varandra medan solen torkade våra blöta kroppar. När vi fått upp Pelle ur sjön åkte vi långsamt hemåt med nedvevade rutor. Den varma julikvällen doftade av solbad och pors och vägdammet lade sig i ett tunt lager över huden.

– Jävlars förbannade satans helvete, ropade pappa när han fått in tänderna i munnen.

Vi satte oss i trädgårdsmöbeln där mamma dukat fram limpsmörgåsarna och sockerkakan. Kaffepannan och saftglasen blänkte ikapp med den vita vaxduken.

– Pelle måste ju få något i sig innan träningen, sa mamma och strök honom över kinden.

Och nu kan ju pappa tugga igen, tänkte jag, mötte Tomas klarblå blick i samförstånd. Det passade inte att skratta just nu.